Om att våga. I allt.
Det var en sådan fin söndag igår. Tog hand om mig väl genom dagen. Mötte P, underbara vännen, när vi möts som bäst. I allt det som är. Han bjöd mig på grillning & snart bar våra hår spår av eld & rök & vi fylldes av skratt & nära gemenskap & förtrolighet. Vi gled okonstlad vidare ned på stan & målade ögonlock rosa, naglar rosa & blickarna immiga av fnitter som om vi vore fjorton år & totalt genusförvirrade & riktningslösa. Det är sköra stunder, jag vet det. Det är tufft för honom att ses & ”bara” förhålla sig till mig som en vän. Han är så nära mig, en bästis, min puff. Det var fint att skiljas åt.
Jag gick ned till en hamn med en bok & njöt efteråt, stornjöt verkligen. Av egentid, av självkärlek, av rymd inuti.
Mötte sedan Blondinen för en biodate & jag kände mig som en löpande katt som strök sig kärleksfullt, lojalt nära. Hungrig, supersugen. Så fort hans hand landade på mitt ena ben spann jag. Filmen presenterade Mikael Persbrandt för oss, i egen hög machostil, Schymans motsats, alla mäns fiende då Persbrandt reproducerar en bild av maskulinitet som inte kan vara hälsosam för någon. Ändå är han i allt motsägelsefullt en bild av en sexig, begärlig person, en het man. Och jag, superfeministen skäms över att erkänna att även jag säkert skulle prova honom om tillfället gavs, så jävla galet.
Efter bion ville jag bara hem & löpa ut den inre elden mot en vägg, ett golv, ett par fasta händers lag runt mig själv. Och jag hade högvinsten i hand igår & fick mer än så. Vi hann knappt komma innanför dörren innan han utan ord mötte mig i elden, mot väggen & tiden löstes upp, vi tonade ut med ord, bjöd in njutning, intimitet, kärlek & svett; awesome. I en evighet; ibland stannade vi upp, två bröstkorgar mot varandra & skrattade. Ibland när han ser på mig med den där genomträngande blå blicken så faller jag så svindlade stort. Och jag sa det åt honom, att jag faller för dig.
Somnade nära intill & jag drömde att jag åkte vattenrutschkanor & lekte som ett barn. Vaknade till en solig gryning, glad. Bäddade om honom & gled snabbt ut i morgonluften. Cyklade hem för att snida om till dagens arbetesjag. Kände hur jag log åt okända ansikten; undrade om det lyste Kärlek i mitt ansikte? Troligen. Folk log åt mig.
Och i min inkorg på jobbet har jag fått tips om att söka ett nytt jobb, på landstinget. Ingen befattning som jag hade tänkt mig men det är en utvecklande tjänst, helt klart. Och det vore en nystart, en riktigt kanonstart på en utmanande resa. Jag vill. Och jag ska söka den. Med start redan nu i augusti. Nu är det dags att manifestera, att tro på, att våga satsa!
