Rörelse, Nu
Ludvig fångade upp mig på ett (för honom själv, omedvetet men) väldigt fint & smidigt sätt efter den farligt nära avgrunden efter fallet med J. Utan att L själv vet om det så är han ibland just det jag behöver. Plötsligt bara finns han där efter en längre utandning där vi båda gjort andra saker. Vi andas in samtidigt & kommer närmre, han är en träningskamrat som ger mig pepp med jävlar anamma & får mig att svettas & stöna, ta i ännu mer & bli stolt över mig själv. Han är den som fångar upp mig nära, stryker mitt hår bakom öronen & som pussar mig på kinden då vi skiljs åt. En relation av respekt & kärlek, väl underbyggd för att vara länge. Det har gått ungefär sju år sedan jag föll för honom där han befann sig på en yogamatta bredvid min egen & han kom att bli Kärlek, den stora som sedan transformerades till annat, till tystnad ibland, eller som nu – till närmaste vänskap. Jag tycker om att se hur vi båda har vuxit. Minns hur jag en gång i tiden önskade att han någon gång skulle visa upp ett större inre lugn & tydligare riktningar & idag är han plötsligt där, i alla fall betydligt mer än då. Som jag. Nu händer det att vi sitter mittemot varandra med blickarna fästa i den andres & berättar om våra drömmar & idéer om landningar. Ibland kommer jag på mig själv med att tänka att det hade varit härligt om jag en gång till kunde få chans att uppleva den kärlek jag tidigare kände för honom. Att den slog mig lika starkt, kunde få mina ben att vika sig.
Jag har några särskilda ögonblick jag minns som är några att de allra mest kära minnen. Han & jag ute i Jävrebodarna, första helgen vi tillbringade helt på tu hand. Det var sommar, jag var öververkligt kär. Så kär att benen småskakade mest hela tiden då han såg åt mitt håll & där en båttur med blixt & ösregn blev till den roligaste cirkusupplevelse av skratt & lättsamhet. Där i jävrebodarna brottade vi ned varandra mitt på köksgolvet på en trasmatta & där & då kysste vi varandra för allra första gången.
Ett annat ögonblick är allra första gången som vi möttes nakna, både fysiskt & känslomässigt avklädda. Det var samma helg. Vi befann oss i sängen på ovanvåningen bredvid ett stort fönster som hade gjort sig perfekt i ett tempel eller kyrka. Stort, högt & med utsikt in i rymden. Denna natt var det fullmåne. Vi hade inga lampor tända men månljuset gav oss sikte, gjorde våra ansikten bleka. I den stund som han blev en den av min kropp så betraktade jag hans bleka månskensansikte , hans ögon som med ett helt nytt allvar såg in i mina & jag minns att jag aldrig hade känt mig mer naken & lycklig som där & då.
Ytterligare ett minne är några år senare. Det är sommar & vi har varit iväg någonstans & huden doftade sommar. Vi försökte säga hejdå åt varandra men kunde inte riktigt skiljas åt. Hans ögon var så uppfyllda av mig att han log med hela kroppen då han såg på mig & jag minns att jag tänkte att han äntligen hade fallit, äntligen, äntligen efter så mycket längtande från min sida. Vi lät kyssar regna över varandra & var så totalt ömhetstramsiga att det nästan blev komiskt.
Ett annat minne, ett ännu senare. Vi ligger på en säng hemma hos min mor. Vi har legat & pratat i flera timmar. Vår relationsstaus var nog någonstans mellan kärlekspartners & vänner-utan-intimitet. Vi låg nära, armar & ben om varandras & jag minns att han sa att han aldrig upplevt det han just då upplevde. Nämligen känslan av att inte längre veta vems kropp & hjärta som tillhörde vem, att han menade att mina beröringar av honom var som om han rörde vid sig själv. Som om vi var förlängningar, delar av den andre. Jag minns att jag förstod hur han menade. Han var så självklar, så alltid lika inbjuden i min värld, in i mig.
Minnen med L. Så många de är egentligen. De flesta så varma. En annan del av vår historia sårade mig mer än vad det mesta annat har gjort men jag är tacksam nu för att vi även klarade oss igenom det. Även efter det så dök han upp, sov över hos mig. Bredvid, som en sårbar saga & jag minns att jag inte ens höll om honom. Bara lät honom ligga där då, bredvid. Minns att jag tänkte att han kanske frös men att jag inte ville närma mig. Att han hade bränt så många broar men att jag ändå visste att jag älskade honom. Bara orkade inte vara nära, inte då.
Nu omfamnar jag honom igen, inte det minsta rädd. Ibland ler jag lite extra över honom, undrar om vi två skulle kunna bli kära i varandra igen? Andra delar av mig tänker rätt bestämt att vi nog har passerat dessa kapitel i vår gemensamma bok. Att vi verkligt skapar nya former. Jag ser med nyfikenhet på vad vi är & hur viktigt det känns att inte jämföra oss med hur det varit tidigare. Jag förstår att han aldrig kommer att bli lika spännande för mig igen som då när han var Den Stora Kärleken med alla landskap som främmande destinationer där jag ville besöka varenda ett.
Efter svettig träning med L i fredags drog jag iväg med modern, roadtrip mot destination Överkalix & det väntande rotsystemet, sammanstrålandet med grenverk & dagar i huset med så många barndomsminnen på landet där. Det var verkligen att lyckas dra det längsta strået, fullträff. Fin egentid med modern & roligt att möta min fritänkande, bullriga, råa, lite machoaktiga, hjärliga, ärliga, stora släkt. Den här gången bestående av systern, Veravilde, fyra morbröder, sju kusiner & så tillhörande familjepersoner. Jag uppskattar hur de är, var & en av dem. Särskilt morbröderna. Håkan; den spirituellt sökande själen med det mest gråtmilda hjärtat, Tommy; den tystlåtne gode lyssnaren som dyker upp med de mest önskvärda stöd när en minst anar det, Mikael; den yngsta brodern med sin lojala kärlek för flocken & med alltid lika stor famn att ta emot & så Roger; min stora inspiratör & goda vän, min intellektuella tankekrigare som fått beskedet att cancern gett sig av (och kom inte tillbaka!), morbrodern med machoattityd som just nu känns välkommen bara för att den visar att han är på benen igen redo att tungbrottas med vem som helst som kommer i hans väg. Min släkt här är inte homogen, inte alltid lätt att begripa, att komma in i kanske. Den tar plats, är politisk & burdus. Här är det kärlek & lojalitet & alltid stunder av skratt så att en kiknar.
Efter intensiva släktdagar så gav sig alla av från byn. Tid för mig att spontant bli kvar tillsammans med Veravilde & modern. Det bästa vi kunde ha gjort. Tid att göra ingenting, att råka somna vid det evigt vilda vattenfallet. När jag vaknade trodde jag att jag drömde. Några meter bredvid mig stod regnbågen tydlig & stolt, rakt upp ur fallet. Nu har jag med andra ord mött slutet av regnbågen & jag vet vad guldet är. Tid att vandra på natten med kameran i hand & fånga älvor som rör sig med dimman över ängarna. Tid att löpträna längs med byavägen rakt in i skogen, springa & springa för att undkomma bitska flygfän & sedan kasta mig naken i sjön. Tid att gå runt i huset & dra med fingrarna över spruckna tapeter & låta mig översköljas av minnen från andra tider. Stunder att bara vara. Att ligga skavfötters med modern i en soffa, läsandes varsin bok. Har spenderat mycket tid vid vattnet då det har varit överraskande varmt, ja till och med hett varje dag. Har låtit Vera täcka mig med choklad (sand) & låtit mig bli tvättad med sjövatten, har lekt elefant med henne på ryggen i vattnet & vi har studerat närgångna abborrar. Jag har legat i den svalkande sanden med små kryp kilandes över benen & har insett att det här verkligen är Nu. Jag har lyssnat till vinden, räknat vasstrån vid sjöbrynet. Som jag älskar just det här. Lugnet. Naturen. Insett hur landad jag är.
Första dagarna tänkte jag ofta & mycket på J & var tacksam över att vara omgiven av så mycket folk som jag kunde vara nära utan att förklara läget. Ena dagen hörde han oväntat av sig med rader om att han tänker på mig. Jag anade det; att jag inte blivit avskalad ur hans verklighet. Inte än & kanske inte heller på ett bra tag. Jag vet inte hur jag ska bemöta honom. Det jag känner är saknad men också frustration. Saknad för att jag så gärna velat dela så mycket mer med honom, gärna det här men frustration vid insikten om att han inte vill det, inte alls vill dela tillvaron med mig.
Alla stunder i ro här har gjort mig medveten om hur jag innerligt saknar att dela sådana här dagar som är livets guldglimtar med en livsfrände som vill vara spontan, som vill vara galen & köpa gården här i byn med mig som är till salu internt för inte mer än 100,000 riksdaler. Vi hade kunnat skaffa oss en kajak, göra i ordning i det gamla växthuset, basta om kvällarna & slå upp läger i den intilliggande skogen. Jag saknar samhörigheten & det vilsamma att om natten bli skedad av någon som jag gärna vill ha just så nära. Jag saknar att ha en person att få andas in i nacken på, att få väcka på morgonen med en kopp kaffe som delas på stugbron. Jag vill ha fokus nu. Gemensamma projekt, en djupdykning. Men, jag vill inte göra detta med någon person, bara för att göra det som ett projekt i sig själv. Jag vill få uppleva den stora kärleken igen & ja, jag är väl en romantisk kärleksdiktare. Låt så vara. Korten på bordet, insidan ut. Det vore otroligt att möta det igen & jag vet att inte går att finna, bara att välkomna när än det visar sig vara på tapeten igen. Närsomhelst eller om tjugofem år. Livet är nu ropar det i mina vener, jag vill möta det där allra genast. Något annat i mig suckar, ledsnar. Orkar inte trilskas, vet att det inte tjänar något till. Det där är inte här, det är bara så det är.
Till slut blev det ändå dags att lämna livet-på-landet-lugnet & jag fick köra den lånade bilen av systern, den nya opeln som smög fram likt en jaguar & som ger mig önskan om att en dag äga något liknande. Det hade jag inte trott om mig själv för några år sedan, att jag skulle finna tjusningar med bil. Det mesta verkar kunna ske på oväntade vis & på många sätt är allt bara en början på det nya. Återvände till stan & jag var (som vanligt) löparsugen & drog iväg & sprang en mil i hettan. Därefter for jag raka spåret & lade ner mig själv i en sjö & det gick nästan att höra hur huden fräste & se hur det rök av kontrasten. Om & om igen slår det mig hur glad jag är över att bo just här, i en hemstad nära människor som jag anser tillhör den valda triben, flocken, familjen. I en stad där vattnet inte är långt borta & där det efter en löprunda inte ens är en omväg att ta sig ett dopp eller tre. Under tiden i vattnet hinner jag få en undran av Ludvig om jag vill kika förbi där hos honom också när jag ändå är ute på tur & dyka upp lagom för en iskaffe? Jag är inte svårövertalad. Snart sitter jag på en balkong med en av Luleås bästa utsikter & ser solen sänka sig & bli röd som en grapefrukt med en iskaffe svalkande på läpparna. Där är även två nya vänner till L som undrar hur vi två känner varandra. Vi ler båda två; är fnittriga som piff & puff & kan inte låta bli att ta på den andre medan vi på olika sätt berättar vår gemensamma historia. De konstaterar att det är en nära relation vi tycks ha & vi nickar båda.
Snart är vi ensamma & går över till stillhet. Hans kropp som (för mig) överraskande vant slingrar sig nära om min i omfamningar. Sedan massage, dubstep, djupandning. Till en början är det ovant att röra vid hans kropp igen fastän vi masserat så mycket förut, den jag en gång kände väl är ovan för mig nu. Andas in, andas ut. Orienterar mig & lär känna på nytt. Hans andtetag & mina rör sig om varandra, tonar in. Efteråt är vi båda stilla, landade med båda våra hjärtan mot jorden. Sitter mittemot varandra, kontaktimprovisation, tantrisk närvaro, intensitet mellan våra händer & djupt seende med våra slutna ögon. Eldar tänds när vi låter det ske. Another New World i det redan välkända. Öppnar ögonen & nu är leendena utbytta till hungriga vargars grin & vi börjar skratta båda två för det är så uppenbart hur vi hungrar att det nästan är komiskt. Jag tror att vi båda överraskar oss själva. Jag är inte helt säker på att vi ska gå den här vägen nu & tveksamheten ger mig möjlighet att bita honom i nacken men därefter glida undan & säger att det är dags för mig att gå & han håller mig inte kvar. Innan vi båda har somnat sedan på varsitt håll så hinns det med ytterligare telefonsamtal mellan oss & den här natten upplever vi båda en glimt av något värmande för oss båda.
Följande dag spenderar jag ute vid broderns stuga & vi har världens finaste familjedag; samtliga familjekvinns, Veravilde & Tobias. Flyter runt på madrasser, jag & brodern leker tafatt som när vi var yngre båda två & Vera rider krokodil med mig. Kvalitetshäng deluxe. Jag påminns om hur jag växte upp, hur nära havet var & hur vinden från båten alltid gjorde mig lugn & trygg. Så även nu. Väl tillbaka i hamnen många timmar senare finner vi fadersfiguren i sin båt. Pepparkaksbruna-alltid-på-havet-fadern som är vacker på något vis där han står med kepsen på sned & det numera vita håret spretigt av havsvatten. Det här är min familj & jag blir rörd av tacksamhet; tack för att ni finns. För den gemenskap vi har. Trots allt. Genom eld & vatten som jag älskar er.
Robbin Hood är tillbaka i stan efter många & långa turer överallt som inte är här & jag spenderar resten av kvällen med honom & hans broder. Det är kärlek att återförenas & vi simmar i en sjö medan himlen brinner & vi firar hans tjugoåttonde födelsedag & skålar i alkholfritt rosé & pratar om livet & alla turer som på senast berört oss.
Jag håller mig sysselsatt. Tankarna på J finns kvar men det finns inget stort begär i mig. Ibland vrider det till i magen & gör ont. Ibland, när jag tänker på honom & släpper in tankarna att slå ut i vild trädgård i hjärtat så längtar jag så att det vrålar. Men, det går över. Resonerar med mig själv om att det är okej. Det är allmänt mycket Kärlek i kroppen nu. Längtar ofta efter P, P som i Stjärmesen, once my partner in life. Det är en hel del tankar som om Om inte fanns, Om det var si eller så, Om & så vidare i malande stigar som slingrar runt i hjärtat. Det är också okej. Det är klart att han saknas mig. Jag önskar så mycket att vi kunde ses. Att jag fick se honom i de där gröna ögonen. Få se att han är okej. Få krama om honom nära, hårt & länge. Få känna hur hans känns igen, hur han känner mig, hur vi strålar in i varandra som vi nästan altlid gjort. Tantric living, en gång för inte alls länge sen. Jag förskönar inte honom eller oss. Jag minns även mörkret & det tunga & svåra. Men han är inte identifierad med det, vi tillsammans Var inte det. Vi upplevde något som var fördjävligt eländigt, som fick oss att gå sönder. Men han, som person är vacker. Och jag skulle vilja se honom i solen, höra honom skratta. Vill skratta med honom, dra ut på tur med kajak & göra eld om natten. Somna i sked. Inget av det går. Inte nu. Vi hörs lite. Några ord här & där & han säger att han är för trasig. Har för ont i själen. Och jag kan inte laga det. Någon gång igen ses vi men jag förstår att det dröjer.
