mellan raderna.

För en kortare stund befinner vi oss i hans hall bland halvt packade väskor. Jag har bara dykt upp en liten stund för att njuta enormt av ett ordentligt famntag innan vi skiljs åt igen (i vanlig ordning). Hans berg kallar sista gången för säsongen & han lyser redan, bara genom att han närmar sig dem i tanken. Vi tillsammans känns lätta idag; tydliga. Hans hals är len under mina läppar & jag ler över att han äter upp mig med sina händer; följsamt, lekande, nästan som om hans fingrar retsamt ler i sig själva. Jag känner mig ljus & lätt i mig själv & det färgar nog oss båda.

Plötsligt när jag står där i hans famn så ringer det - landstinget! Det är om jobbet! Jag blir kallad på intervju om två veckor. Intervju! Yes! Det jublar i magen & det är nymåne idag, i min famn finns det kärlek & jag har en tydlig manifestation i mig; this is the year. Det är nu jag får chans att göra min resa. Min. Karriären får sig ett lyft, riktningarna blir tydligare. Jag fattar beslut som ibland är svårare än jag tror mig kunna hantera & ändå gör jag det; går utanför mina bekvämlighetszoner & tror ändå. Jag har lämnat en relation även om jag älskar personen; inte för att jag har en tydlig rikting eller plan, ingen plan alls kring det här men jag har bara vetat att det jag haft inte har fungerat för mig. Jag har därmed kastat mig ut, utanför bekvämlighet & trygghet, tagit ett djupt andetag, blundat, hållt mig själv hårt, hårt i handen & hoppat. Nu har jag börjat öppna ögonen. Kisar ut. Har ibland väntat mig förödelse, skam, mörker & tvivel. Det sistnämnda, tvivlet finns. Det kan jag inte förneka. Men, inget tvivel om att jag just nu har fattat rätt beslut. Ångrar ingenting av nuets föränderlighet. Det kan jag inte förmå mig till, då skulle jag neka mig själv chansen att må bra. Däremot undrar jag ibland över om jag vill leva utan Peter. Egentligen finns ingen undran. Jag vill inte leva utan honom. Men, jag vill inte leva med honom som förut. Och i detta kan vi inte mötas nu. Han vill inte ha en relation med mig som enbart kompis. Det är han väldigt tydlig med & jag uppskattar hans tydlighet & älskar honom ännu mer då jag ser att även nu är vi bäst ihop, bäst på kommunikation.

 

Igårkväll möttes vi hemma hos gemensamma vänner. Det var ovant att vara där, famlandes för att finna ett helt nytt sätt att umgås på. Jag såg på honom hur svårt han tyckte att det var. Själv så njöt jag mest över att ha honom där, nära. Han såg trött ut, älskade. Jag kunde inte sluta fantisera, drömma, minnas oss då jag betraktade honom. Minns hur han känns, hur han doftar. Hur han rört vid mig. Hur jag vågat falla för honom med öppna händer. Allt vi gjort ihop. (allt jag fortfarande vill göra). Jag rörde inte vid honom igår, gav honom ingen vänskaplig famn utan repsekterade hans gränser. Jag önskar fortfarande att jag en morgon ska vakna upp & känna en djup & sann övertygelse om att jag vill välja honom & oss igen. Att jag ska vilja ha ett fokus på oss två & bli lycklig & utan tvivel i ett sådant val. Jag vill känna att jag vill välja oss för jag vet hur bra vi har varit när vi två tillsammans var i fokus förut, då vi bara valde den andre. Lika väl vet jag om att jag inte kommer att forcera något. Just nu kan jag inte göra ett sådant val om oss då det inte finns som en självklarhet i mig. Inte heller ens en tro på att det skulle fungera. Om det en morgon är just en sådan morgon, med en sådan känsla så får jag ta det då & se om han alls finns kvar i mitt liv & om han vill minns mig då.

 

Jag satt i ett långt samtal med Finn häromdagen. Mycket handlade om jobb på Ängsbacka - om mitt arbete med att queera till festivalerna. Det fladdrar i magen på mig, minst sagt då jag tänker på att åka dit. Utmaningar väntar. Har till och med övervägt att inte ge mig av, för att slippa möta mig själv så djupt. Jag hoppas dock att min nyfikenhet över vad detta kan ge kommer att vinna.
Mycket var som sagt om jobb, men inte allt. En del handlade även om vår gemensamma önskan om att ses. Om att vi längtar. Senaste turen dit var en berg och dalbana för mig. Jag föll för henne & äntligen gav hon efter & lät sig själv känna för mig. Det var oslagbart, helt magiskt då vi kysste varandra för första gången & då hon sedan alltmer övertygad sökte upp mig, höll mig nära & placerade de där underbara läpparna över mina som ofta smakar honung. Vi är lite för lika ibland när det gäller rädslan över att låta andra kommer innanför våra murar. Vi har mötts en del men aldrig pratat om oss, inte förrän nu. "Snälla, fall inte för mig, sa hon uppmanande nu. Jag är inget bra relationsmaterial. Men du, det ska bli så himla fint att se dig. Jag längtar. Kom." Och jag intygade henne om att jag vet vad det innebär att inte våga tro på relationskontrakt, hur det är att inte vilja vara bunden. Men att få vara fri att känna, ändå. Och jag tog chansen nu att fråga om jag får bjuda in henne till mig, till min famn & mitt tält om natten om jag ärligt menar att jag inte gör det för att göra henne till min. "Ja, sjöng hon. Ja! Jag vill det Linda.".

Vi hade svårt att avsluta samtalet, vill mest vara nära den andres tankar hela kvällen så timmarna flöt på & vi höll oss kvar. Finn alltså. Jag som knappt trodde det var sant då vi äntligen kysstes runt nyår. Kunde knappt tro att det där ljusa blå ögonen ville ha mig. Men ögonen lurades inte. Hon fanns nära, så ofta & så mycket. Och snart är det dags att ses igen. Ändå på helt nya sätt. Då var jag en del av en annan nära relation. Nu är jag en friare fågel.

 

Jag berättade till J igår om Finn. Jag kan inte se ett enda spår av osäkerhet i hans ögon. Bara uppmuntran. Var med henne Linda. Åk! Jag berättade om mina tvivel & han fortsatte; åk! Troligen gör jag det.

 

Jag har en längtan i mig som jag behöver utforska. Igår hos vännerna (som har en regnbågsflagga utanför huset, thats love!) där även P & många fler fanns med så var även Elin. Min kära vän Jennis blivande fru. Vi har en tidigare påbörjan relation, en gång var det två relationer som möttes i längtan efter varandra. Nu är jag fri för mig själv & P likaså. Fruarna finns & E är nära, igen. E & jag satt bredvid varandra, rörde lätt vid den andres händer, placerade lite lätta läppar i pannan, jag kände hur hon utforskade mina örsnibbar, mina halslinjer & hela min kropp öppnade sig, började be om mer. Det finns en trygg grund med E som får mig att genast slappna av & erkänna ett begär. Jag vill ha henne, rent kroppsligt. Igår ville vi båda ha mer & jag vill låta oss njuta av det här, av oss. Snart.

 

Jag har begär, jag har längtan efter kvinnor. Och det är min tur nu att utforska mer, att inte bli alltför bunden vid annat.

 

Var precis ute & sprang i mina nya bästa löparskor & strax väntar feministpromenad med min älskade psykologiska doola Malin. Insåg där jag sprang att jag inte är hjärtekrossad. Jag sörjer P. Det gör jag. Mycket. Men jag är inte krossad av det här. Insikten känns skön på sitt sätt. Jag beklagar hans sorg & är verkligt ledsen över den men den är inte min. Det känns viktigt att särskilja.

 

Solen strålar & värmer & dagen är bra, den är vår.