Tacksam. För er.
Det är lite tunga dagar nu där jag saknar P väldigt mycket. Saknar, minns. Ibland krampar det värre än andra stunder, ögonblick då jag inte begriper hur jag ska kunna fortsätta utan honom. Ser foton på honom, på oss. Gemensam lycka, galenskap, free birds united. Någonstans slutade vi minnas att vi egentligen alltid var fria, att vi möttes sådana & skulle förbli ensamt flygandes. Att det var en ymnest att vi hade mötts & vi började glömma bort att uppskatta & aktivt välja den andre varje dag. Istället blev fokus mindre på oss själva & varandra & det växte istället för andra. Kanske som en anledning för att gå någon annanstans då det blivit tungt att andas hemma. The big bang kom & vi gick sönder.
Ser bilder på oss & saknar dig så otroligt mycket. Jag vill alltid minnas dig. Aldrig har jag mött någon som du, såklart. Och jag minns & saknar så innerligt oss när vi gjorde varandra så glada, levande, nyfikna & som på nytt födda. Jag vet att det här är en del av processen. Att det är vackert att sakna också. Jag är väl medveten om att du har många stora tunga stenar som du själv, på egen hand behöver lära dig att hantera. Jag kunde inte bära dina berg åt dig. Det finns det ingen som kan. Jag orkade inte längre, tog slut i mina axlar & det slet i de händer jag höll öppna för dig. Jag gav upp, slutade se dig. Slutade se dig där bakom de stora tunga stenblocken. Jag vill att du är lycklig, älskade. Den dagen du står mer på egna ben igen så kan vi mötas. Jag hoppas att den dagen kommer. Jag hoppas att du är rädd om dig bakom stenarna & att inser att du kan stå på dess topp & skratta högt igen.
Jag är djupt tacksam över Hanna & Malla ikväll; mina kvinnor i livet. En helkväll tillsammans som har stärkt mig, oss tre tillsammans. Med er blir jag påmind om mig själv. Om hur det är att vara stark & må bra. Underbara livskamrater.
Kommentarer
Trackback
