mellan raderna.

Jag öppnar upp för att jag är redo, sänder ut önskemål om annat. Det gäller mycket nu. Privat men också på jobbet. Framförallt på jobbet. Jag är redo att lämna min skötebarn, projektet, drivet, anställningen & kollegan. Dags för något nytt. Ge mig ett arbete med jämställdhetsfrågor. Ge mig det nu är du snäll, livet eller vem som helst som hör.

 

Privat börjar alltmer kännas som ett alarmerande sorgset läge.

 

Om natten håller han om mig nära & jag vet att jag en dag kommer att gråta över hur  mycket som jag saknar hur han höll om mig, hur nära han ville vara. Jag kommer också gråta över att jag inte uppskattade den närheten i relation till hur jag en gång älskade den. Minns tider då varje natt som vi delade ihop var livets största skatt, något skört & heligt & nytt. Nu sover jag oroligt & vill ha mer plats. Sanningen är väl den att hela dubbelsängen inte räcker till, inte ens om den vore flera hav stor. Ofta saknar jag mig själv som jag var tidigare; då när jag såg på honom med fullständigt fokus & renaste dedikationen. You and me baby, alltid. Varje stund vi ses nu känns från min sida väldigt uppskattad & samtidigt som stunder jag börjat räkna. Tar ingenting för givet & det är vackert i sig. Sorgset också för ibland är det skönt att förlita sig på att det finns en morgondag.

 

Jag träffade äntligen J idag. Äntligen fick jag höra hur han tänkte & det var dags nu; jag hade redan börjat planera min färd i andra riktningar. Det är tydligt att det inte bara är jag som blivit naken med honom; även han har blivit naken, blottad & sårbar & det gör honom full av mig, överallt & samtidigt rädd, jätterädd. Sådant kan jag förstå; jag är experten, kungen över att dra sig undan då det känns. Mina destruktiva faghågor om att han ville ses för att avsluta slogs itu. Istället lade han fram sina förlåt i öppna händer, förlåt för rädslorna & fram med raka rör & tid att inte låta vilda rädda hästar styra det inre livet annat än i bejakande, av stunder precis som de är.

 

Att vara med J igen gör mig leende, djupt nere i magen. Berusad, sårbar, ärlig. Också ledsen & olycklig då det påminner mig om att varje steg närmare den här insikten tar mig vidare ifrån P, till annat. Formen, vår öppna relation erbjuder möjligheter till flera partners, tvingar inte fram val mellan två eller några som helst skarpa beslut. Ändå vet jag djupt i mig själv att jag har lossat en vagn från P & jag får den inte tillbaka. Den passar inte riktigt längre där; jag passar inte längre in i bilden av att vara den andre av oss två united. Jag blir så ledsen, så ledsen. Undrar hur många som befunnit sig där jag är & tänkt samma tanke sönder & samman: Kan det inte bara få bli som "vanligt" igen?

 

Ser på J. Möter hans kram & har inget motstånd alls. Jag vill ju vara där. Nära. Det är ju precis vad jag vill. Ser upp på honom, kysser de där läpparna & exploderar av lycka för en stund, igen.