De allt lättare stegen.
Jag var på väg hem den där ena kvällen, hem till rävlyan för att möta verkligheten inom de väggarna med sitt badkar & tomma inre men blev kvar länge i J:s säng där jag landat & fördjupade mig i texter om tantra & det fortsatta resandet inom denna livsbejakande sfär. Skulle bara läsa lite, lite till & sedan ge mig av. Plötsligt hörde jag en nyckel i dörren & en leende blondin gjorde éntre i min värld, igen. Svårt att vilja lämna då. Betydligt mer uppskattat att ligga kvar, omlindade, berättandes anekdoter om dagen. Att han kommer hem från en hel dags konferens, iklädd kostym gör mig inte mindre sugen. Det är intressant att notera hur jag dras till stil, tydlighet, ett starkt driv & vinnarskallar. När jag möter folk som vill något, som gör något så inspireras jag & får glöd i den egna rörelsen. Må så vara att J har alla privilegier i världen dessutom, vit man som han är men kan han så kan jag också. Och jag ska & är på väg. Hur må vara lite oklart men vidare -för utveckling & med stor motor vill jag få stimuleras, utmanas, växa.
Vi somnade nära & jag somnade på en hundradels sekund. Det är lyxigt att dela morgnarna tillsammans & jag längtar ofta efter fler lediga morgnar som när vi lånade systerns hus. Där i onsdags gjorde vi våra egna morgonkapitel & jag log för mig själv då jag såg hur han som aldrig är stressad ändå inte riktigt hann dricka sitt morgonkaffe men ändå gav mig den tydliga kyssen innan han gick; de läpparna som säger att vi snart ses igen.
Samma dag hade jag möte i ett samverkansprojekt där P:s arbetsplats är en av huvudaktörerna. Jag kan inte förneka att jag längtade efter att få möta honom. Så dök han upp. Han försökte verkligen att inte möta mig; inte släppa in eller bjuda på sin sårbarhet. Helt begripligt. Men vilket team vi är; superteamet. Vi jobbar på bra, smidigt & kraftfullt. Jag känner mest stor kärlek & tacksamhet över hans roll i mitt liv. Ofta kommer jag på mig själv med att tänka att han är min människa; min förtrogne vapendragare & betydelsefulla sparringskamrat. Vi har inte slutat utvecklas tillsammans & vi tänder fortfarande lågor. Just nu så kan jag inte leva som tidigare med honom. Jag behöver en utandning, en tillvaro med annat. Kanske hinner han med att stänga dörrarna till mig så att jag inte längre får möta honom på det sätt som stimulerar & känns. Jag förstår mycket väl att det kan bli så & att jag får sakna honom istället. Men, jag vill tro att vi är mer queera än så, att vi kommer att finna sätt att finnas till på tillsammans. Andra sätt. Nya sätt. Hela den här resan kostar en hel del känslor & tårar, bidrar till ensamhet & längtan efter verklighetsflykt. Men, det känns faktiskt som att idéen om att leva organiskt fungerar.
Jag känner mig starkare & gladare för varje dag som går. Piggare, helare, mer kreativ & lustfylld. Jag har träffat min kära psykologiska doola & blivit klokare under en av alla våra feministpromenader. Har varit på homeparty med Gudrun Schyman & blivit trygg i min tro på en ännu mer radikalfeministisk värld. Har sprungit i solen med feministisk pepp i öronen, har sprungit genom regn med samma skiva, har börjat plocka ned återstående detaljer i mitt hem som påminner om mig & P; hur ont det än gör för varje pryl jag tar undan, pratar i telefon med vänner som jag saknar, har oftare än tidigare Vera runt min hals & i min hand, spenderat tid med familjekvinnsen, med min fru H, med mig själv igen. Jag tar hand om mig.
P klargör i ett sms att jag inte kan få både honom & J. Och det har jag förstått. För länge sedan.
Och jag fortsätter att träffa J. För att det är vad jag vill. Något jag mår bra av. För att det inte stör min egen inre resa. Idag vaknade jag upp i min egen säng, mitt hav. Här är jag kapten & för varje stund som passerar så trivs jag bättre & bättre igen med att navigera helt på egen hand igen. Det egna sällskapet är en god vän som har fått mig till att brygga kaffe som sedan serveras i sängen. Skrockar välmående över resultatet i Eurovision inatt, vars Österrikiska vinnare är en dragqueen som förändrar vårt regnbågscommunity, Luleå & världen till det bättre.
Det är härligt att låta tankarna smeka dagarnas senaste upplevelser med J. I fredags cyklade jag dit i regnet & möttes av en trött konferensbakisblondin som skedade mig medan vi tittade på en valdebatt med Schyman & Ohlsson, den ena av hans händer omfamnade mitt bröst & det flög runt skrattande kolibris under huden på mig. Vi var sömniga heltidsarbetande som äntligen styrde i land för veckan & som tilläts njuta av den andres närhet. Så lätt det är att plocka passionsfrukt ihop. Vi går från noll till hundra som små tonårspojkar; dricker saft som förlorade i öken, plockar varandra som exotiska växter. Efteråt somnade jag nära, vaknade flera gånger på natten av att han tog min hand, pussade i pannan eller bara drog mig lite, lite närmare. De gångerna vaknade jag & log. När morgonen kom var jag lycklig & min kropp ville ha honom hungrigt & naket, igen. Det är lätt & det är vackert att smälta samman när två personer är precis där de vill vara. Vi pratade en del, också. Vi vill inte rama in oss två för skarpt men uppenbart nog så ses vi ganska ofta. Det som tidigare var helt abstrakt, där vi inte vågade tro på ens ett ytterligare möte, då vi inte våga be om något eller vågade uttrycka känslomässig nakenhet; det är förändrat. Och jag är så glad för det. För att vi ännu tydligare vill ses, tar för oss, ber om & vill ha massor. Jag vill inte prata sönder oss, vill faktiskt inte skapa en relation just nu där den andre som jag tänker så mycket på är med mig i allt. Jag behöver mitt utrymme, egna rum att bevara just så.
J vet mycket väl hur jag har förhållit mig till det polyamorösa, det flersamma, öppna eller hur än det kan målas ut & beskrivas. Jag uppskattar att vi ändå tar oss två för det vi är; inte bara kopierar över en livsstil till en annan, eller dessa öppna koncept & rakt av applicerar på det som vi två skapar.
Det är Kärlek med J. På vårt sätt. Det nyförälskade, intressanta, hungriga. När två olika världar möts & det skapas äventyr & dynamik. Jag är så nöjd just nu & i ärlighetens namn så är han den (manliga) person som tillfredsställer de lustar som hör det fysiska till. För min lust är så (för mig) inkorrekt könskodad. Han uppfyller kvoten för allt som inte hör fittor till. Words. Och han fyller mitt hjärta med enorm glädje. Jag vill vara i detta, i nuet. Och jag har legat nära intill & berättat om hur jag ändå, alltid också längtar efter kvinnokroppar. Hur märkligt är inte det, egentligen? Att lusten önskar sig fysiska former. Jag tror ju inte på skillnad när det gäller genus & socialt kodade kön, ser snarare föränderlighet & totalt avsaknad av statiska kategorier ifråga om kön och genus. Jag väljer att se alla genuskoder som performance & teater, där varje ögonblick är en ny möjlighet att göra kön på. Ändå är min lust kodad (som fan). Helt icke-begripligt för mig själv. Och just nu älskar jag att känna J:s & mitt utforskande för att det nya, i allt detta görande av nya okända kapitel tänder mig. Att lägga pussel med kroppar, att känna hur vår puls slår i takt & rusar i hand om vi båda närmar oss explosioner. Hur vi ligger svettiga bredvid, avslappnade, nyfikna.
Att tänka mig J med andra just när vi rusar som mest ihop är svårt. Och han har uttryckt en tydlighet i detsamma. Det är stort att få känna vår dedikation men också hur vår uppskattning för den andre inte bär upp några hinder mot annat. Det är aktiva, lustfyllda val som vi gör. Nu.
En ledig dag. Jag vill forma den med allt möjligt. Ändå är jag kvar i i sängen med dessa rader. Bara för att jag kan. För att jag får. För att kaffet fortfarande är varmt.
