mellan raderna.

Been there & det är bra så. Jag tänkte vid flertalet gånger att jag älskade honom hela vägen till Egypten & att det faktiskt är mer än bara en månad sedan han så hastigt & spontant blev min sambo med buller & bång, det är betydligt längre tid än så som har passerat sedan jag skrev rader om hur himlastormande det var att få vakna med honom varje morgon i vårt gemensamma kaos i livspusslet som plötsligt band oss allt mer samman. Jag har vant mig vid att vakna med honom & våra resor tillsammans är ofta kantade av starka & yviga känsloyttringar.

 

Det är vilda resor som pågår & vi går från nästan symbiotisk, ren klarhet till dimma, tvivel & separationer; allt i ett & i olika pulseranden, fram & tillbaka. In i oss själva & vidare ut. Renande, helande, stärkande i sådant som gör mig lycklig, sårbar, modig & lekande lätt. The revolution of Love, vilken jävla härlig klishé.

 

Mitt i allt det här så sker en förlängning av en tidigare, mer drömmande karaktär, en identitetspolitik, en förvirring, ett par kliv framåt till att konkretisera det som skrämmer & det som bara känns alldeles nödvändigt att göra.

The dynamic opening. Inte första gången men mer på rikigt nu. På riktigt på det sätt att det inte längre är ett par små trippande steg, en utsträckt hals & nyfiken blick utan nu kör vi, pekar med hela handen & menar allvar. Jag träffar någon annan. Också. Det gör P med. Och så ont det gör & så skönt det känns & så svårt allt är men omöjligt att backa undan ifrån nu.

 

Den här andra människan i min sfär & värld finns plötsligt väldigt mycket hos mig, oftast i tanken än fysiskt. Ändå är det så tydligt att openings ger möjlighet till nya investeringar & resor.

 

De stunder då jag inte hör av mig till honom så spränger det ännu mer i mig av längtan. Of course. If I dont get it, I want it all. Jag är egentligen inte förvånad över att jag faller såhär. Så mycket i mig som älskar att få gå lös i härligheten av alla känslor som kan finnas i en liten rävkropp.

 

När vi möts & då han rör vid mig så händer det något i mig & hela kroppen förlorar varje spänning & rinner ut i hans händer, ut över honom & då möts vi i bejakande där hans andning för mig inåt i mig själv. Det finns ingenting som behöver gå undan, inget mål i sikte men en iver, en stor lust & glädje. Han har blivit speciell för mig & det är inte klurigare än så. Jag är inte särskilt intresserad av lustfyllda småtuggar utan riktning eller känsla utan jag vill gå in & röra om i honom & mig själv. Känns som att jag öppnat Sesams hemliga portar & blir översvämmad av nyfikenhet som är ett härligt, stort under. Vill göra massor med honom & få lära känna mer.

 

Det är en häftig resa. Och svår. Ibland möts vi inte ordentligt nära, P & jag längre mitt i allt det här. Och då händer det att P blir otrygg & vill pausa. MItt i min rörelse framåt, min i en usträckt famn & bland rosiga kinder så - pang. Jag förstår honom. (En annan gång är det jag som tvekar & slår bakut i ren rädsla över att vi inte kan trycka på en ångerknapp & få allt att bli som förut) Och jag försöker intala mig själv att det inte är något jag måste landa i, om jag inte vill. Men det ställs på sin spets då; vad vill jag med P? Är jag kvar här? Vad är jag beredd att satsa för att vi ska förbli nära varandra?

 

Jag satsar inte bort J, inte med vilja iallafall. Det har blivit tydligt & slagit mig hårt. Jag kommunicerar ut hur allt plötsligt är & ber oss båda ha tålamod & kärlek till alla inblandade.

 

Sådana tider ifrån, stunder då vi hamnar i ett stopp ger mig perspektiv & jag har känt mig själv & längtan efter J bulta i kroppen. Jag är förälskad i honom, så är det. Och jag älskar P, & jag älskar mig själv när jag tillåter mig att känna allt som är & kommunicerar ut helt öppet om det. Min egen öppenhet & tydlighet gör mig trygg, centrerad. Jag vet att jag inte har något att dölja, alla kort framme.

 

Att leva i denna totala öppenhet driver mig att starkt landa nära i det jag själv vill & behöver & det är ett komplext sätt att läka sig själv på.