Om att erövra, sig själv igen.
En av mina absoluta favoritplatser är min riktigt gröna kökssoffa. Den är stor, rejäl, hård men samtidigt omfamnande i sin kantiga form. Den bjuder in till många uträtade tankar, till tankevurpor, skeva idéer & även det som endast är frön till det nya som smygande gör sig éntre i form av nya tankar. I den här soffan återvänder jag & rastar huvudet (och hjärtat). Mellan tuffa tag, mjuka tag, förvirrade, ömma & ledsna tag. Mellan varje runda återvänder jag till den här soffan. Suger på en kaffe, skriver lite. Låter allt bara vara precis som det är.
Till den här soffan kan jag bjuda in vem jag vill i min tankeverkstad & smida historier.
Ofta, nu för tiden är det J som dyker upp i tankarna & det får vara så. Det är skönt & ofta vilosamt. Igår landade jag hemma hos honom, i hans soffa. Strax hade vi varsitt vattenglas i nävarna, jag ett piller i min hand & vi gjorde en lättsam & gemensam sak av det som skulle till. Jag noterade igår hur jag uppskattar att vi båda har våra skilda boningar. Att när vi ses så gör vi det för att vi aktivt är sugna & väljer varandra. Då lägger vi också bort andra göromål & bara umgås i närvaro, är ihop. Sen har vi i övrigt separata liv, tydligt egna intressen, umgängen, drömmar. Just nu är det vad jag behöver. Tillräckligt mycket distans, tillräckligt gott om närhet & aktiv gemensamlek. Pillret tog luften ur mig igår & en av de (enligt beskrivning) vanligaste bi-effekterna slog till; totalt trötthet. Jag låg nära J, händerna i varandras, lyssnande på feministiska debattörer & stand-up komiker & skrattade ihop. Jag var tvungen att med långsamt yra steg ta mig till sängen sedan & somnade inom loppet av tio sekunder. Max. Hann varken ta reda på vart J befann sig, säga god natt eller något annat. Pang bara. Vaknade till av att J kramar om mig, håller mig nära. Och även denna natt blev jag varse att han vid flertalet tillfällen pussade på mig, tog min hand eller bara lade en fot över min. På natten har han inga skal min vän. Inte heller jag. Jag klev upp i gryningen för att dra på svettig spinning. Det var fint att krama den här fina människan på återseende & se hur ett avslöjande leende då drog över hans ansikte; som tagen på bar Kärleksgärning.
Sedan hörde han av sig mitt på dagen, bara för att få en kram igen. Men jag, lyxräven som jag var låg just då & fick en ohyggligt skön ansiktsbehandling & massor av selflove. Nu är J bland sina berg, igen. Långt härifrån på en plats där jag vet att han är lycklig. Nu har vi mycket tid ifrån. Han kommer just hem då jag i princip är på väg att ge mig av söderut för jobb & vänskapshäng. Då jag sedan återvänder till hemstaden så är han bland bergen igen. Att vi är ifrån så mycket är väl bra för att få längta. Men det är svårt. Också. I allt det här nya som slår så hårt i bröstet.
Jag umgås en del med P nu. Ibland undrar jag varför jag inte tänker på honom mer, varför jag inte sörjer hårt, hur jag kan vara så frisläppt närvarande med någon annan, hur jag plötsligt inte längtar efter att kyssa honom, hur jag för varje stund som går är mer min egen, hur jag märker att jag för mig själv inte längre anser mig ha en fast partner, att jag inte längre har P & han inte mig.
Ändå, när jag tänker på det så har jag inte officiellt sett gjort ”slut”. Inte brutit rakt av. Inte heller han. Ändå är alla ord raka, tydliga, på bordet. Även det som sker i handling med mig & J är öppet. Och jag ger inte längre någon respons på att jag överväger att välja bort J, har istället sagt att det inte längre är aktuellt. Inte för P. Och jag lever själv & det börjar kännas som att det redan är länge sedan som jag levde ihop med någon. Kanske är svaret det att jag redan under lång tid har bearbetat den här transformationen som också är ett avslut? Även under de senaste månaderna med P så levde jag mest med mig själv. Det känns som att jag kan det här & jag gör det bra. Som det är nu så vill jag inte dela mitt hem med någon. Inte en vän, inte skapa kollektiv. Leva rävliv är gott nog. Och få bjuda in när det känns rätt bara.
P har skickat mig det allra vackraste mail & det berörde mig djupt. I honom finns en person som vill dela hela sitt liv med mig, för nu & alltid. Leva, bo närmast, andas tillsammans genom det mesta. Vackra rader, starka ord. Jag kan önska att jag delade det han drömmer om men nu står det klart för mig. Jag gör inte det.
Jag skrev till P ikväll att jag vill vara hans vän, en av de allra bästa av vänner. Men inte mer. Jag må vara hård, brutal. Men jag känner mig sann, mot mig själv. Och fortsätter undra varför jag inte är mer ledsen. Men jag är inte särskilt ledsen. Lite vilsen i livet för att mycket är nytt men inte ledsen.
Fredag & dagen har bjudit på mer än jobb. Ludvig & jag har åter manifesterats nära den andre igen. Det brukar vara så, vi går i cykler. Igår & även idag. Idag satt vi under ett parasoll när regnet plötsligt föll. Vi drack kaffe & samtalade utan tid & i sann närvaro. Så väl vi känner varandra. Så nära vi ändå är. Det är intressant att följa vår resa. Jag tror att vi åter igen är på väg att återkoppla, hur vet jag inte. Bara att jag anar att vi har en ny gemensam våg på gång.
Jag har även träffat livsfränden H, knyttet, Meno & Jonas. Fina vänner. Sedan egentid hemma. Det skönaste av allt ändå. Sängen är gigantiskt fortfarande & kommer väl att vara så. Det är också precis som det ska. Nu väntar en helg med jobb & löpning.
