mellan raderna.

Först vet jag inte hur jag ska hantera det.

 

Att svettas stärker, rensar, helar. Är snart på en spinningcykel & tar ut mig som om det vore rävhistoriens sista pass & efteråt är jag lugn. Märker att jag kanaliserar smärtan mestadels i kroppen. I tankarna finns fragment av honom, minnen som går ut i kroppen & som gör ont att påminnas om. Försöker andas igenom, som om det vore allmän magvärk.

 

Hinner mest hem & vila lite & sen vill Ludvig ses & träningssvettas mer. Och det gör vi. Strax är vi på gång med att rasta kropparna ordentligt så att svetten fortsätter att locka ut, rensa, rena. Med L är det en tillfällig fristad ifrån det onda. Här är det mest han & jag som möts & fyller stunderna med oss två. Efteråt drar vi & badar & vi omfamnar varandra nära i vattnet. Närmare än jag omfamnar andra som inte är J men precis så nära som just jag & L vill & behöver med bakgrunden av att en gång ha varit älskande ihop. Det är skönt att låta sig vara nära en stund, att leda bort tankar på den närhet som just dragits undan från mig.

 

Vi fortsätter hem till L sedan. Lagar middag & får besök en stund av käraste Månlivet som med sin tydliga närhet gör så mycket för mig. Tanken på att hon ger sig av hemåt snart skaver. Egot vill behålla, vill att hon stannar & lever livet nära med mig igen. Men, jag vet att jag innerst inne älskar att mina vänner gör sina resor, hur än dessa behöver göras. Vi låter egot bulta lite högre en stund bara, det kommer att lägga sig till ro. Jag & L kryper ned i varandras famn. Jag noterar hur enkelt & självklart som kropparna anpassar sig efter varandra. På det sätt kroppar gör som är hemma. Noterar hur det känns då våra händer leker tillsammans, när han smeker min panna. Jag blundade & lät åter smärtan finnas för den närvarade - intensivt. Tänkte på J:s händer, hans ansiktsuttryck som var så öppet, sorgset när vi lyfte på våra lock & klädde av oss våra skal. Hur vi två lite senare skrattade ihop, hur han lekfullt & naket kröp inill mig & slukade mig hel & hur hela jag log då. Log stort för att sedan påminnas om att han snart är ute ur min bild, ur den gemensamma som faktiskt har funnits om än i abstrakt form. Att bli vidrörd av L påminde mig om att jag har fallit för den senare blonda nyheten i mitt liv; att J gjorde éntre i våras för att ta sig in.  Jag är inte alls färdig med honom. Det är frustrerande, ledsamt. Känns onödigt & slöseri med så mycket som är potentiellt superfint att göra något av. Jag anar hur J försöker stänga av nu; försöker att inte ångra men hur han inte lyckas med det. Ändå vet han nog inte vad han ska göra åt det & det här kommer ju att passera om vi inte fångar upp elden medan den ännu brinner.

 

Jag & L sa slutligen godnatt & det var klokt att ta på sig skorna & gå hem. Så skönt det hade varit att fortsätta ligga nära men så lätt det vore att låta oss två gå in i mönster av sådant som vi en gång upplevt & skapat då vi två var kärlekskonstnärer. Vi är så nära som två kan kan vara ibland. Hans andetag i min nacke, våra händer så trygga i utforskandet, i finnandet av räven & trutsången som en gång spelade sina melodier högt för varandra men ingen av oss vill nog egentligen gå dit, in i idéer för det som varit då allt är annorlunda nu. Jag kramade om honom som en nära vän kramar om en annan. "Så många transoformationer & fomer jag mött dig i" säger han då. Jag nickar, instämmande & tacksamt. "Tack för att du är min resekamrat "säger jag då. Och går.

Idag ska mor & jag ge oss ut på roadtrip för att möta våra rötter bland överkalixbor, förlegade normer, bland renkött på marknad, vid ett gammalt vackert hus på landet, vid en sjö, omgivna av släkt & dess förgreningar.