Not only.
Livet är såklart inte bara all tid i världen till pure pleasure utan (tyvärr) hamnar de stunderna mer i livets små men ovärderliga & för mig, livsnödvändiga mellanrum, mellan rader.
Veckan som följer efter det fina mötet med J består mestadels av jobb, jobb, jobb & så en hel del tingsrättsförberelser. P befinner sig i ett skede där mycket kan ställas på sin spets & livets perspektiv & fokus får för honom stor tydlighet. Ett barn kan vara, är väl ofta t h e big l o v e. Det barnet vill en vara nära, närmast. Definitivt vill en inte vara fråntagen detta & därför har veckan som passerat blivit P:s förberedelser som jag, som nära vän; gjorde allt för att stötta. Jag väljer att finnas här, sa jag. Och jag gjorde det. På dagarna slet jag med mig själv, inre frustration & lite vilsenhet. Kände hur det slet & drog i mig; viljan att bryta mig loss ur en vardagsgråtonad-skala av fyrkantighet & ibland, meningslöshet. Jag är en kickheroinist, det är väl så & jag föll från söndagens sjunde himmel till babylons tristress. Jag gick runt & längtade som en törstig best efter ett ben, en J, en bejakande möjlighet till något som fick det att kännas ordentligt. När jag inte fick respons ty min nära krets är också de en del av systemet ibland & J var inte lättflirtad till flykt eller andra hemligheter. Inte mer än att jag lyckades lura ut honom från jobbet ett par små minuter för att stjäla mig en kyss, en blick ur de blå & känslan av att bli än mer sugen på mer men bli snuvad på resten.
Igår infann vi oss i rättsalen P & jag & vi gick därifrån med en rejält ny erfarenhet. Tungt, tufft men rättvist? Tveksamt. En kan hoppas & får se. Värt ändå att fira tyckte han & jag gjorde det på mitt sätt. Med egentid & queer femme-inistisk läsning & kaffe alldeles allena på café medan P firade med besök på sitt nya jobb. Därefter möttes vi upp, åt sushi med en del av triben; den allra käraste frun, den ofödde & mannen, Robbin Hood & P. Sedan avslutade jag & P kvällen med att vi gick på konsert & lyssnade på Kristofer Åström; vars låtar handlar som han själv sa; sammanfattningsvis om att känna & att lämna. Jag njöt & vilade som fan.
Frågan är om denna ovan beskrivna bild ger svar på mellanrummen? Inte riktigt, inte alls faktiskt.
Det som också skedde var att jag hörde av mig till J ett par gånger & bad om en date eller tre. Vadsomhelst, bara ge mig, bjud, se, förstå eller vadsomhelst; finns bara. Ingen respons; regn åt arbetsmyran. Så gick vi på glasbanken P & jag & plötsligt när jag står där med en alkofri skumpa i handen så är han där. J står precis framför mig som om han dykt ned som en meteorit & slår ned i mig med ett öronbedövande ljus & känsla att allt stannar upp (även om världen ser ut att fortsätta spinna runt som om ingentings särskilt händer.) "Hej" säger han! Blicken går rakt in i mig & jag blir alldeles matt & salig & lycklig. "Som jag behövde träffa just dig. Otroligt att du bara dök upp nu. Tack J" säger jag tillbaka & fullkomligt lägger mig i famnen på honom. Han är tydligen på väg till sina berg i fjärran, den plats där han blomstrar & ler & det betyder att mina önskemål om att få mötas grusas & faller. Men det är okej, det är riktigt bra att han gör det han behöver. Jag behöver honom men han väljer annat, behöver annat & det är i sin ordning ty det är så som livet är. Han har bråttom & står på tårna men kramar om P & så står vi där i en kö & rör inte vid den andre för vi har inte funnit den plats som är vår i det offentliga rummet. Inte än.
När vi kramar varandra hejdå så hör jag honom viska hur gärna han hade velat kyssa mig men av hänsyn till att P sitter i närheten gör att han inte gör det. Helt rätt förstås men kroppen min ropar om något helt annat. Han går, jag är uppfylld & lyfter sedan denna förälskade blick & ser rakt på P. Ger honom allt som är ärligt just då. A l l t.
This Is It älskade stjärtmeskamrat. J känns & jag är förälskad & jag förstår att det är svårt. P är kung & tar det så bra, för att allt är så framlagt & ärligt. Nästa gång kanske det är han som ber mig om samma förståelse tillbaka & det vet vi båda två.
J är som skrivet i bergen nu & lever sin dröm som han så ofta gör på helgerna. Jag ersätter inte min längtan efter honom med andra, inte P, ingen annan. Är en trånande fjortonåring som inte villl skicka några fler längtande meddelanden, som inte vill visa ännu mer hur jag har fallit & håller på & tramsar för mig själv. Jag skriver här istället, umgås med familjemedlemmar & barn & andra juveler som gör mig glad & närvarande. Kvalitetstid med systerskapet, alldeles snart ligger vi nedbäddade i varsin ände av soffan & njuter av att vara själva men ändå tillsammans. Jag sa det till min mor idag; "att vet du mor, jag är så tacksam för du att skänkt mig den vackraste gåva jag kunnat få i det här livet, en syster". Min syster är en vän av det bästa slag & snart är hon här, är nära & varm & levande & utan krusiduller bara alldeles bredvid.
Kommentarer
Trackback
