A big failure
Plötsligt. Allt är annorlunda. I Umeå. Och ingenting blev som jag önskade.
Igår började slutet.
Jag är rädd för att när jag kramar om dig och vi skiljs åt så går du iväg för att lämna mig. Då går du vidare för att börja avveckla oss, en avveckling som påbörjas samma stund vi säger hejdå. Andra fokus i tankarna, andra riktningar. Så lät det när jag stod där framför honom. Tyst. Såg bara på honom. Tog in alla hans ord om varför han just hade förnekat & förminskat mig, oss. Jag är inte kär, inte förälskad. Du är säger att du är kär, du visar det. Jag känner mig aldrig lika mycket som du är, jag känner inte lika mycket. Känner mig rädd för att säga som det är, att göra dig besviken. Känner mig falsk då. Falsk för att jag inte möter dig på samma sätt. Jag vill inte ha ett förhållande, vill inte vara öppen med att det är du och jag för jag är inte där. En kollega, M hade frågat: Träffar du någon John? Jag satt bredvid. Kunde inte vara gladare över att han ställde frågan. John: Nej.
Nej, alltså. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen när jag hör det. Så. Han. Träffar. Ingen. Jag är ingen. Har kanske aldrig känt mig så osynliggjord och förminskad någonsin förut. Så förlöjligad, så tillintetgjord. Så ledsen, så ofantligt avgrundsnära.
Jag vred mig olustigt där jag satt. Hade ingenstans att ta vägen. Det var fullt i mitt glas på bordet. Stirrade på det. Hörde hur Micke skrattade till över mitt beteende, hörde hur John svarade svävande och ovilligt att, njaae, så är det. Nej alltså. Fortfarande, förnekandet. Och jag som trodde, jag som varit så lyckligt glad i flera dagar. Som trodde att det var annorlunda, att vi äntligen. Det gjorde verkligen så ont i mig. Att inte finnas för honom när han finns så mycket i mig. Jag klarade inte av det. Reste mig hastigt. Tittade rakt på Micke, sa att jag måste gå. Nu. Genast. Fick frågande blickar. Orkade inte förklara. Det är dags nu, sa jag bara. Och då överraskade han mig och packade snabbt ihop sig han också vilket fick följden att även J drog på sig kläderna. Jag ville fly. Undan, iväg från det som gjorde mig så ledsen. En flykt från mig själv också. Som om jag förbannade mig själv lite. Kände mig dum som trodde att vi var något nu.
Senare tog jag tag i honom strax utanför, behövde prata med honom och jag sket fullständigt i vad Micke trodde om oss nu. Jag anar att han förstod. Där stod han alltså & jag lade fram alla mina kort på bordet. Jag var inte särskilt arg. Bara ledsen. Ledsen, lugn, besviken. Jag såg fortfarande på honom med kärleksögon & det gjorde mig också ledsen. Hur jävla kär kan en vara? Lägg ned! Tänkte att jag borde lämna honom nu. Finns det fler tecken, fler svar jag behöver? Kan det bli tydligare för mig att its time to leave? Egentligen inte. Jag vet det alldeles för väl nu. Å ena sidan lovade jag mig själv att inte fly undan bara för rädslan skull så som jag flera gånger flydde undan Ludvig. Och jag har inte känt denna starka kärlek för någon sedan dess. Inte såhär. Jag har lovat att vara modigare än så. För att lära. För att inte upprepa gamla misstag & jag har stått kvar nu fastän jag varit livrädd. Frågan är väl ändå när det börjar bli destruktivt? Då modet övergår till dumhet. Jag stod kvar fastän han sa att han inte känner som jag. Stod kvar, bad om bara lite. Lite mer kärlek. Som om det lilla minsta är bättre än inget. Märkte att jag försöker vara nöjd fastän jag blir ledsen av det här. För de tillfällena när allt stämmer så är jag lyckligare än någonsin, då suddas allt där mellan raderna ut, alla de gångerna då jag inte finns för honom. Som igårkväll när han sa att när vi inte ses, då han inte hör av sig så finns jag inte för honom. Det är så han funkar, så det känns. Att jag inte finns. Ofta finns jag alltså inte för honom. Behöver jag fler tecken? Det är så svårt bara. Att lämna honom. Att lämna. När vi gav varandra en kram då vi skiljdes så kändes även den kramen så overkligt rätt. Och det gjorde mig förbannad. Att det kan kännas så rätt för mig när han inte alls är där jag är. Eller så är han det men vågar inte se det & kommer ångra sig så jävla hårt en dag när han förstår hur han kastade bort allt.
Ny dag imorgon tänkte jag. Teater för honom. För mig? Igår tänkte jag att jag skulle stänga av idag, bara finna offknappen & hantera mig själv.
Nu. Dagen har passerat. Och allt är över.
Kommer in på hotellrummet. Ser ut över ett Umeå där kvällen sänker sig över stadens siluett. Vackert. Som en perfekt kuliss till det som känns. ”Ill be just fine” sjunger Per Von Poehl men det känns inte riktigt så. Det är som om jag är fylld med en plötslig tystnad, ett inre vakuum. Som om insikten inte faller in helt & i striden för att slippa ta in så blir jag lamslagen. En vansinnigt, lamslagande frustration över att inte kunna förändra något. Det är här vi skulle spendera en gemensam kväll nu ikväll & jag hade sett framför mig skratt, mängder av kärlek & glädje. Istället är jag ensam, ofrivilligt ensam & den ensamheten är den mest smärtsamma. Djupt i mig själv förstår jag att du inte kommer att försöka rädda situationen utan nu sjunker vi. Nu gör vi det. Inte tillsammans, kanske att illussionen om vårt gemensamma jag sjunker som en enda tyngd men du & jag drunkar ensamma, åtskilda. Sista hoppet i mig tänker svagt, väldigt svagt att det finns ett kanske men även det är nästan borta. För mig fanns det en sista chans till förståelse, försoning. Du hade ett val att möta mig. Ett val att vilja spendera tid ihop, sista kvällen här. Inte ens det bejakar du. Ett nej fick jag. Det sista nekandet som gjorde mig arg, besviken, mest av allt ledsen. Du flyr igen & då lämnar jag dig. Nu lämnar jag. Du ger mig inte chansen att ge oss en sista chans genom ett verkligt möte & lite förståelse. Jag skrev det till dig då, hade inga andra val. "Nu lämnar jag dig. Och klart jag är besviken. Det kändes som en sista prövning. Idag. Vill du ses & spendera tid ihop?". Du svarade Nej. Mer tydligt än så blir det inte för mig. Det blir som du (inte) bad om då. Avveckling, sönderfall, avslut. Trist att inte ses & bli mer verkliga. Att det blir med skrivna ord såhär men du bjuder inte heller in till andra möjligheter. Besviken ja men allra mest väldigt ledsen."
Jag vill fly från Umeå för att komma så långt ifrån honom som det går just nu men jag kan inte överbrygga geografin utan får vänta till imorgon. Först fick jag panik. Ensam här med allt det här som känns & gör så ont i mig? Har inga alternativ. Det är så det får vara. Det mesta just nu känns ändå skevt & svårt så då är väl vad som helst okej. Ska träffa en kär vän imorgonbitti, skippar MR-dagarna (och risken att möta J). Och reser sedan. Hem & ifrån.
Ett hejdå J härifrån ett hotellrum i Umeå alltså. Oväntat. Så gick det alltså med den här historien, en starkt rörande historia att lägga till handlingarna, till ett sakta dalande som blir ett minne någon dag. Igen alltså. I´ve been here once. I något liknande. Att lämna en dröm är svårt. Men, att leva självdestruktivt är svårare i längden. Ge dig själv kärlek, uppmanade M & det är vad jag bör göra. Men, det är svårt. Svårt, svårt, svårt. Jag tänker att jag klararade av det förra gången, då för några år sedan när det inte fanns någon utväg annan än att lämna den dåvarande blonda kärleken. Tiden efteråt minns jag fortfarande även om jag inte vill. Hur jag inte hanterade mig själv, sorgen. Hur jag stängde ute allt, till & med solen. Och jag lät mig sörja. Sörja genom att stänga av, stänga ute kärleken & skratten, det som påminde om honom. Hur det var att vara ett skal. Ett tomt sådant. Till slut blev det mer hanterligt & saktaligen dog den kärleken ut. Klart att det här också kommer att gå. Just nu känner jag mest att jag inte orkar med att tänka på att det ska gå. För, det betyder att det är sant. Att det är över. Och med allt vad det innebär. För några dagar sedan rörde han vid mig som den mest självklara saken, drog ned mig intill sig själv & kysste varje del av mig. Känslan under mina händer, känslan inuti mig då han såg på mig så som bara han har förmågan att göra. Det känns som en brutal krasch, så hastig att jag skjuts iväg utan skyddsrustning. Där i måndags vilandes på hans bröstkorg gjorde jag mig allt annat än beredd på att vi skulle skiljas åt. Jag vågade mig däremot på att tro på honom & oss & landade lite väl nära vilket gör uppslitningen därifrån så extra ont nu.
Jag vill mest fly jag också nu. Lämna den här staden, komma hem. Vara i en stad där han inte är. Jag vill glömma att han någonsin funnits. Vill glömma hur den här kärleken känns. Vill radera alla våra minnen, allt som gjorde mig glad. Vill skära ut honom, orkar inte känna honom mer. Jag får panik vid tanken av att han är fast i mig, tankar & känslor sitter fast i mig, har blivit en del av mig & det gör ont & jag orkar inte med det.
Att. Inte.Vara.Kärlek.Längre.
