Nedslag.
Nedslag i nuet. Livet känns bra i magen just nu. Det händer mycket men inte för mycket. Det känns men är inte dramatiskt eller problematiskt.
Spenderat tid ihop med mina skatter & fått kännbart med kvalité i sällskap av HannaLove & Elliot Avalon, av Systerskapet & VeraVilde, av Sophie & LiloLove, av min psykologiska doola Malin under våra kontinuerliga feministpromenader & haft fint häng med Peter. Jag har verkligen en bra samling skatter nära.
Och jag har sprungit, sprungit & sprungit. När jag springer är jag samtidigt som allra mest i ro, inuti. Då finner jag stillheten i rörelsen, kärnan i mig själv. Det är energi & Kärlek, selflove.
Igår mötte jag så äntligen upp den blonda igen. Det var en bra tid sedan sist & det var nakna leenden som möttes. För honom var det lite överraskande med glädjen i honom slog till; en förvåning över att bli så berörd. Han talade nämligen om det för mig lite senare, hur han medvetet har backat undan i något slags försök att inte binda upp sig för nära, eller ens känna för mycket. (för om en känner så vill en kanske mer än vad en tänkt sig från början, farligt värre) Så han har alltså backat undan & inte velat göra mig besviken genom att inge förhoppningar medan jag från min sida har blivit alltmer less på blondinhistorien som har saknat någon som helst tydlighet & där jag mer & mer har landat in att jag inte vill ha en fast relation, inte med någon. Jag har behov av att få landa mer ordentligt själv först & mest plocka mogen & välplacerad passion som råkar dyka upp vid mina fötter.
Det var fint att sitta på en brygga & sakta lösa upp knutar av frågetecken som skapat distans. Jag kände mig omhållen av mig själv där jag satt uppkrupen under min luva & hade inget behov av att kasta mig över honom. Hans hand kom så sakteligen smygandes, tog sig över den distans som en stund vilat mellan oss & bröt isen. En öm hand som strök håret bakom öronen på mig, en hand som mjukt rörde vid mig utan att ta något, bara där för att återskapa närhet & för att se om där fanns ett möte. Det gjorde det. När vi verbaliserat läget; fått ur oss det vi båda burit på. Han vill. Jag vill. Det är en enkel ekvation. Han tog mina båda händer i sina, borrade in de där blå i mina ögon & frågade om vi skulle skapa en gemensam idé. En riktning. Tillsammans. Allt i frihetens namn, för att vi kan & vill. En riktning utan fasta kontrakt. Med rätt att ändå sätta ned foten, säga ifrån. Ett sätt att förstå hur vi vill mötas & framförallt, något att få landa i, få veta om att vi båda vill finnas kvar i den andres liv mer än som en tillfällighet, mer än bara en kropp att värma sig vid. En sexuell kamrat med nära vänskap av något slag. Vår gemensamma idé bygger på att vi vill ses, att vi kommer att göra det även framöver. Att vi för en öppen kommunikation om var vi befinner oss & är transparanta i om vi möter andra som vi vill agera intimt med. Vi har en grund & den har vi båda ansvar att ta hand om. Sagt & framdukat med tydlighet nu.
Det känns bra, att det finns en gemenskap, en närhet. Alldeles nyss hade jag räknat bort honom. Nu förstår jag att han finns kvar. Det är ingen helt lätt relation, rent tankemässigt. Jag är rädd för att bli kär i honom. Vet fortfarande inte hur mycket jag kan och vill bjuda in honom i mitt liv, till att lära känna mig. Jag tror att jag känner mer för honom än vad han gör för mig. Å andra sidan vill jag inte ha något mer fast än såhär så därmed är dealen fungerande i stunden. Och allt är egentligen bara stunder, olika nu som avlöser varandra. Jag förstår att det här snart kommer att bli något annat. En sådan relation bygger på utopier, jag har levt i dem förut. Men låt oss då vara abstrakta drömmare en stund, för i nuet känns det mest vilosamt.
Tidigare idag satt jag på landstingshuset & väntade på intervjun – intervjun alltså! Jag blev kallad, en av fyra totalt. Väntade med fjärilar som körde vilda rundor i magen & såg plötsligt J. Bektraktade honom på avstånd, hälsade & märkte hur jag vant mig vid att inte beröras så starkt av honom på dessa offentliga platser. Landstingshuset. Kanske min framtida arbetsplats. Snart. Intervjun tog 1.5 timme & det var fyra personer som under en intensiv stund placerade mig i blickfånget. Under intervjun växte mitt intresse av att få anta denna utmaning och göra något bra av den. Efteråt känner jag mig undrande kring hur de kommer att välja. Välj mig, ring och erbjud mig detta nya arbete. Då slänger jag mig ut & låter den här möjligheten växa tillsammans med mig. Det är transformationernas tidevarv, det är tid för att så nya frön, att inte låta rädslor styra & det finns inte tid för tvekan.
Lev, flyg högt.
