Blondiesong.
Låser upp dörren & kliver in i den tysta lägenheten. Det känns välkomnande fastän jag förstår att ingen är här. Hans doft slår emot mig. En av de egenskaper jag redan mött hos honom; en slags mjukhet & omtänksamhet brinner symboliskt mot mig; hela öppna spisen är fylld av ett varmt sken från värmeljus fastän han inte är här. De säger välkommen räven; du är tydligen lite efterlängtad. Han menar nog det han säger; att han längtar efter mig ibland. Även om han inte än kanske fått klarhet i att jag kallas för räven eller det att han inte än förstår varför P har tatuerat sin kropp som ett hedrande åt just dessa rävspår & avtryck, made by love.
Det känns nytt, spännande & lite hisnande att kliva in här – ensam. Som ett symboliskt kliv in i något nytt. Så aktivt, att göra éntre med så vaken riktning även om jag faktiskt är helt planlös. Ikväll möter P den han vill möta & idag går även jag in med öppen famn & med en stor nyfiken, försiktig tilltro på det här.
Snart kommer den här blonda fantastiska personen hem! Det är härligt att känna den här upprymdheten bara över vetskapen om att jag genom att vara här visar honom att jag vill vara nära, dela natten om än så bara för en nära sked. En sked som egentligen är allt annat än bara. Det är nära intimitet att vilja bygga vidare på en flockgemenskap, en tribe med honom. Jag älskar att se på honom. Han är vacker. Jag tycker att han är så galet vacker.
Och jag njuter av det.
Och jag ler i magen när jag hör att han sätter nyckeln i dörren & alldeles snart står leende framför mig- igen. Äntligen. Pussar i pannan & skratt & samtal som tycks beröra oss båda, varmt & nära. Det finns inget som är bråttom här, inga måsten eller former som ska uttryckas kring våra följsamma stunder. Mest en härligt lekande lätt glädje när det blonda möter det röda & vi trasslar in oss & bara mår så himla fint.
