mellan raderna.

Senast igår trodde jag att jag skulle lämna många framtida skrifter om mitt & Peters pågående opening relationship-projekt men så snabbt det kan vända.

 

Jag valde P igår & Internationella kvinnodagen var något som jag uppmärksammade & stenhårt jobbade för med hela hjärtat. I slutet av kvällen & vid avslutet som hunnit nå nattens rand var det en vän i musiken, feministikonen & förebilden Frida Selander som jag kramade om. Lyxigt. Verkligt. Igår var det min förebild & genusforskaren, queerfemme-aktivisten Ulrika Dahl som jag delade kaffe med. Den här veckan har gått i systerskapets tecken & sammanfattningsvis har jag fått landa i känslan av & påminnelsen om hur viktigt det är att ha likasinnade människor att relatera till & att vi faktiskt spelar i samma lag, de flesta kvinnor. Så värst många män är det inte med i lagspelet, dessvärre. Men just nu så får vi lägga det åt sidan & istället se att vi är många grymma kvinnor som har mycket att ge.

 

Tankarna på det här stärker mig. Jag behöver det.

 

Jag hade nämligen planerat att gå & äta frukost med J, blondheten denna morgon men denna inplanerade frukost blir nu istället den stora orsaken till Förändringen.

Blev nämligen hastigt väckt nu i gryningen. Vid fem-snåret vaknar jag av att Peter stryker mitt hår för att väcka mig & uttalar ett ultimatum; "Om du går & äter frukost med J så är det slut mellan oss".

 

Rakt på, svart på vitt. Varmt/kallt, mjukt/hårt, kärlek/inte kärlek, här/där.

 

Först blir jag arg. Förbannad. Nyväckt, ställd. Arg, som ett uttryck för att jag egentligen blivit rädd & ledsen. Kanske en bra påminnelse till mig själv att jag ofta reagerar med ilska fastän jag är ledsen. Det tar sig sådana onödiga uttryck när jag blir arg. A good reminder, centrera mera.

 

Han upplever att jag väljer J före honom & det här är hans markering. Nu får du faktiskt välja. Ändå mötte han alldeles intimt en annan person bara för tre dagar sedan & har som mening att fortsätta göra det. Han tycks därmed vilja fortsätta ha möten med andra, möten som han önskar att vi båda kan ha som dock inte får gå in på djupet, rent känslomässigt. Sånt gör honom osäker & det; hans osäkerhet får mig att se det hela ännu tydligare; jag känner verkligen. Och jag villl göra det.

 

För ett ögonblick vill jag trycka på en ånger-knapp. Få allt att bli som tidigare men då får vi backa ett par månader. Och, det är såklart ett omöjligt projekt. Även om det är så sorligt att jag knappt klarar av att ta in vad det betyder så kan jag inte gå tillbaka. Mycket har förändrats, jag har förändrats. Har det då varit en dålig idé att öppna upp relationen? Hade vi kunnat göra det på ett annat sätt, bli nöjda i monogamin? Jag skulle kunna ljuga & säga att absolut, såklart hade vi kunnat bli alldeles toklyckliga men där spricker det. Från allra första början har vi velat leva mer öppet & vår riktning tillsammans har hela tiden varit åt det här hållet. Vi har också båda två vetat att vi har olika behov & skilda sätt att connecta med andra på. Det var en liten rädsla förut men först nu har vi fått det svart på vitt; vad våra olikheter & önskemål har inneburit.

 

Den här gryningen är P arg, trött, ledsen & vill inte prata mer just nu. I min frustration får jag lust att bara dra härifrån; blir påmind om att jag har nyckeln hem till J & att jag skulle kunna dra dit & bara skita i allt det här. Jag är också trött & ledsen men börjar också se det som jag inte vill se & jag börjar förstå det som gör mig livrädd att förstå.

 

Jag förstår att jag inte kommer att kunna fortsätta vara förälskad i J eller någon annan om jag lever med P. Det finns inte utrymme för det i vår öppna relation. Det är inte första gången som P stoppar & vill att jag backar. Ändå är det han som legat med andra, han som har fler strängar på sin gitar än vad jag har. Det här stoppandet, backandet sliter på mig & gör sikten så sorgset klar. Jag börjar förstå att jag inte kan förneka/förtränga vad som är även om jag just nu bara vill göra det.

 

Att se vad allt det här betyder är så otroligt, obeskrivligt svårt. Jag vill inte se. Vill inte se att jag inte kan stanna kvar här om jag ska vara ärlig & sann mot både mig själv & honom. Han ligger & sover i den säng som fortfarande är vår gemensamma. Jag vill kasta mig ned bland kuddar & täcken & få lyssna till de där sovande andetagen. Det slår mig att det kanske är sista gången jag hör dem. Nu är det tänkt. Skrivet. Inte sagt än.

 

Det är så mycket jag kommer att sakna med P att jag inte klarar av att spela upp den inre filmen för mig själv just nu. Det rädda barnet i mig vill springa undan nu & inte ta i något alls av det här. På många sätt är jag ledsen för att jag inte kan fokusera tillbaka på P på samma känslomässiga sätt som han säger sig fokusera på mig. Jag ser verkligen inte framemot den här förmiddagen längre. Är så full av rädslor inför att ta tjuren vid sina horn men jag har nog ryggen mot väggen till sist i denna relation. Jävlar, vad läskigt det är; bara tanken på att bryta upp & lämna en människa som jag verkligt älskar men som jag inte har kvar en gemensam riktning med. 

 

Det är så märkligt. Som om en inre clown i mig skrattar & säger att jag inte ska oroa mig. "Det kan aldrig ta slut mellan P & dig, det vet du ju. You're like a breath and lungs. Made for eachother."

 

Läskigt. Är jag så rädd att jag är beredd att verkligt köra ned huvudet i sanden & förneka mig själv bara för att jag inte orkar bryta upp? Så rädd för att jag inte är alleles säker på beslutet? Har jag någonsin varit alldeles säker inför andra liknande beslut? Går det att vara så totalt övertygad när rädslorna är med & flåsar en i nacken?