Nyanser & rakt på bara!
Det är frustrerande för mig själv att lägga locket på- för ibland gör jag det. Jag är helt enkelt inte så van att hålla mig själv tillbaka men det här är helt klart något att prova, det också. När vi har setts så känns det som att jag just hunnit få smak på en riktig gourmétugga som därefter dras undan, just när jag vill gå lös & börja bejaka härligheten. Nä, för just det. Vi har ingen sådan typ av relation. Inte ett sätt där vi kan förvänta oss kontinuitet. Till skillnad från mig (som blir glad om han hör av sig mer tätt) så är han så lätt att (ofrivilligt) stöta bort, skrämma. Han är som en fiol som behöver spelas med lätt, lätt hand. Kramar en för hårt om stråken så tystnar han. Egentligen så gäller det även för mig. Skillnaden är att vi ganska olika uppfattar vad som är en mer fast hand. Egentligen har jag ingenting att klaga över här, inte över honom & det här är igen klagsång, bara en smått förälskad visa.
När vi var med varandra senast (bara precis) häromdagen så var det med så mycket euforiska glädjeskratt & lek, med ömsinta beröringar & med en uppfyllande lycka i magen. Jag ville ha honom ännu närmare än nästan möjligt då vi somnade intill. Jag virade honom om mig som en mantel & ville inte att han skulle gå när vi vaknade. Det känns ändå som att det är han som går. Det är såklart svårt att vara jämna, kanske till och med omöjligt när två själar möts.
Om två dagar ger vi oss av mot Ängsbacka min livsfrände H & jag. Jag har en föraning i mig om att det också innebär avslut på någon form av kapitel för nu mellan J & mig. Jag kan inte riktigt sätta ord på det. Det kanske är världens bästa grej. Ny luft under vingarna & sedan möts vi igen & fortsätter flyga ännu starkare än tidigare tillsammans. Jag är väl mest lite osäker för att jag vet hur skör vår konstellation är, som ett korthus. Jag vet att jag tycker att han är världens vackraste ibland. Om någon av oss faller för andra så faller vi platt. Då är det så. Och nu ger jag mig av för att öppna upp mig själv för mig själv, genom tantra & löpträning i den värmländska skogen, bland nya möten, gamla, med älskade Finn, med nakna läskiga ögonblick, med intimitet till själen, ett sätt att lyssna, lära, känna. Det kanske är en oro, ett känslominne av vad den senaste resan till Ängsbacka innebar; början till slutet mellan P & mig. Jag & J är inte desamma, vi har inte något liknande alls. Flyg & far din lilla oro, ge dig av.
Jag övar just nu. Märker att jag mer & mer väljer mig själv allena, stärker mig i ensamhet. Springer mer & mer ensam genom skogar. På midsommar valde jag aktivt bort inbjudningar runt midsommarstänger för att vara själv på mitt smultronberg. Gled runt bland klippor & naturens oändligt fantasifulla formationer, i det gröna & mjuka, bland sten som bär urkraft & där stod jag mitt på en stenås (top of the world) & dansade till hårda underbara kvinnor i lurarna & kände total lycka! Om kvällarna vill jag som oftast vara ensam, få skriva eller läsa, bada badkar eller bara lyfter på små prylar, andas. Jag är lycklig över att ensamheten inte längre gör mig ihålig utan snarare har jag återerövrat den, gjort tystnaden, utrymmet till mitt eget igen. Det är klart att det ibland också gör ont men då försöker jag välkomna det också. Mestadels är det ändå en ro, ett sätt att ladda mina batterier. Jag planerar nu en fjälltur, en helt resa helt på egen hand då jag återvänder från södern. Det vore ett kraftprov, ett sätt att examinera det här med ensam är stark för mig själv.
Det är såklart att jag tänker på honom, älskade P. Ofta gör jag det. Jag fick ett mail häromdagen. Skrivet ur det allra sorgsna hjärta, med de tyngsta händerna som skrev ned några få men kraftfulla rader & sedan – sänd. Ett farväl. Ett farväl & adjö till mig, barnet du älskar högst av allt, ett farväl till dig själv & livet. Jag förstod med stor sorg att du hade slagit dig blodig mot marken nu. Att du hade förlorat tron på att någonting någonsin blir bra igen. Du trodde inte på en fortsättning den natten men men jag vet att du har överlevt. Min allra finaste P är på botten någonstans där jag inte befinner mig, där jag inte kan nå. Dit jag inte kan sträcka ut min hand. Jag är avstängd från allt & du behöver nog göra den här tunga resan själv. För att lyckas finna ditt ljus, ditt leende som bara är ditt eget. Du lutade dig under lång tid mot mig men till slut brast även det stödet. Du har fallit, fallit, fallit & fallet har varit – är hårt, smärtsamt. Jag är så ledsen för att ditt leende är så fjärran nu. Men, jag vet att du kommer igen, att du fixar det. Jag tänker på dig & hoppas att du någonstans förstår & känner det.
Kärleken, livet. Så många nyanser.
