mellan raderna.

Där hemma känner jag mig inte längre så avspänd som jag önskar. Det är inte hemmets väggar som hotar, inte heller kaffekokaren eller mina slarvigt ivägslängda strumpor eller något materiellt som stör ordningen. Nej, det som påverkar mig som mest är vad jag själv saknar att plötsligt känna. En avsaknad som tar plats. P blir alltmer frustrerad & jag blir irriterad för att han är så frustrerad; jag blir dock inte irriterad på honom som person utan snarare på själva situationen; att jag inte får vara ifred med min önskan om utrymme & ro att få vila i det som bara just nu är.

 

Intimitetens villkor & (outtlade) förväntingar som i mitt liv inte är något jag längre följer, snarare har tagit aktivt ställning ifrån hänger ändå närvarande & suckar nedifrån kuddfodral, bakom kökssoffan & i vissa längre kramar. Jag möter honom inte i en längtan som han bär; inte på samma sätt som han vill möta mig. När han så sent som imorse nämnde att han vill fara & sova hos någon annan så tog det bara ett par sekunder för nyheten & det lilla unset av plötsligt obehag att sköljas bort & ersättas av en känsla av att det verkligt vore bra om han gör det. Bästa vännen, ta hand om dig själv & njut av det vackra som du är.

Jag är gärna med mig själv &  utan forceringar.

 

Ibland dyker frågorna upp; Känner jag igen den här känslan från förut? Är passionen på tillfällig flykt eller har den flyttat ut? Vill jag efterlysa den eller är jag (i ärlighetens namn) rätt nöjd med läget precis som det är? P kastar det i ansiktet på mig; "Du verkar inte ha lusten här, med oss men den finns. I dina andra möten.".

Pang. Yes, tagen. Så är det. Och för mig känns det bra, okej, skönt, som det ska.

 

Jag känner mig lugn, tar det här som det är.

 

Är mest på jobbet. Ikväll väntar afterwork på en köttig sportbar som visar hockey. Det ska bli intressant att gå dit & vara den som varken äter kött, uppskattar hockey & inte heller så gärna dricker öl.

Ikväll ska bilen där hemma packas för en familjär skidhelg. P pratar om att det väntas "linjära familjekänslor" men jag undrar vad det betyder. Linjära? Jag tror inte att jag känner mig särskilt linjär. Snarare får sådana sammanhang mig att verkligt förstå vad jag vill ha nära & trivs i (eller inte trivs med). Ups and downs. Ser framemot helgen med vaken blick.

 

By the way, quinnan är här nu & hon gör mig kär.