mellan raderna.

Äsch.

 

Kroppen är skön, stark, genomkörd. Rent fysiskt gav helgen bland bergstoppar massor av frisk luft, hård träning, skratt i backen, förbättrad balans, självförtroende, mersmak och väldigt starka ben.

 

Tiden med familjefolket var fin & Vera gav som vanligt många anledningar till skratt & även hennes galna vilda supermormor bjöd på show & honky tonkylek & allt vad det var.

 

Lyxigt att få vakna varje morgon i ett stort familjärt kollektiv där vi alla var hundar som viftade på svansar i iver & ärlig uppskattning. Jag älskar min flock.

 

Med mig & P gick det som väntat; inte alls. Jag förvandlades till någon jag inte trivdes med att vara; dvs arg, respektlös, tvär, grinig, dryg & kall. Jag såg inte på honom med kärleksögon; snarare tvärtom. Han mötte mig på liknande tvära sätt som fick mig att till slut vråla om hur trött jag var på honom, mig & den här jävla relationen. Tog sedan & packade in mig i en bil med modern & drog därifrån.

 

Återvände hem & hamnade upp & ned i soffan i ett viloläge jag så sällan intar. Uppgiven, trött. Ledsen & mot väggen. Less på att må dåligt med honom, trött på mig själv som inte orkar skapa något helt nytt heller.

 

En nyckel i dörren, en P som kom hem. Snart satt jag mittemot honom med benen i kors & ett hårt bultande sorgset hjärta & grät & snörvlade & sa som det var "jag vet inte om jag vill leva i en kärleksrelation med dig längre. Maybe this is it. Jag betvivlar att jag alls är kär i dig något mer. Är rädd & orkeslös & liten & vill inte att min kompis Peter ska lämna mig kvar heller. Jag tror inte att vi är färdiga som nära vänner men kanske som partners in love. Men visst älskar jag dig, det gör jag. Frågan är hur & vad som ska bli av allt det som är kvar."

 

P grät & vi snörlade ihop & så ger han mig chans att få landa i mig själv, i det som är. Ingen rusning till det avgörande; inget hoppande över raviner.

 

Så ledsen att se hur ledsen & trött han är. Hur han älskar & finns nära i en väntan som är svår, smärtsam. Jag orkar inte det här. Vill köra ned huvudet i sanden ett tag. Vila.

 

Känner mig allmänt trött & i en klagovisa. J har inte hört av sig på en vecka & plötsligt idag kommer ett par rader & jag besvarar lite tomt & formellt. Är sårbar & rädd för att bli så naken med honom som senast om han därefter bara försvinner, igen. Eller försvinner & försvinner. Det har han nog inte gjort utan jag är dramatiskt lagd för närvarande & det föder osäkerhet & tvära kast som jag får spara åt mig själv.

 

Jag känner så väl igen katten som tagit över; som är ledsen & vill dra sig undan & slicka sår men allra mest behöver få en kram & lite skratt.