mellan raderna.

Det sätts alltid igång en del processer i mig då jag befinner mig i rörelse; mycket som är inlindat i längtan. Längtan efter att utmanas, att börja om någonstans, att se vilket slags liv jag skulle få om jag plötsligt bytte bostadsort. Vad skulle jag identifiera mig med då? Vilka vänner skulle jag få? Skulle jag möta folk som ville paddla kajak med mig om somrarna? Som skulle hälsa på mig spontant? Skulle jag efter en tid vakna upp en dag & vara hemma, där? Vilken plats kulle det kunna vara? Uppsala? Malmö igen? Stockholm eller något helt oväntat som Östersund eller någon liten ort i Nordnorge?

 

Jag inser hur mycket som en nära kärleksrelation fungerar likt ett ankare för mig. Att inte ha ett sådant ankare gör mig nästan (för) benägen att (lite för) snabbt vilja skapa förändringar, på stört. Otroligt att jag inte har rakat av mig håret (än). Bara för att det går, för att det är lätt att förändra sig själv som alltid finns tillhands. Saken är väl den att jag inte känner mig överraskad av mitt tillstånd nu, mer tillbakalutad. Håret får fortsätta gro & jag vill inte fly någonstans, inte lämna om det inte finns en riktigt bra anledning. Det var fint att glida runt på egen hand i Eskilstuna, att stå under blommande träd & minnas livet i södern (och länga tillbaka, länga till igen i framtiden kanske). Jag gled omkring utan att känna en själ i den staden, pratade med Robert, min ständiga följeslagare i luren & vi planerade inför nya tider då vi möts igen. Är så glad för att han är en av de personer som jag vunnit under åren i Malmö, som kommer att finnas med mig länge.

 

Det gick bra på jobbet, på hbtc-utbildningen av en öppenpsykiatrisk klinik. Jobbade tillsammans med en ny kollega från Förbundet som jag aldrig mött. En inspirerande person & jag började längta efter mer tydliga aktivistsammanhang för mig själv; efter att få gå lös själv & slippa tänka på ytor, andras blickar & yrkestitlar. Jag får se till att placera mig i något sådant. Reste sedan från Eskilstuna till huvudstaden – raka spåret till mina favoritfruar. Hem till deras detaljrika feministvärld till fantastiska hem (som jag alltid älskar). Fick ett underbart välkomnande med bubbel i solen. Som jag önskar att vi bodde närmare varandra. Alla har sin grej en behöver göra, något som drar i en, som känns rätt. Mitt umgänge är drivande själar (och jag älskar ju det) Vid sovdags kröp jag upp på sovloftet & började sakna P. Senaste gången jag var där var med honom. Det var dagen innan vår gemensamma avresa till det (icke) förlovade landet (Egypten). Jag saknar honom i vardagen. Inte allt med honom, men ganska mycket. Jag kommer på mig själv med att tänka på honom, föreställa mig att han dyker upp lite då & då, närmar sig, ger mig en kram. Ser för mitt inre hur vi skrattar för jag minns våra skratt & samstämmighet.

 

Jag har inte hunnit göra så mycket minnen med J. Egentligen inte många alls. Undrar hur snabbt vi bara skulle kunna bli till stjärnstoft för den andre, ett hastigt förbipasserande minne? Ibland, i små ögonblick så känns det som att det redan är så (för mig). Han vill spendera varje ledig helg bland sina berg (inte med att lära känna mig mer). Eller – jag vet att han inte väljer bort utan väljer till. Men indirekt blir det så att vi inte kommer varandra närmare. En snabb överläggning säger mig att det inte är mycket tid alls som vi spenderar ihop & snart är det sommar & ledigt & jag ska fan i mig dra ut på äventyr & inte misströsta alltför hårt så att jag missar att leva fullt ut. Jag vill inte bli alltför påverkad av relationen med honom så att jag begränsar mig (men jag vet att det är lätt hänt). Inser att det nog är riktigt bra för mig att åka söderut efter midsommar, ned mot Karlstad, Molkom & Ängsbacka. För att möta nya människor, denna gång utan P. Eget tält, egen härd. Eget äventyr & gemensamt skapande med Finn & andra av festival & inre utforskande (som alltid). Det känns lite läskigt men det är en riktning som inte går att följa utan utmaningar & utveckling.

 

Och jag vill säga ja till det – utmaningar som utvecklar. Jag ringde chefen för jobbet som jag sökt nu. Vi hade ett bra samtal idag & jag manifesterar om & om igen hur jag blir uppringd & meddelas att jag fått tjänsten som projektledare för barn & ungas psykiska hälsa på NLL.

 

Och det här med att vara i rörelse. Det gick inte många timmar i Sthlm innan jag började längta hem till norr, våldsamt. Det visade sig att älskade Mallmånes Leon blivit sjuk & det var dem jag planerat att hänga med & egentliga anledning till att jag tänkt stanna lite längre. Utan dem i fokus så blev det ett lätt val för mig att dra iväg på nya äventyr i det som faktiskt för mig – är rätt riktning- Norrut. Efter en dag med date med chefen & egentid på stan köptes en tågbiljett & nu sitter jag här, on track. På väg hem igen. Bra att vara i rörelse, att få perspektiv. Passerade som hastigast en person längs Stockholms gator idag. Jag blev så överraskad att benen liksom bara fortsatte men i efterhand önskar jag att jag stannat upp. Det var en gammal kärlek till mig, Petter. Och det var rysligt många år sedan vi sågs. Ändå blev det inte mer nu än ett hej. Ett ögonblick igen, det enda som nu fanns kvar. Intressant hur livet är.

 

Sen mötte jag en idiot till kärnfamiljsförespråkare på centralen precis innan avresan & det eldade igång mig ännu mer – eldade igång mig för att vilja dra hem nu & fortsätt placera hbtq-frågorna på den politiska agendan, det behövs.