mellan raderna.

Så står han plötsligt vid min dörr, igen. Han är blond, skäggig & vackrare än jag sett honom, någonsin. Han fångar upp mig i sin famn utan att jag hinner göra något annat än att känna & vara precis där jag är – och som han känns. Hur är det möjligt? Det är som att känslorna för honom verkligen kommer bakifrån & överraskar mig lika hårt varje gång. Det finns inga flyktvägar för honom när han är nära; inget sätt att låtsas som att jag inte är så noga med att ha honom intill. Det är som en inre explosion som rinner genom venerna, ut i händerna & över mig själv, över honom. Jag är handfallen & nästan blödande öm; sårbar. Om han bara visste – kanske vet han? Kanske är det just han ser? Jag noterar att det inte går en stund utan att han rör vid mig tillbaka. Han söker hela tiden upp någon del av mig som han kan vila en hand på eller lätt röra vid.

Jag ser på honom & ser en av de sexigaste personer jag har mött. Det är intressant att det är det jag bland annat möter mig själv i; ett begär där jag betraktar honom nästan som ett konststycke.  Hans blick är så ren på något sätt, känns lite farlig för mig. Farlig för att jag kan luras av att  tro att en sådan blå blick inte kan dölja oärliga idéer men ack så fel jag kan ha. Kanske läser jag honom helt fel & inte har någon aning alls. Jag är paranoid. Så rädd att det vackra i mina händer ska rinna iväg & undan.

När jag har honom så nära så finns det inte en enda tveksamhet om vad jag vill. Det går inte att ta ett kliv ifrån & ens försöka välja bort honom (och varför skulle jag?).  Samtidigt är det lite svårt (och det är väl en del av tjusningen) att han har en sådan effekt på mig. Jag har blivit märkt av historien, helt klart. Är rädd för förgängligheten, för snabba vändningar. Att han när som helst kan vara försvunnen. Jag satt mittemot honom igår & riktigt kände hur blodet forsande genom kroppen på mig, hur jag skalades av lager för lager för varje samtal som förde oss lite, lite närmare. Närmare för nu – plötsligt är han borta. (eller?) Jag känner verkligen så mycket men jag skulle inte erkänna det här för honom. Jag är för naken nu. För rädd. Under ett av samtalen igår, mitt i valvakan som vi följde till Europa parlamentet, pratade vi om hur härligt det är att öppna nya dörrar för nya händelser; sådana som kan förändra ens liv för alltid. Ibland vet en inte vilka de dörrarna är förrän de plötsligt är där, vidöppna, omöjliga att backa ifrån. Nya erfarenheter, nya zebraränder som markerar större klokhet, känsla. Som Kärlek, hur kärlek som går på djupet är en verklig nyckel in i sig själv & en större inre värld. Hur känslan av att vara Kär kan förändra ens syn på livet, för alltid. Jag vet inte om J har varit verkligt kär men jag frågade. Inte om mig, om oss utan syftade på andra tidigare möten. Under något kort ögonblick tolkade jag det som att han ryggade undan, vek med blicken, gav mig en reaktion jag inte förstod & plötsligt kände mig jag så galet utsatt, sårbar, som om jag satt & väntade på ett svar som egentligen handlade om att jag undrade – är du kär i mig J? Han såg nog att hundra resor sköljde över mig & sträckte ut sina armar, kom sa han bara. Och drog mig över sig, intill sig. Kramade om nära. ”Jo, jag vet vad Kär är. Jag har upplevt det” sa han. Så du tyckte att jag flackade? Jag sa inget utan borrade ned mig vid hans halsgrop & andades in honom & var som en naken känguruunge.

Vad svårt vi båda har att i ord ta på känslorna som finns mellan oss. Jag är rädd för att ta på dessa känslor i ord; min rädsla är att om jag tar dem i ord så visar vi oss stå på helt olika sidor av myntet & måste säga adjö. (Vart kommer den här tydliga rädslan ifrån?)

Vi somnade nära, glada för att F! Tagit sig in med en plats i EU parlamentet och får möjlighet att störa gubbväldet. Ledsen för att främlingsfientliga partier vinner alltmer makt. Jag somnade närvarande i hans armar. Vaknade & ville inte att han skulle gå. Jag var där under hans händer som rörde sig över min nakenhet vid avskedet. Där & fortfarande lika mycket hans, just nu.

Senaste dagarna har jag saknat P vansinnigt mycket. Fantiserat om att välja bort J,  att prova välja P som livskamrat  igen & köra ett all-in-race med att skaffa kajak & stuga, göra fjällturer & älska länge framför eldar & vara bästisar igen. Jag började häromdagen tro på dessa tankar. Tro på att det skulle vara möjligt, att de kom från en vilja, en sann längtan. Det går, till dess att jag möter J & förlorar alla starka konturer & läker ut mig själv över hela honom. Tyvärr, på sätt & vis. Men det här är väl så det är av någon anledning.

Och nu är jag i Umeå. Har ett eget, helt fantastiskt hotellrum med utsikt över en stad jag kan tänka mig att bo i nån gång. Regnet ligger längs gatorna, luften är lätt att andas. Imorgon utbildar jag. Med mig har jag Maria, en väns Kärlek för att lära henne det jag gör, för att kunna överlämna längre fram. Satt nyss i Marias rum, betraktade hennes läppar & fick en sån spontan lust att kyssa henne, att få känna hennes händer, började fantisera om hennes nakenhet så jag blev tvungen att resa mig & gå. Gå in till mitt för att inte ställa till med scener som hade blivit en svår morgondag. För min längtan är inte i hennes fokus, inte egentligen. Jag är bara så förälskad att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv.

Skriver längtande sms till J om starka känslor & får en enda rad tillbaka: ”Är känslan så stark?" Och jag dör lite & tänker fuck this & no shame & svarar att ja, så starkt är det & kanske känner du inte starkt alls utan har liksom bara dragits med i bara farten då jag väller fram.” För kanske är det så. Och att han fick dessa rader, precis nyss är väl svårt då. Svårt om han ska vara ärlig & bekräfta det jag både räds & tror. Lika bra tänker jag. Lika bra. Jag tänkte på det igår då han låg där bredvid mig; att dig kommer jag inte hänga med om du inte vill att jag rör vid dig. Nej, då måste jag gå. Jag vill för mycket. Jag undrar, ser jag inte ett mönster i mitt beteende nu? Att jag bäddar runt omkring mig för att ensam är stark, lite skal som ändå omger mig för att dämpa fallet. Som en jävla scout, alltid redo. Alltid redo för fallet, för att bli ensam kvar & då minsann ska jag vara stolt & stark där jag står. Och ju mer jag bäddar såhär desto mer sänder jag ut de signalerna till andra att det här kommer inte att gå, här finns ingen tro & så faller det. Jag gör det igen alltså, grattis Räven. Minuterna går, snart kommer det väl en rad eller tre. (t y s t n a d) Och de börjar komma, raderna. Om att han inte vet vad han kännner men går igång på min nakenhet & jag tänker genast att han mest av allt vill ha en naken kamrat. Och det vore hett, sexigt som fan om vi kunde gå lös i ren nakenhet bara. Men jag är så sårbar så det är knappt möjligt att förstå för mig själv ens & jag skulle bli helt söndertrasad av att vara den enda av två som vill mer. Eller?

Nu skriver han: "Jag har alltid haft svårt att känna efter & kunna sätta ord på det som känns. Men ja, kanske är det så enkelt som du säger? Men jag känner faktiskt inte riktigt igen mig  det där. Lyckan jag känner när jag är med dig är betydligt större än så".

Jag måste ta ett djupt andetag & släpper sakta, sakta ut luften. Tack livet. Han hade kunnat nappa på det slappa undanglidande betet som jag kastade ut. Men han gjorde det inte. Istället fortsätter han & skriver "Släng skalet. jag ler, trånar, suktar & är lycklig när jag är med dig. Den känslan jag kan sätta ord på!".

Okej, släng skalet.