Möjligt att bli fler än två? På nya sätt?
Plötsligt sitter jag hemma i min kökssoffa & i min famn ligger en blond vacker ung man, hemma i mitt kök! Han ligger bekvämt tillbakalutad mot min bröstkorg & vi samtalar om stort & smått. Han peppar mig för att söka det jobb jag är så sugen på & hans tro på det gör mig ännu mer sugen på utmaningen.
Det är intressant att jag blir förvånad över att han tycks betrakta mig med sådana kärleksfulla ögon & hans mun säger saker som gör mig glad & undrande. Ofta får jag för mig att han är längre ifrån mig än vad han egentligen är. Det motbevisas gång på gång då vi ses. Igår lade vi oss bredvid varandra & tanken på att ligga bredvid en annan person jag åtrår i den säng som nyss delades med någon annan skaver lite. Jag har inte vant mig vid tanken på att det är upp till mig själv nu att göra allt det jag vill. Min primära relation har upplösts. Det är ovant men väldigt fint. Vi ligger bredvid varandra. Naket. En skön tystnad där vi vidrör varandra med slutna ögon, som tysta ord som ramar in vad vi upplever, känslor som lindar in den andres konturer. Ur det avslappnade tillståndet öppnar jag min värld för honom. Det är då jag blir som mest naken, stark & säker på vad händerna söker efter & hur nära jag vill komma. Igår möttes vi (lite väl) naket, det kan erkännas. Så till den grad att vi båda överraskade oss själva & varandra genom att skapa en situation vi inte hade väntat oss. Risk för att två blir tre. Och vi som inte är där, inte alls redo för det egentligen. Som om vi inte anade hur knytt blir till.
Plötsligt låg vi där efteråt, intensiva blickar i varandras ögon. Som i en ödesvägd situation – Och nu då? Vackra person där intill, ska vi se vad som händer om vi bara låter det här passera, ska vi undersöka om vi två såhär spontant kan tänkas bli flera? Vilken galenskap skulle nog många tänka. Jag också. Ändå log vi båda två där i vårt allvar; luriga leenden i mungiporna i ett ”tänk om”, ”varför inte ändå?”. Jag är övertygad om att det skulle bli ett vackert barn som skulle älska att gunga högt & vilt & som skulle lära oss massor. Men, inte nu. Inte än. Kanske vi, kanske inte vi? Jag vaknade på natten. Lätt stressad. Väckte honom; J, jag kan inte vara gravid nu. Det här går ju inte. Nä, nej det gör ju faktiskt inte det, replikerade han med sann övertygelse & lätt oroad, han också. Vi får ordna det, om det blir så.
Jag mötte honom en stund mitt på dagen idag & han kysste mig i solen. Vi som sällan kysser varandra alls utanför vår egna skapade trygghetszon. Jag märker hur jag ler då vi låter allt som känns vara just där det är. Öppet, så lysande bara.
Ikväll ska vi ses & jag får väl ta en dagen-efter då, försöka förhindra möjligheter att vi adderar oss. Ändå kan jag för mig själv inte bli klok på min egen tudelade känsla, hur jag inte helt & fullt kan tycka att det är klokt att förhindra något som skulle kunna förändra hela mitt liv. H e l a mitt liv. Och hans. Det är en ny känsla i mig. Den gör mig både glad & förvirrad för jag vet inte hur jag ska hantera den. En ny del av mig själv har dykt upp & gjort entré.
Kanske är det bara alla runtomkring mig som skaffar knytt. Normativ gruppdynamik & påverkan.
Är det verkligen jag?
Njae. Jag får svälja det piller som tar udden av den möjligheten för nu.
Och fortsätta fokusera på nytt jobb, att göra karriär & utmanas på den vägen. Har fullt med feministiska projekt på gång & profilerar mig starkt inom området.
Har träffat P för lunch & lite jobb idag. Allt som sker mellan oss är organiskt rätt för mig nu. Orättvist sorgligt för honom troligen & mer rätt för mig. Ändå tror jag att det ska vara såhär just nu. Jag har mitt fokus på annat. Vi har transformerats, mina känslor förändrats. Det är så det är bara.
Jag fokuserar på sådant som gör mig glad & mindre stressad. Mitt älskade lejon till exempel. Igår ägde vi världen tillsammans!
