mellan raderna.

Har jag väl lokaliserat minfält så är jag en expert på att kasta något hårt rakt på där de smäller som högst. Det resulterar i min egen inre kapitulation. Jag håller på att förvandlas till någon jag inte vill vara här. Älskade, högt älskade Kärleksmes, Peter Pan, Vän. Ibland respekterar vi inte alls varandra längre, ibland skjuter vi med laddade vapen & riskerar att rasera & förstöra precis allt, även vår gemensamma historia som jag vet att vi båda innerst inne älskar.

 

Jag ber honom flytta ut. På prov. För en ärlig paus. En ärlig chans för oss båda att andas, för att inte skada mer. Ett försök för att rädda något vackert ur elden som just nu stryper allt syre vi har. Vi har sett det komma & det brinner det för fullt. Jag ber om det här med Kärlek, för Kärleken. Inatt sover han sista natten här för nu. Jag ligger inte bredvid honom. Inte än. Kanske borde jag göra det. Ta vara på. Ändå är jag så förvirrad. Och mitt i allt ringer det.

 

J. Som en påminnelse. En guide i det som sker kanske.

 

Ett vackert samtal. Ärligt. Naket, smärtsamt & rent. Osäkra, undflyende J som åter igen varit undanglidande ifrån mig ett par dagar men som nu ringer, glatt.

 

"Jag känner mig i ro när jag är med dig säger han. Fridfull. Nöjd - och det gör mig rädd"

 

Han vill inte använda ord som "förälskad", vill allra helst inte ens uppfylla känslan för det. Vill inte landa alltför mycket, inte vara för nära. Å andra sidan längtar han som ett barn efter min röst & när han ringer mig så låter han så glad, som att han äntligen nått i hamn då jag svarar. Vi vilar i den andres röst, länge. Vi kan sitta så i timtal. Jag lyssnar till hans rastlöshet, hur hans rötter vill slingra sig djupare & djupare ned i marken men hans intellektuella jag drar i handbromsen & försöker hålla sig kvar vid en ideologi om hur han tänkte att livet skulle bli något större, något annat än ett shysst jobb, en bra lya & ett utåt sett ordnat liv. Han vågar inte, vill inte erkänna att han är ganska nöjd. Tillåter inte sig själv att vara det då hans hjärta från livet tidigare, bortom landets gränser där han levde förr säger att Luleå är för litet, att han riskerar att fastna här om han blir för nöjd, om han blir kär.

 

 

Han vill verkligen inte landa alltför mycket & när jag hör honom resonera högt med sig själv så hör jag mig själv tala för ett par år sedan, jag hör mig själv i honom & jag förstår honom bättre än han kan ana. Rastlösheten, rotlösheten, rädslorna, oviljan att stanna upp & riskera att bli grå genom det nöjda & sköna, det trygga. Att "bara" vara kär & glad vore en förlust för den som har sikten högt & som ständigt är på väg, bort.

 

"Han frågar hur det påverkar mig, att han säger hur det är?"

 

"Jag är inte heller så vansinnigt orädd. Det är läskigt att förstå att jag blivit förälskad i dig men att du inte behöver eller vill ha det som jag drömmer om. Jag begär inte mycket & din rädsla över att göra mig besviken kring förväntningar du byggt upp för ditt inre att jag bär på kan du slopa. Det är så enkelt det jag vill, för mig är det enkelt. Jag vill bara ligga där bredvid dig, vill få vakna ibland & låta mig vara hur glad som helst för att du finns, för att vi finns tillsammans för en stund." När jag berättar hur det är så fylls jag av den sårades stolthet, av en inre häst som vill skena, av en modig bergskatt som inte tänker låta sig besegras & av en naken räv.

 

"Du gör mig naken", sägen han. "Jag känner mig så fruktansvärt naken med dig."

 

"Men var det då" tänker jag. "Så trött jag är på blonda rädda män."

 

Jag är ledsen. Glad. Ärligt berörd av J. Är dock inte lika ivrigt bejakande att hoppa på hans förslag om att ses alldeles snart för jag är rädd jag också. Ändå vill jag helst glida in till honom. Möta honom i hallen, leda honom till en mjuk plats & be honom hålla om mig nära, länge. Förklarar inte riktigt det. Vi avslutar med ord om längtan, ord som är gemensamma. Ord som faktiskt avslöjar en stark innerlig gemensam känsla.

 

Jag är rädd, även för att P flyttar ut. Märker att jag får separationsångest så till den grad att jag hellre sitter här & skriver än gör honom sällskap & på så vis sticker huvudet i sanden & låtsas som att det är en helt vanlig kväll.