mellan raderna.

En vän hörde av sig igår & undrade om jag hade kontakt med "min dude i bergen". Nyheten slog fram som en tung våg om att en gigantisk lavin just dragit fram över en hel bergskam i Riksgränsen där han, J befann sig. Jag vinglade helt klart till i min verklighet & föll vaket rakt ned i ett källarplan av oro. De minuter som passerade innan jag möttes av klartecken från honom om att allt var i sin ordning var likt en enda lång rysning av återhållet andetag.

 

Sent på söndagkvällen lade jag mig hemma i min & P:s gemensamma boning & tillät mig att prata med J, länge, länge. Det var så skönt att höra hans röst, att påminnas om alltings förgänglighet samtidigt som jag så starkt uppskattar att han & jag just nu har något som vi möts i. Han meddelade mig att han åker bort redan imorgon igen & blir borta en vecka. Nyheten fick mig att för ett ögonblick känna mig både nedslagen, tjurig & olyckligt förälskad i the far-away-one men jag intalade mig snart att det här är något som inte kan ägas, styras, kontrolleras eller behövas. Åtrås kan det däremot göras men åtrå behöver inte nödvändigtvis bekräftas eller har mål i sikte.

 

 

Ikväll ska jag ta mig dit, lite för sent när vi båda egentligen behövas blunda för natten. Ändå finns det inget val om en vill få känna den andre nära litegrann. Det räcker att få höra honom andas, att känna hur han smeker mitt hår & drar mig nära. Just så vill jag somna.

 

Sedan kommer veckan att få rinna på & avrundas i en helg bland lite berg & med mycket familjeliv i fokus. Familjekvinnsen & systerbarn samt tillhörande partners ska spendera en helg tillsammans i en stuga. Åka skidor, dricka varm choklad & leva nära varandra i underställ. Det kommer nog att bli fint. Även om jag & P inte är varandras allra närmsta just nu. "Jag vill nog alltid vara med dig" säger han & vill bli än mer sedd. Jag drar mig tillbaka, vill ha utrymme & egentid. Mötet mellan oss sker rätt mycket med distans & det får vara så nu. Båda är inte helt nöjda, inte i harmoni tillsammans eller alls alltid i skratt men det får vara så; livet är här där vi befinner oss. Varken meller eller mindre.

 

Livet är också mitt i en vårdnadstvist, i allvaret med en allvarligt cancersjuk underbar morbror & enorma högar med jobb. Varje stund är inte ren romantik, inte alls. Min morbror sa det så klokt idag att "Om det är något jag tar mig mig sen, när jag blir frisk så är det att lukta mer på blommor". Jag vill också vara mer i närvaron, cause This Is Now. Han lär mig så mycket, alltid, älskade.

 

Jag vill känna, känna, känna. Imorgon har jag bokat tid för tatuering. Nu ska ena benet gaddas. Upp till kamp, alltid & varje eviga dag. Feministiska andetag som är en del av mig själv syns snart även utanpå min hud.
Jag & en syster i livet ska föreviga det som vi gemensamt tror på. Hon är jag, jag är hon & i spelar helt klart i samma lag.

 

Kvällens tankar går också till henne, Finn. Den härlighet som har kommit till mitt liv för att stanna. Jag tror stenhårt på vårt organiska flöde, som ett andetag närmar vi oss, glider ifrån för att sedan åter närma sig igen. Hon ringde idag & det är vackert att höra henne.