Nu kommer framtiden.
Jag känner mig så pms:sig så att jag egentligen inte bör lämna några rader. (men som pms:ig så skiter jag i det av begripliga skäl). Jag känner mig som en schablonbild av en feminist idag: Fet, hårig, ful & jävligt förbannad under tiden som vi ÄGER världen. Övergripande sett så har jag det bra & mår bra. Folk på jobbet är nöjda med mig (och förhoppningsvis blir jag kallad på intervju. Snart) P är någonstans högt i fjällvärlden & tar hand om sig (vilket gör mig glad!), jag har fått gott om tid med Hanna, faktiskt varje dag här nu & har myst med Elliot Avalon & sett det här lilla underverket sova i min säng. Alldeles snart är det dags för Luleå Pride & det betyder också att det väldigt snart är semester (!) Efterlängtat & välbehövt. Hanna har bestämt sig för att följa med mig ned söderut efter midsommar, till Molkom & Ängsbacka i de värmländska skogarna (till min stora lycka) & därmed får vi en egen semester, vi två med barn innan vi skiljs åt på obestämd tid.
Igår sprang jag mitt första lopp; ett terränglopp på 7.4 km i hällregn & jag gjorde det på 40 min vilket kändes helt okej då jag gjorde det med något virus i kroppen & en mensverk från helvetet. Efteråt drog jag till badhuset & sträckte ut kroppen, gav mig & den självkärlek med bastu & tog väl om hand.
Märker ändå att jag idag smågrymtar & suckar över onödiga ting som får ta sig alltför stora proportioner. Klagar för mitt inre att jag har för mycket på jobbet (och inte hinner med mig själv), misströstar stort att J nog inte alls har fallit för mig. Tänker (antagligen orättvisa tankar, eller vad vet jag egentligen?) om att han mest speglar den bekräftelse jag ger honom & i rena ivern kysser mig med ett barns glädje. In facto så är han inte så dedikerad. Skulle jag fråga om jag har rätt så är jag rätt säker på att han inte skulle neka. Han har varit sjuk sedan jag gav mig av söderut & gav sig därför inte av till bergen denna helg. Ändå är det jag som (tråkigt nog) hört av mig, som har peppat & velat ses & kommit med förslag & betett mig lika längtade som jag varit – utan respons. Gång på gång alltså. Det sliter på självkänslan & jag förlorar glöden & drivet i att fortsätta försöka. Och försöka vad egentligen? Vad vill jag ha? Bekräftelse? Sex? Ett förehållande? Kom igen Räven. Jag vill inte ha ett förhållande. Men, jag vill att han ska ta mig med storm & nyfikenhet & se på mig i solen & uppskatta oss & den iver & glädje som skapas mellan oss ibland. Att han Ser, att han alls vill Se. Inte bara betrakta i förbifarten. Att han inte visar det minsta tecken på längtan efter mig gör mig sur & less. Nähä, skit i det då.
Gav honom ett meddelande idag som löd: Om du haft den minsta oro/fundering över ett potentiellt frö till en förlängning av oss två så vill jag mest säga att du kan släppa det nu. Cykeln rullar, mensen är här & jag har röstat feministiskt!
Någon gång så tror jag faktiskt att det kommer att bli ett blont litet barn, bara för att det skulle kännas lite ovant så är den säkert snoppbärande dessutom. En dag alltså. Men tydligen inte nu. J får väl donera eller nåt så kan jag få bruka när tiden är mogen, när frukten vill falla.
Har som nämnt varit till vallokalen & röstat & jag vill höra när Bryssels gubbvälde faller. Därför röstar jag F!.
Idag är det morsdag & kvinnor bör varje dag hedras & uppskattas. Kärlek till er - historiskt, i samtiden & i framtiden. Kärlek, till oss & det röda.
