Emotionell destruktivitet Vs skratt i magen
Jag känner mig lite som en flykting som irrar runt & ber om uppmärksamhet. Uppmärksamhet från mig själv. Kommer på mig själv att göra kvällsté i min termosmugg som om jag är på väg härifrån & vill hålla drycken varm medan jag bevarar mig i rörelse.
Veckan som var blev inte alls som jag föreställt mig den & inte riktigt som jag önskat heller. Detta, trots att jag inte varje stund har önskat mig bort utan även uppskattat. Mitt under den förra söndagens bakisskörhet mötte jag P i det hem som jag förväntade mig bara var mitt efter-upplösningen-fält men möttes av så mycket som var ogjort i allt det här lämnandet & görandet. Jag var skör & han var nära & jag mindes för en stund bara det allra vackraste vi delat & jag grät, grät & grät & tömde mig mer än jag kan minnas att jag gjort under mitt vuxna liv. Han höll om mig & jag bad att han inte skulle försvinna & han smekte mitt våta gråthår & svullna ögon & intygade att han inte skulle försvinna någonstans så länge som jag inte vill. Mitt i all gråt dök Vera upp & modern & Bengan & Vera & jag kastade plötsligt ballonger på varandra mitt bland tårarna & hon skrattade sig in i min famn & då både skrattade & grät jag & kunde inte ha mötts av en bättre tröst. Jag såg även hur hon höll sig runt P & hur fäst hon är vid honom & då ville jag gråta ännu mer & bevara allt & stanna kvar, om inte för mig så för dem.
På måndag kväll efter bakis-och-skör-dagen föll regnet ned & jag längtade djupt efter J. Flera dagar ifrån hade passerat & jag hade kämpat med att bevara mig stark & ljus men fallit & blivit ledsen, jag också. Tillbaka i något jag trott att jag var färdig med.
J hade önskat att jag kom dit & sov med honom & jag ville men fick sedan veta att han blivit febrig. Jag stannade kvar hemma. Vi pratade i telefon lite. Att höra hans röst fyllde mig ännu mer med längtan, behov. P var hemma men jag var inte längre alls hemma där med honom eller oss. P såg det, såg mig & bad mig åka. (Underbara vän)
Det slutade med att jag ändå satte mig på cykeln när timmen var sen & gav mig av dit i den riktning som min längtan förde mig. Kom fram. Lägenheten var nedsläckt, tyst. Men när jag lyssnade riktigt noga så hörde jag att det fanns sovande andetag i närheten & jag drogs dit som myrorna efter sitt socker & strax såg jag det sovande anletet. Satte mig ned bredvid utan att väcka honom. Han förde en sovande hand mot mig, gav mig en kram utan att öppna ögonen. Jag satt där ett bra tag & hörde mitt eget hjärta slå. Vi Är Nära & där bredvid var jag så nära mig själv. Somnade sedan naken bredvid, naken på alla sätt. Där jag ville vara. Nästkommande morgon pussade han mig god morgon & det var så fint men jag var trött, så trött & omotiverad av att börja dagen för jag är så tydligt inne i en tung transformation i mitt liv som suger musten ur mig. J märkte det men ifrågasatte mig inte (tack) utan kom med kaffe åt mig på sängen fastän jag dragit täcket högt över huvudet & han placerade sina läppar på mina, god morgon igen.
Nästkommande kväll sågs vi igen. Lyxigt att få sova med varandra två nätter i rad. Jag var piggare den här kvällen, han också. Han höll om mig så nära att jag landade, snabbt. Vi låg & pratade bredvid varandra, pratade oss igenom hela kvällen.
Fortsätter resan i att få lära känna & det är något riktigt vackert när två människor väljer att öppna sig & dela. Han får mig att skratta, att darra, att våga. Han fortsätter att utforska mina linjer, min bröstkorg & min panna & när lampan väl släcktes den kvällen höll vi om den andre i en stor glädje. ”Så lyxigt att få vara med dig” viskade han. Jag är så glad att han säger det & jag förstår att det är sant. När vi vaknade tillsammans på morgonen så var det en brett leende räv som mötte en blondin med rufsigt hår & allt i mig kändes bra. ¨
Det är såhär jag vill må. Såhär jag vill att livet ska vara. Och det är det här jag kan välja, fullt ut.
Så kraschade P på onsdagen, ned i sorg & uppgivenhet & totalt kapitulerade. Vårdnadstvisten & vår relation & annat han fått honom att ge upp & när han ger upp är min rädsla brutal; dont go. Då blir jag rädd att han ska ta & avsluta allt med sig själv. Sådana stunder har han ingen så nära som jag. Därför fick jag abrupt släppa min egen kärna, fick släppa mig själv i onsdags & har sedan dess varit vid P:s sida. Vakat, tröstat, lyssnat. Fått honom att tänka på annat, att slappna av, att skratta. Har älskat honom som besatt, tömt alla mina reservoarer av kärlek. Jag har fyllt på hos honom, tömt mig själv. Haft roligt ibland, försökt att leva i stunden av att vi också (fortfarande) kan fungera bra ihop. Och det gör vi, i första hand som två personer som känner varandra så vansinnigt bra så att vi är genomskinliga för den andre, helt transparant kan den andre nästan läsa vad som pågår. (Det är dock inget skäl för att ge upp sig själv & min riktning. Jag vet ju det men har gjort det gång på gång på senaste)
Jag blir så trött, lat, bekväm & rädd. Behöver ryckas upp igen, bli påmind om mig själv.
Jag vill ge mig själv styrka & tilltro till att jag ta ansvar för mig själv. Att jag gör det jag behöver. Även om formen & uttrycken kan ta sig hänsynslöst, jag måste det. Vill det. Vet att det är det enda jag kan göra. Egentligen. Vilken tung transformation det här är, så svag den gör mig ibland. Obehagligt, lärorikt. Den får mig att bli förvirrad, irrande ibland. Fastän jag innerst inne vet vad som är & vad jag vill. Att älska någon så högt som jag älskat P gör tanken på att såra honom så svindlande.
Natten till igår lämnade P rävlyan & jag mötte gryningen, ensam. Time to rise, time to shine. Han fick nog & så även jag. (Tack för att du fick nog, för att du hjälpte mig att få tummen ur)
Nu har jag ingen ordning eller rätsida. Vill ringa P och bara höra så han är okej men är lika rädd för att bli en lopstation som inte vågar fatta aktiva beslut för det är egentligen där som allt klämmer. Jag vågar så lite these days. Är en rävfjant i mina ögon fastän P tycker att jag är så förbannnat tuff att han tröttnat på min hårdhet. Själv har jag känt mig passiviserad och trött. Egentligen är det ju bara att välja och att göra. Och jag vet vad det är jag behöver.
Dags att göra. Att våga välja bort det liv jag inte längre mår bra av. Endast då kan jag även göra honom fri att skapa sig nya plattformar som skänker honom glädje, ger honom chans att bygga upp en ny grund i något annat.
Igår sprang i solen med hög musik i lurarna, F!:s valskampanjsskiva, pepp som fan. Sprang längs Luleås kustlinje & var lycklig när stegen gjorde mig lätt, snabb, fri & förbannat, underbart svettig.
For hem till J. Jag älskar att titta på honom. Han är vacker. Begärlig. Het. En symbol för glädje, fria aktiva val, mod & förändring. Vi tömde ur oss om dagen för den andre, lättade på trycket, svor, skrattade & rensade för att kunna landa. Senare låg vi framför en film & hans blondhet vilade på mitt bröst & mellan mina fingrar. Senare fanns hans blondhet, mjukhet, hårdhet & härlighet överallt; vi fanns överallt som utsvultna. Vi behövde båda hämta andan ibland, tagna för att sedan utforska vidare; resa längs linjer, värme, känslighet. Det var två väldigt svettiga, nöjda & trötta figurer som somnade sedan, sida vid sida. Jag är inte tuff här, mer mjuk men stark.
Vi är likadana när vi vaknar. Slår gärna på något politiskt på radion, går genom duschen, är snabbt pigga i samtal om förändringsarbete & svär åt patriarkatet, högerpolitik & de ständiga spelen som pågår runtomkring oss. Imorse stod vi där, fastnade i samtal utan kläder med varsin kaffe i handen. Jag älskar dessa morgnar.
Jag fick reda på att P for till sin lover inatt. Det känns men jag stålsätter mig nu på att frigöra mig från handlingar som för mig tillbaka in i repeterande lopstationer. Han är inte min & han har mig inte. Jag har inte honom heller. Jag klarar knappt av att tänka på honom eller att ens skriva det här. Är så rädd att jag ska slungas tillbaka, in i en Bermuda av kraft som drar mig nedåt, in bland irrfärder. Jag börjar hitta något som jag tycker om igen; jag ser ljuset som är mitt eget. Rätt livsförvirrad, absolut. Men inte förlorad, inte förolyckad. Bara lite lost vilket jag vill vända till en bra möjlighet för mig att skapa något nytt.
Jag tränar. Har träffat människor jag tycker om. Möten över en tekopp, över en kaffe. Med mig själv i bastun. Inte så mycket möten med mig själv i stillhet men det kommer också. Tider när jag börjar bearbeta att jag lagt ifrån mig den starkaste relation jag hittills upplevt. Just nu behöver jag rörelse för att inte glida tillbaka innan jag funnit eget fäste.
Jag undrar hur det kan bli såhär med kärleksrelationer. Att först är ensam stark, är du hel & en enda cirkel sluten & på en del sätt fullkomlig i dig själv. Så möter du någon, faller. Börjar identifiera dig med den/de andra. Luckras upp lite i de egna konturerna kanske. Färger blandas. Möjligen får du en ny nyans. Så sker något, relationer luckras upp, förändras, börjar försvinna & plötsligt tror du att du också ska göra det, försvinna & tona bort. Att du plötsligt behöver den/de här personen (personerna) för att vara stark & hel fastän du tidigare var en ensam & stark resenär helt utan draghjälp. Just att känslan att behöva andra konstrueras & får dig att bli mindre självständig kanske eller åtminstone mindre nöjd, ensam. Som jag inte gillar det här & ändå blir jag själv en del av ett sådant förlopp.
Jag är glad att jag ser det. Att jag nu har fått tillbaka en lya som är min, hur skrämmande det än (också) känns. Han har skrivit sms nu; att han är ute. Utflyttad. Slutligen. Jag noterar, försöker att inte känna hur det är. Inte riktigt än.
Jag behöver lite flykt bort. Istället för att boka resor som för mig bort i fysisk form så reser jag helst till den blondes hud & blick. För att få känna något som är ljust, lätt & skönt.
