Rastning och så upp igen.
I måndags kom den som en flygande demon som satte klorna i mig; kräksjukan som greppat så många omkring mig. Och mitt i allt så hör P av sig & mer eller mindre bara dyker upp hemma. Plötsligt ligger jag nedbäddad & spyr oromantiskt i hinken medan P läser högt för mig. Jag avbokar en date med J & är med P dygnet runt. Vi umgås som två bästa vänner som faktiskt också bara har varandra just nu. Vilka vill umgås med sådan smittobärare? Vi kan vara med varandra, länge utan att tiden känns. Han har varit världens finaste vän som tagit så väl om hand. Smekt min panna, erbjudit hälsosamma smoothies, läst för mig, fått mig att skratta & rastat mig på ett berg med utsikt över hemstaden. Vilken vän, så nära.
Jag noterar en intressant sak. När jag kramar om P & tillåter mig att vila i hans famn så blir jag så lugn så lugn att jag faller, inåt som i dvala. Jag kan känna hur allt i mig slappnar av, landar i trygghet & ro, stillhet & nästan något i som påminner om passivitet. Jag blir stillsam, lite slarvig om tid & saker som ska göras. Blir väldigt mycket här & nu, ganska ointresserad av annat. Det är väldigt lyxigt, tänker jag. Att ha en sådan människa i sitt liv som får en att slappna av & släppa prestationskrav & stress. Någon som ställer upp, som ser en, som känner & förstår så väl.
När jag kramar om J så faller jag inte lika djupt, tillåter inte mig själv att helt slut tänka. I J:s famntag blir jag medveten om att jag inte är där jag vill vara i min jobbsituation, jag funderar mycket på begreppet ”nöjd” & blir högst medveten om att jag inte är framme vid något mål, att jag absolut inte är ”färdig” eller ”vuxen” & förintar idéer om att jag är trött för att anta något helt nytt som kanske förändrar mitt liv på stort & smått.
Med J upplever jag starka vilda känslor, jag blir osäker & högt flygande stark; om vartannat. Med J uppmanas jag till utveckling & något nytt. Med P tillåts jag mer att bara vara där jag är.
Med P stannar jag upp. Ibland stannar helt så att jag får panik i bröstet & börjar springa i luften. Med J är det som att få en kalldusch som är njutningsfull men full av uppvaknanden.
Jag uppskattar dem så mycket. Båda två. Nu idag har P dragit vidare & vårt avsked påminde mig om något viktigt. När vi stod i min hall & sa hejdå så drog det ihop sig i bröstkorget på mig & en ovälkommen känsla dök upp; en känsla av stor rädsla. Som om jag ifrågasatte min egen styrka igen. En rädsla över om jag klarar mig utan honom. (det är ju klart att jag gör, egentligen) Jag tycker inte den känslan. Inte alls. Jag vill inte känna att jag blir svagare utan honom, starkare med. Det är inte bra med relationer som gör en svag på egen hand.
Jag behöver vara mer utan P. För att få distans & begripa hur det kan kännas så tudelat.
Undrar om det är vanligt att personer som är så omhändertagande som han kan få andra personer att känna sig behövda av denna omtänksamhet, av omhändertagandet? Att det blir en binär och emellanåt obalanserad relation?
J verkar inte särskilt omhändertagande. Kanske därför som jag dras till honom. Jag måste fortsätta vara den bästa omtanken för mig själv & ge mig själv allt det som jag behöver. Med P blir jag stundtals lat & får så mycket bara genom att finnas.
Med J går det knappt att förvänta sig en morgondag. Och kanske är det bra för mig; att inte bli för trygg i relationer just nu, att inte ges möjlighet att luta mig för mycket åt kärlekspartners sköna, vilande händer. Jag behöver mina egna händer nu.
Egna famn.
