mellan raderna.

Ibland sköljer det över mig, så starkt att jag får kallsupar & måste dra hårt efter andan.

Påminnelsen som troligen är en viktig guide these days för den öppning som jag strävar efter.

 

Jag vill börja på en ny bana. Så tydligt är det. Möjligen inte lika enkelt men definitivt inte omöjligt. Bara om möjligt ovisst Hur det ska gå till & vilken form det nya kommer att få ta sig.

 

Här syftar jag inte på relationslivet i första hand utan på jobbet, sysslorna, karriären, det som håvar in riksdaler & som ger mina dagar ett mervärde, motivation & utveckling. Jag tänker på det konstant. Hur? Var? Varför vet jag. Jag är trött, less, redo för någonting annat. En vän sa det till mig häromdagen, att nu för tiden behöver en inte stanna för länge på samma arbetsplats, en behöver inte stanna kvar & lösa eventuella gåtor & vandra samma redan välkrattade gångar hur länge som helst. Såklart inte. Jag förstår det men ändå har jag varit kvar rätt länge nu. Inte nödvändigtvis för att bara kratta & smula runt utan för att skapa stora förändringar, ja till & med mindre regnbågsfärgade revolutioner. Men, även slutet på regnbågen kan en se sig trött på. Det går aldrig att göra något jobb som mitt färdigt; däremot är jag som artist färdig på just den här scenen.

 

Jag öppnar upp för nytt. Inte alldeles officiellt. Än. Jag behöver vara kvar tills nästa möjlighet dyker upp. Därför söker jag nu. Nyfiket & med öppet sinne. Påminnelsen som jag inledde med handlar om detta; att jag gång på gång påminns om att feminism is my way, my track, my breath. Jag vill jobba mer fokuserat på frågor som har med jämställdhet att göra. Det skriker i kroppen på mig.

 

Jag har börjat längta härifrån, till & med hem tillbaka till södern, till Malmö & aktivistscenen även om jag trodde mig vuxit klart där. Känner mig hungrig, utsvulten efter feministmarkörer & flator & stringhyllor på väggarna & billig veganmat (fastän jag nu för tiden äter fisk) & svettiga möten bland enbart kvinnor, kvinnor, trans, kvinnor, trans & ännu mer härligheter - allt som inte är alltför cisnormativt. Jag vill grotta in mig i svåra genusakademiska gåtor & skriva banderoller & bli omfamnad & vara en i det där aktivistiska systerskapet som jag just nu romantiserar om & skapar överkliga idéer kring. Jag längtar hem till en värld som jag tillhör, hem till Egalias döttrar.

Jag gick i en manifestation genom Luleås gator idag bredvid vårt kommunalråd; Ett Luleå för alla, kampen mot rasism och andra förtryckande strukturer. Öppna upp för gemenskap. 

Häromdagen satt vi i möte, kommunalrådet & jag & jag är en privilegiad person som har ett oöverträffbart bra kontaktnät. Så är det. Hon, det här kommunalrådet frågar mig en del kring mina visioner & senare den eftermiddagen har jag kontaktat henne som privatperson & vill ha henne som mentor i mitt arbetssökande. Idag under manifestationen, där i tåget så berättar hon förtroligt att hon håller på att kolla möjligheter för mig. Att det bör gå att få in en sådan som mig i ledningen i arbetet med jämställdhet i kommunen.

 

Som jag vill. Som jag måste tro på att det går. Jag är förbaskat stolt över att vara kvinna. Och det vill jag att alla andra kvinnor ska vara också. Och jag vill att män och alla andra ska se hur den manliga normen skaver & vilka möjligheter vi har, egentligen för att leva närmare oss själva om vi bara bestämmer oss för att lägga manken till.

 

"Jag vill ju egentligen stanna kvar här i Luleå" sa jag till henne idag.  "Och då behöver jag få gå vidare & göra det som jag kom hit för att fördjupa mig kring."

Här hemma jobbar jag på min tydlighet & jag ber P att inte komma hem ikväll utan sova hos sin syster. De två har dragit iväg tidigt idag för att umgås & har ger mig det här utrymmet. Tack. Det är oslabgbart, ja helt fantastiskt skönt att vara själv såhär. Jag känner mig girig. Får lite ensamhet & vill genast ha mer av det här. Tänder ljus i hela rävgrytet, doften av rökelse i näsborrarna, en nybadad hud, ost & kex & ett glas rosé. Jag firar mig själv idag. För att jag finns & bara är. Här.