Med hög puls, låg puls. Pulserande, här.
Jag öppnar dörren när det ringer på & hänger mig fullständigt, så fort jag ser dig J. Vi har alltså valt att träffas igen, trots att vi inte mötts i någon gemensam idé om framtida stigar. Och ärligt talat så struntar jag just nu i det. Kom bara, ta för dig. Ge dig själv åt mig. På din tröja finns ett avtryck av en skog. Vi kan väl låtsas att vi drömmer om det gemensamma & rofyllda, vi kan skapa det i ögonblicket & sedan släppa det fritt igen. Jag kan vara din skog om du är min.
Det är som att vrida upp en kran & bara låta vattnet forsa fram. Som två magneter dras vi till varandra & det finns inte en stund då du inte rör vid mig. (I efterhand tänker jag att minnen som dessa är sådana som är vackra att bevara & skratta åt ibland. Minnen om hur vi inte kunde behärska oss, inte ville begränsas. Då vi åt varandra hela som om vi vore ostoppbara, lustens hjältar. Giriga, utsvultna, berusade) Jag ser hur din blick sveper över mig, hur du vill ha mig. Vi uppdaterar med ord, berättar historier. Ord som bara halvdant döljer vår fysiska längtan. Än, en liten stund till är kläderna kvar & du smeker mina fötter, mina ben, mina lår. I dina händer finns en tacksamhet, en ömhet & en åtrå som är dedikerad. Det finns ingenting som kan få mig att vilja be dig sluta röra vid mig. Ingen inpuls som av bara farten, bara för att jag kan (som så ofta annars) vill säga stopp. Dammarna brister, det inre flödet forsar fram nu & jag är en våg under dig som väller fram. Det är först i efterhand som jag alls tänker. I stunden är jag din. Passionerade, orgasmic beeings. Hårt, mjukt, varmt & molnigt, luddigt i kroppen. En befrielse, en kapitulation till något rent & sant. Så glad jag är över att vi ses fastän vi inte tänkte oss det såhär. De här stunderna av nakenhet, för att tala klarspråk; otroligt jävla bra sex, vill jag inte vara utan. Jag förstår att är så bra för att jag vill ha dig så mycket. För att jag tycker om dig, tycker att du är vacker, skön, något som skiljer sig från mig. Du är en inspirationskälla till avslappning, intimitet & ibland också någon slags kärlek. Innan du dök upp skrev du någon rad om att du var lite rädd, rädd för att falla om sågs. Rädd för att plötsligt komma på dig själv med din hand i mitt hår, lyckligt tillbakalutad med låg puls, med en känsla av att vara precis där du som mest egentligen önskat dig vara. Så blev det också, ganska direkt.
Han somnade före mig & jag betraktade den sovande J bredvid mig, log & bredde ut mig ordentligt & somnade snart jag också. Vaknade av att han kröp nära & placerade sin nos mot min. Jag är här, tänkte jag till honom. Här. Sov nu bara. Jag kanske inte är din ändå, men nu finns jag, finns vi.
Idag efter morgonkaffet skiljdes åt som vi brukar utan planer om att ses igen.
Jag har valt att fokusera inåt istället. Selflove medan gårdagens krafter lägger sig tillrätta i min kropp, närvaro i andetagen. Jag gav mig ut idag; redo för en utmaning. Born to run. Har precis läst om den mänskliga kroppen & löpning. Om hur våra kroppar har stora förutsättningar för att bli uthålliga löpare på långa distanser. Våra tår är formade för att vara starka, för att kunna skjuta ifrån. Vår balanspunkt mitt i kroppen håller oss upprätta, riktar oss framåt vid varje steg. Jag ville utmana mig själv; se vad som är mind & vad som är ren & fysisk kropp, hur samtalet där mellan skulle te sig om jag utmanade mig själv lite extra. Utgick från Ormberget (beloved place) & satte av med fokus på ett träsk ca 8-9 km bort. Målet var att ta sig dit & tillbaka i skogsterräng, något som är både tyngre & svårare än vad jag är som mest van vid. Jag gav mig av, kände till en början hur lätt det gick, nästan flöt fram som om skorna inte nuddade vid marken. En stark, jämn puls. I växlande terräng kunde jag känna hur fötternas senor ansträngdes, hur nya muskler vaknade till liv. Nådde träsket, skrattade för mig själv & kände hur en inre skenande häst tog vid & jag lät den löpa iväg med mig i rasande fart, bara för att jag kunde. Vände om, mot berget igen. Passerade milsträcket & fortsatte. Benen allt tyngre. Noterade hur sinnet började distrahera stegen, började klaga på ömmande knän, trötthet vid skenbenen. Jag lyssnade; hur mycket är inte bara sinnet som protesterar & förvränger verkligheten? Jag gjorde en flygtur över rötterna, landade snett & vrickade foten. Inte nu, jag vill inte ge upp, inte nu, tänkte jag. Provade stödja på den, gick sådär. Bestämde mig då för att jag skulle springa förbi smärtan, inte identifiera mig med den. Sprang sakta, fann ny stabilitet, inre fokus. Gav mig av med högre fart igen.
Om jag har tur, om jag är uppmärksam & inkännande så kanske jag får min efterlängtade träningspartner tillbaka dessutom; P. Den tidigare partnern in life, den älskade vännen, sparringen. Jag har skrivit några ord om honom, om att vi nog inte bör ses. Jag har hört saker, oroat mig. Så bestämde jag mig igår för att lyssna på mig själv i första hand & vara den som tror på mig själv. På honom. På att vår kommunikation fortfarande bär & är sann som den är. Jag föreslog en kaffe på ett berg igår & han ville göra mig sällskap. Det var bättre än bra; det var en lättnad, en glädje, ett väldigt fint team som möttes på en filt med varsin kaffe i handen. Med distans till varandra kan vi båda se bättre, kan vi lyssna & förstå. Vi ser allt för hur det är idag & vi låtsas ingenting, skapar inga yttre kostymer eller låtsas vara något som vi var förut. När vi håller om varandra märker jag hur jag slappnar av i hela själen. Hur jag kommer hem. Hur jag vill vara just där & inte gå igen. När vi ska bryta upp får jag en stor klump i halsen, en motvilja breder ut sig i magen. Vill inte gå. Vill inte lämna, igen. Jag vill vara där du är Peter Pan. Jag vill. Men jag förstår att du är på en resa som du i första hand behöver göra ensam. Vi säger därför hejdå. Och jag tror ändå att vi snart ses igen. Små, pyttesmå myrsteg får vi ta. Jag är tacksam för varje steg som jag får se att du blir starkare, mer hel & nära dig själv igen. Den dagen som du är stark nog att sparra mig igen, den dagen kommer.
