mellan raderna.

Helgen i sammanfattning blev ganska mycket som väntad: en hel del jobb (mer än för någon som haft annat jätteroligt för sig men mindre än väntat) & löpning (mer än väntat, fantastiskt nog!).

 

I lördags sprang jag i skogen genom ett ihållande småregn, passerade skogsgläntor som lyste öververkligt, väntade mig nästan att plötsligt få möta en enhörning när det kändes som mest magiskt. Sprang lätt som en gasell över lera, torv, våtmark, snö & nytt grönt. Bredvid mig sprang P; symboliskt som den sparring han så ofta varit för mig. (Och det jag inte visste då, på vår tur i lördags var att det skulle komma att bli vår sista gemensamma tur på väldigt, väldigt länge). Det var så vackert att det nästan gjorde ont i mig. Hela upplevelse, alla lyckliga fåglar.

 

 

Vi fortsatte hem till mig sedan. För att umgås men snart rämnade den möjligheten. Platt fall, fritt fram för det som faktiskt är. Vi kan inte längre ses. Inte som jag vill & definitivt inte som han vill. Ryggen mot väggen & plötsligt lämnar vi då verkligen varandra. Du & jag baby, nu drog vi oss isär. Han vill inte träffa mig så länge jag inte vill vara mer än hans vän. "Hör av dig när eller ens om du nån gång vill möta mig mer än så", sa han. "Ta bilen, jag vill inte ha den eller med dig att göra igen. Jag är för ledsen för att orka med dig mer." Nu tog det slut. Jag blev det då och är fortfarande - förtvivlad. Tänker att det kanske inte blir så igen, ska vi då inte höras mer? Är det nu vi går in i transformationen som förvandlar oss till bekanta, sedan främlingar? Jag vill minnas dig älskade. Vår historia. Vårt band & de kapitel vi skapade. Så mycket som jag gjorde för allra första gången med dig. Som du slog undan mina ben & mitt motstånd, så hårt jag började älska dig. Upp & ned för fjällen, genom hela landet, in & ut ur olika skogar, över bäckar, länder, in i vulkangrottor i Spanien, ned i Röda havet i Egypten, in i familjekonstellationer, runt i släktträd, framför brasor, i bastun, i karga finska världar, längs med alla de linjer som gjorde vårt liv ihop. Det finns inga tvivel om allt jag älskat & hur mycket jag kommer att sakna. Förändringar ÄR så förbannat sorgliga ibland.

Du drog hem i lördags & tydliggjorde; "hör inte av dig mer."

Och jag springer & springer. Tidigt imorse upp & ned för branta backar, genom skogen i sällskap av systern.

 

Sedan en fin dag i solen med goda vänners händer i mina, kalas för Veravilde & sen hem igen. Hem för att jobba, för att få iväg min jobbansökan. Nu är det gjort! Nya möjligheter & utmaningar. Ge mig det här nu livet.

 

Och J skriver: Kom hem till mig imorgon & förför mig. Det är vad jag känner & vill. Vad känner du?

Lätt. Matchen är avgjord på förhand.

 

 

 

Mitt liv är brokigt av mycket färger nu.