Hejdårå?!
Det känns som att jag har försökt att trycka ned blondinen i en gammal sko någonstans senaste veckan, pressat in honom i ett överfyllt skåp som en tröja jag inte vill se (för tar jag på mig den så vill jag aldrig ta den av mig igen). Jag har haft någon slags magkänsla av att jag inte har velat tänka på honom, inte velat känna för mycket. Har inte vetat om varför, bara att jag försökt hålla honom undan från mitt hjärta. Har skickat någon textrad till honom här & där men inte fått något svar. Att ge utan att få något tillbaka känns sådär. Jag vet att han sedan haft en lång stillsam hemresa från Bergen med oändliga möjligheter att skicka mig en rad för jag anar att jag har funnits där hos honom, av olika anledningar. Men, han har inte velat höra av sig. Om, så hade han gjort det. Fick till slut svar på någon rad idag; kort, inget med kärlek. Inte alls. Jag svalde en stolthet & ringde honom sent ikväll. Promenerade hem från jobbet i kvällsolen igår, gick bredvid fjärden & tänkte på hur gärna jag vill se J i solen, möta hans blå blick & få släppa alla rädslor för att känna & våga vara hängiven. I samma ögonblick, i samma tanke är det en känsla i mig som säger att det inte kommer att bli så. Vi får ingen sommar ihop. Inget sommarhångel på någon brygga, ingen vandring med ryggsäck, inga nära godnattpussar i sömnen. Inget mer alls. Det känns som att jag håller upp en damm just nu; trycker den stenhårt mot en fors som hotar att ta sig igenom & som snart, snart kommer att välla fram som den vildaste storm & blötaste monsun. Vill inte vara ledsen. Vill må bra i solen. I min värld är vårt potentiella gemensamma Vi redan förbi & jag omförhandlar med mig själv. Försöker se någon större orsak till det här. Okej, vi möttes för att jag skulle få en skjuts fram i att gå vidare från P & närmare mig själv igen. Nå, tack då.
Vi avslutade samtalet med att han inte ville prata om sina känslor utan menade att vi borde ses & prata om det. Jag bad honom höra av sig när han vill ses & han hälsade att jag skulle ha det så bra. Jaha. Ha det bra då? Vad? Inget mer? Det kliade i mina fingrar senare på kvällen. De närmade sig telefonen. Måste få klarhet. Nu. Jag var övertygad om att han träffade någon i Bergen. Nå, ge mig det. Så att jag kan få en god anledning att släppa honom. Fingrarna gick lös & skickade iväg" Det känns konstigt mellan oss. Har du något du vill berätta?" Fick snart ett svar om att så inte var fallet. Inga konstigheter, inte mer än att han upplever sig vara känslolös & uppenbart inte så brydd om oss. Allt behöver inte sägas. Han visar det tydligt ändå.
Idag har han inte hört av sig alls. Jag var (dum nog kanske, eller bara rak & tydlig) & hörde av mig med en önskan om att ses. Han besvarade den inte ens med en rad. Behöver jag fler tecken? Han är inte alls otydlig. Så vad vill jag? Det här hänger inte på honom längre. Utan på mig. Jag känner mig besviken nu. Ledsen över att han inte kan möta mig verbalt & slänga fram korten på bordet. Han gör sin grej av det här; kurar ihop sig i sin arbetsvrå & ser inte vikten av att ta hand om sina viktiga relationer. Tänker att han går miste om det frukostbord av härligheter som vi kunde ha bjudit varandra på. Vi har redan skänkt varandra ett par fina minnen som jag kommer att sakna & misströsta kring. Hade knappt börjat. Ville ha fler morgnar ihop, fler stunder av hängivenhet & lust. Av stillhet & den där känslan jag fått med honom av att vara så enormt rörd av livet. Jag ville inte ha ett förhållande i första hand men gärna en sommar ihop. Nåväl Blondie. Är det här ditt sätt att göra ett avslut så kan jag ta det. Jag orkar inte riktigt uppmana dig till fler ansiktsmöten. Du är vacker & vi möts väl på konferens någon gång då vi blivit kollegor. Konferenser kan vara rätt heta har jag hört. Vi möts väl i en vrå & äter om möjligt upp varandra då.
Jag har spenderat kvällen med Hanna. Vår käraste Mallamånes Leon blev febersjuk & månlivet fick utebli. Men gisses, vilka kvinnor jag har i mitt liv. Jag är lycklig för det. Jag & hanna fick en undebrar Spa-kväll med närhet & stillsamhet. Kärlek i systerskapet. Också ett vemod i det när det vackra blir så tydligt & skarpt, då blir sorgen & saknaden det också. Är glad över att P & jag i nuläget sakta, sakta närmar oss ett sätt att vara vänner. Nytt & skört men ändå, ett gott försök. Det är mycket ensamhet i mig. Inuti. Ett ekande hjärta. Det känns okej. Det växer. Landar sakta, det också. Transformeras till en ny trygghet som tar tid att slå rot.
