mellan raderna.

Jag har påbörjat otaliga ordflöden under tiden på Ängsbacka, mitt i elden. Något som aldrig blev avslutat (kanske aldrig blir) & vars förlängningar nu sker från min gröna kökssoffa åter igen i Luleå, med distans & perspektiv. Jag har även påbörjat andra flöden om det som sker, här. Ingenting är separerat från annat. Alla flöden berör på sina sätt. Och den röda tråden är kärleksflöden. Inte för att dessa flöden är av större betydelse av annat eller för att jag inte upplever annat som berör. Nej, dessa flöden får leva här med skrivna rader för att det ger mig perspektiv på sådant jag har svårare att hantera, har svårare att sätta ord på. Det här min stund, min psykologiska doolastund för mig själv.

To start with– jag återvände hem från Ängsbacka & möttes av ett lugn. Från alla håll. Inga måsten annat än de jag själv inifrån skapar, ingen sol som gör mig stressad av att jag ”borde göra något av dagen”, inga människor som drar iväg mig på äventyr, ingen stress. Återvände med nattåget en morgon & möttes senare på kvällen av J i min hall. J, underbaraste människa. Där & då fanns det ingen annan som jag hellre ville ha där. Vi stannade upp, tagna båda två av längtan. Höll om nära, båda två med varsitt leende, en gemensamt delad känsla av att vara lyckligt omfamnade. Njutningsfulla blickar, intimitet på ett djupare plan än tidigare. Så fint att möta dig J, att känna din hängivenhet & få landa i dig, omkring dig. Vi tog varandra, slukade, gav. Somnade allra närmast & alltid tycks samma känsla infinna sig nästkommande morgon från min sida – gå inte J. Men, nytt kapitel, oskriven mening igen. Hans tur att resa ifrån, min att få stanna upp här. Med en längtan efter återförening i kroppen, i hjärtat som öppnat sig. Som vill dela mer.

Märkligt. Det är svårt att samla orden. Att formulera det som sker inuti nu.

Okej, Ängsbacka. Ord, därifrån.

”Det är såklart en resa i vanlig ordning här på Ängsbacka. Med henne. Så fort jag ser henne & då vi är i varandras armar så är jag såld, igen. All yours baby (vilken kraft hon har på mig, helt otroligt livsfarligt) Vi behöver inte backa till början fastän vi inte har setts på ett bra tag utan kan ta vid utifrån att vi båda vill vara i den andres närhet.  Vi spenderar ännu mer tid ihop nu än tidigare. Varje dag ger vi oss ut i skogen & springer. Jag är lycklig över alla de stunder vi har, allra helst när det bara är vi två. Det händer att hon glider upp bakom mig & slingrar sina armar runt mig, nära. Stunder då hon väljer mig, då det känns lite extra tydligt hur glad hon är över att jag är här. Imorse satt vi på morgonceremonin & hon höll om mig hela tiden & jag kände mig som en fågelunge som vill äta ur hennes händer. Med Finn blir jag så avklädd, sårbar, tydlig i mig själv. Jag blir även osäker, begärande, trotsig. Då hon berättar om hennes liv inklusive älskarinnor här i krokarna så vrider det sig olustigt i min kropp. Igår kväll dök en av dem upp då jag & Finn tagit oss egentid med möjligheter som snart grusades. Det är alltid lika intressant att möta det inre svarta molnet som drar förbi & mörklägger mitt synfält. Jag blir så fysiskt uppfylld av den kvävande känslan, av svartsjukan, egot som går lös & som vill bedyra att jag bör ha henne för mig själv. Jag vet att det är osannolikt att det skulle ske. Här lever hon sitt hela liv & jag dyker upp vid enstaka tillfällen & vill att hon ska släppa allt för mig. I mina inre resonemang så greppar jag läget men i stunderna så får jag inte nog av henne, vill vrida ur varje möjlig stund. Jag är här nu. Se mig, var nära! Jag har aldrig tidigare upplevt samma förälskelse med en kvinna förr & hon har slagit rot i djupet av mig. Den kvällen drog jag med mig det svarta molnen & gick & lade mig & frös i mitt tält, ensam. I längtan efter människor som inte fanns där, uppfylld av henne.

Idag har vi två haft en bra dag. Har varit ute & sprungit i skogen. Fick sedan med henne på en workshop i bondage, BDSM, vår första gemensamt aktivt valda workshop ihop. Det är två år sedan vi möttes på vår första workshop, då vi dansade nära. Nu valde vi aktivt att gå ihop, att lära känna genom att binda, tramsa, skratta. Så lätt att gå igång. Jag hade velat få vara ensam där med henne. Hade velat låta henne binda mig, gå lös, andas djupt & länge. Se henne äta mig med blicken, händerna. Hungrig.

(paus)

Plötsligt, när jag nyss satt & skrev så hörde jag plötsligt hennes skratt & steg uppför den knarrande trappen till vindsvåningen där jag sitter & skriver. Min längtan efter henne förde henne till mig. Hon gläntade på dörren, glad över att se mig. Hey there, I was searching for you,säger hon. Snart är vi nedbrottade, nära omslingrade. Det är obeskrivligt hur mycket jag tycker om att vara nära henne, höra henne prata, minspelen, hur hon kan sucka & stöna över något utan att förlora glimten i ögonen. Så nära till skratt & lek, så nära mina händer. Om hon bara kunde ana hon fin jag tycker att hon är. Jag tycker mig se en skiftning hos henne, en vilja att komma mig närmare. Jag hoppas att det är sant. Just här & nu är hon lycka för mig.

För varje gång vi möts så glider vi alltmer självklart in i den andres armar & händer. Så mjuk, len. Jag älskar doften, jag är en förälskad kapten & bara förs in i stormen här, med henne. Ännu har jag inte vågat ta för mig av hennes läppar men jag drömmer om dem, om smaken av honung & av henne. Igen.

Resumé.

Tillbaka i hemstaden. Så vad hände? Hur utvecklade sig historien?

Jag fick smaka hennes honungsläppar till slut men hon gav sig inte till mig, aldrig fullt ut med den öppenhet jag så starkt längtade efter. Jag fortsatte tråna, blev lycklig varje gång hon smög nära intill mig, brottades med mig, bet mig, lekte. Stunder då hon lät sig bli fångad, kysst. Jag förstår att hon inte kan ha undgått att se kärleken för henne i mina ögon, känt ömheten i de händer som jag vidrörde henne med. Älskade svårbegripliga Finn. Vi stöttade varandra, var partners in a queer heart, i skogen & med rep. När hon slutligen skjutsade mig till bussen som skulle föra mig vidare, ifrån henne så var det en nära famn som hon höll om mig i. Lindade sig runt mig & jag andades in henne, en sista gång utan att veta när vi ses igen. För min del blir det inget återvändande denna sommar. Vill hon ses så får hon välja mig, i norr. Hon vet om det, är inbjuden.

J, igen. Jag. Är. Ja. lite småkär. Minst sagt. Kanske mer.  Ena dagen här sa han att han blivit väldigt tagen av att höra att jag hade fällt niagaratårar under Ängsbacka. Tagen. Varför?

Du är en av de hårdaste personer jag träffat, sa han igår. ”Därför blir det stort att höra att Du Har Gråtit. Att något har berört dig så mycket. På jobbet, där verkar du ha en välformulerad fasad med tydlig riktning. Privat: samlad, håller om dig själv, balanserad utan att alls tyckas förlora fotfästet nån gång. Sammantaget: Trygg, beundransvärt attraktiv, alltid med ett självständigt uttryck. Och jag gillar ju det. Att du du gör din grej. Men det berörde mig djupt att höra att du faktiskt inte Bara är det, inte bara hård.”

Jag såg på honom, tog in det han sa & minns plötsligt tidigare relationer med partners som ibland slängt igen dörren med frustrerande ord om att jag är hård som sten, omöjligt att nå. Och nu så betraktade jag J:s vackra mun när han pratade om den hårda räven & kontrade med att jag må trivas med att vara hård. Också. Men inte bara. Jag vill inte bli hård, härdad. Vill vara känslig. Också. Vill vara allt. Släng bort locket, vill inte fastna inuti en fasad. Jag vill bubbla över, vara överallt.

Så är det hans födelsedag & vi är på väg att helt missa varandra. Jag är glad över att han fortfarande är vaken då jag tar mig dit med Gandhi i hasorna, en timme kvar av födelsedagen. En chans att för en stund stanna tiden. En möjlighet att snart ligga omvirade. Strax vilar jag ovanpå honom medan hans lugna andetag genomströmmar mig. Han är vilande men närvarande. Hans händer rör sig mjukt över min hud, över håret. Tiden stannar faktiskt. Vi är här. Nu. Jag betraktar honom där han ligger med slutna ögon & säger stilla att det är honom jag mest väljer nu & han ler men säger ingenting. Som så ofta säger han ingenting & jag vet att jag kommer att göra något av det. Senare. Det har flyttat in en oro i min kropp, en ledsamhet över att jag tror att vi inte vill åt samma håll. Men, just där när jag så avslappnad känner hur min kropp ler av välbehag över honom så låter jag mig bara vara. Jag känner hans händer nu & jag tycker så mycket om det faktumet att de får mig att avslappnat spinna & öppna mig, får mig att uppfyllas av en tydlig inre riktning & önskan. Jag vill så gärna lära känna honom. Mer. Vill att vi väljer varandra. Öppet, ärlig, aktivt. Vill att vi väljer varandra i allt som är Nu. Inte bara om natten i allt som är enkelt, svävande. I det andra också, det som är ännu mer av livet, av oss själva.

Det har i ärlighetens namn känts lite motigt & strävigt med J på senaste. Uppförsbackar, ett trugande för att få gensvar, öppenhet & entusiasm. Jag har fått be honom om att kommunicera, fått nöja mig med att han offentligt sett bemöter mig svalt med distans; att jag tvingar mig själv till att förhålla mig till det på ett sätt som förvånar mig själv. Jag är inte sval, är inte snål med att visa hur mycket värme som finns i mig men för honom blir jag den som för sig med yta & finess, den som är lika sval som han.

Mitt högt älskade månliv placerade den verbala strålkastaren på en stor insikt häromdagen. Hon menade att det egentligen är helt befängt att en ska anpassa sig efter en annan persons måttstock på det här sättet, att den personens önskemål (och kanske rädslor) får en att börja spegla ett beteende som inte alls är eftersträvansvärt.  Och – såklart är det så. Varför ska J:s måttstock i det här fallet vara det som jag identifierar som det rätta att anpassa sig efter? Ett sätt där jag börjat värdera hans måttlighet som mer uppskattad än mina starkare uttryck av att känna stort & högt & vilja uttrycka just det? Tack Ugglan för den här påminnelsen. Jag vill inte bli sparsmakad & sval, jag vill vara passionerad & vild, omöjlig & kärleksfullt närvarande i mig själv & livet. Insikten gör mig förvånansvärt lugn. Det är skönt att bli seende. Lika bra varje gång som en insikt breder ut sig i magen likt en skön känsla av att vara på rätt väg. Det känns plötsligt inte lika sorgligt att låta tankarna vidröra konsekvenser av att jag kanske kommer att behöva välja att inte längre ha J lika nära eftersom att hans önskemål om närhet i sin helhet gör mig mer sval än het. Jag vill inte börja värdera mig själv på ett negativt sätt bara för att han & jag är olika. Det är ofeministiskt, icke försvarbart & rent ut sagt korkat att gå med på. Jag är stolt över att våga låta mig närvara & känna.

Under de senaste dagarna har vi mötts en del, J & jag. Vid varje möte har jag fått besök av en ledsamhet som dragit fram genom bröstkorgen. Slående inslag där jag får det bekräftat att det mer är jag än han som upprätthåller våra möten, att han inte planerar in oss två i sin vardag, att han inte trånar & längtar & vill engagera sig. Jättefint & vackert att ses när det väl sker. Att vila huvudet mot hans bröstkorg & känna hans händer i mitt hår. Underbart att låta nakna kroppar mötas & i stunden begära varandra. Vilsamt att somna nära & vakna likadant men det bygger ingen djupare kontakt. Jag erkänner det för mig själv & väljer att se det nu. Och jag vill inte ha det så. Inte nu. Hur mycket jag än känner för honom, just därför att jag känner en hel del så är det inte riktigt klokt att jag engagerar mig i någon som inte möter mig på sätt jag drömmer om. För – jag har börjat längta efter mer. Djupare, större, mer långsiktiga idéer.

Under de senaste dagarna har jag utöver J träffat på andra personer som påminner mig om vad det är jag vill ha, egentligen. Inte ifråga om person utan mer om hur jag önskar mig relationer.  Jag vet att J:s närhet gör mig glad, vissa skulle nog kalla det lycklig. Men, påminnelser alltså. Insikter om vad det är jag önskar mig, ibland utan att veta om det.  En av dessa i personer gestaltade påminnelser sker genom P. P är sprudlande ljus, närvarande & lekande, nyfiken & entusiastisk. Det är tydligt att vi kommer att ses en hel del framöver. ”Jag tror att varit meningen att vi skulle träffas” sa han en dag & jag nickade leende tillbaka. P vill inget hellre än att hyra kajak, allra helst nu genast & ge sig av ut på äventyr. Han vill träna Triathlon & leka med mig i solen, han är beredd att möta min intensiva blick & nyfikna beröring utan att bli rädd & dra sig undan. Han sade det till mig häromkvällen, att det är just detta hos mig som han dras till & det är nog det som får mig att se att han är modig. Ett blont leende lejon. Jag vill gärna vara hans lekkamrat & jag kommer inte att tveka. I relation till  J:s ständiga tveksamhet & velande känns plötsligt det här väldigt konkret & intressant & det gör det lättare för mig att både besviken & lättad lyfta blicken & välkomna det här nya. En annan kväll. Vi möts igen P & jag & det är som om någonting har hänt, känslobesten är vildsint i mitt bröst & jag vill inget hellre än att r ö r a vid honom, få bli vidrörd. Hey där kompis. Vad fint det ska bli att få lära känna dig mer. Och nej jag ska inte anfalla dig, jag respekterar att du & U är inne i ert gemensamma fokus nu men lika hungrig är jag för det. Det säger mig en hel del också, det speglar hur jag önskar att det vore J som ville möta mig, lika hungrigt. Att jag blivit otålig, börjat ledsna. Att jag höjer blicken för annat är symbolisk en större längtan efter mer.

Så bestämde vi oss (äntligen) för att ses & kasta av locket J & jag. Ses för att prata om allt som känns (och inte känns). Så fantastiskt fint att se honom igen på tu hand. Att få tid att prata, mötas. Så fort vi möttes & lät blickarna vila på den andre så bubblande leenden fram från magtrakten, en vilja att skratta & få omfamna & gå lös.

Det är helt klart lättare att skjuta honom ifrån mig tankemässigt när vi Inte möts såhär.

Vi gjorde en superfin rawfood-middag & jag uppskattade det väldigt att göra sånt ihop, vi är ju så bra på det, att vara tillsammans. Att vila mellan andetag, att få varva ned, beröras av sig själv & varandra. (”Follow your heart” säger mitt alarm plötsligt i skrivande stund som vill väcka mig nu när jag påbörjat raderna, detta levande brev till mig själv. Följ hjärtat. Och jag är redan vaken. Jag vaknade inatt av att J några gånger tog min hand, hur han ibland nästan krampaktigt slingrade in sina fingrar i mina, som om han vore rädd att jag skulle försvinna. Hur han inte ville släppa. Och jag vaknade andra stunder, kröp nära & drog in doften av honom, tog hans hand lite mjukare. Tänkte stora tankar, höll hårt i en begynnande sorg som ville sippra ut. Inte nu tänkte jag, inte nu. Jag vill bara få sova lite först. Det gjorde ont i hela bröstet när han smekte mig över håret för att gå imorse. Det sved bakom ögonlocken då han snörade på sig skorna, det stockade sig av återhållen gråt i halsen & jag öppnade ögonen lite & såg på de där händernas rörelser. Hejdå. Jag kommer att sakna så mycket med honom att det svider, mest överallt. Det behöver få göra ont. Jag vill inte bli hård, härdad. Jag kommer att låta mig sakna även om jag tycker att det är så jävla synd att han gör såhär. Ibland är det inte lika lätt att följa hjärtat.

Sammanfattningsvis. Han är Inte Kär, han vill inte bli kär. Han är rädd för att låta sig uppslukas helt, ser det synonymt med begränsningar, instängdhet (och jag kan förstå, jag var där förut i liknande tankar & slirade runt & trasslade till mig själv). Han behöver få stänga av ibland, gå in i sig själv & sina banor vilket innebär att han behöver stänga av, stänga ute mig. I våra mellanrum då vi inte setts har jag saknat honom, ibland längtat intensivt efter att få dela dagens tankar med honom, velat höra hans version av historier. Inte kunnat sträcka ut en hand, en röst. Inte kunnat dela, inte blivit inbjuden. Sådana saker som gjort mig mer & mer insiktsfull om att jag vill ha mer än tillfälligheter.

Igår glömde jag emellanåt bort att han en stund tidigare uttryckt en vilja om att vi inte ska planera något ihop framöver, att vi kommer att skiljas åt nu & kanske mötas igen någon gång, ovisst när. För det är så det blir. Vi låg & höll om varandra & som vanligt får vi ofta den andre att skratta, även nu. Jag glömde av att han en stund innan sagt att det är lika bra att jag inte hör av mig om att vilja skapa fler gemensamma planer. Märkligt, hur jag ens kunde glömma det för en stund? Vi låg & skrattade , tramsade lite & mitt i det tillfälligt lättsamma nämnde jag något om att jag tycker om att få känna stort & högt & även önskar det i offentlighetens rum. Han tystnade. Tittade på mig. "Vad vill du att världen ska få förstå om oss två?" Sa han & log lite. Jag såg på honom & frös i leendet. Kunde nästan höra hur det gick sönder i utrymmet mellan oss. Blev påmind & det slog mig så hårt i magen att jag ville försvinna bort. Ja, vad vill jag egentligen? Uppenbarligen, tydligt inte samma sak som han. ”Du får jag ta tillbaka det där sista”, sa jag, borrade in mig mot hans bröstkorg och grät. Och grät & grät över hans bröst. Kände hur hans händer smekte mitt hår, min rygg & jag vet att jag framöver kommer att glömma hur de händerna känns. Men, i nuläget är det en resa i sig att få uppleva hur hela min kropp mjuknar & följer hans beröringar med nyfikenhet & längtan. Hur kroppen svarar, ber om mer. Han förstod min sorg & undrade så småningom om jag ville att han skulle gå. ”Vad vill du?” Frågade jag. Plötsligt så osäker på när vi alls möts nu & hur. ”Jag vill stanna här & få somna nära dig” svarade han. ”Stanna!” Uppmanade jag. Och det gjorde han. Och snart, för en lång stund gav vi oss hän åt intimitet när den saknar behov av ord. Stunder av ett möte där vi fortfarande vill samma sak, då vi kan se varandra i ögonen & förstå hur rätt det är. Vi gav oss själva & varandra en fin avslutning på den här vulkanaftonen. Hans kyssar kändes nere i tårna, beröringarna fick mig att skratta. Stark närvaro & sårbarhet, en stund av lycka, av kärlek i mig. Av sorg också. Intimitet beoynd boundaries. Det här är kärlek, slog det mig. När den tillåts ta plats, när jag låter mig följa med i dess banor utan att vara rädd för den. Han kanske inte är min perfekta matchning, min lekkamrat i allt, min äventyrsvagabond, min  monogama partner i kärlek deluxe men det jag känner för honom är verkligt Kärlek bortom tvivel & ord.

En kärlek som igår krossade de sista förhoppningar i mig om att få en sommar ihop. Han går på semester om två dagar & har redan planerat upp den för annat. Det faktumet gör ont i mig. Sköljer över som kallvatten. Okej, enjoy the ridet then! Vi är ju ändå snart historia.

Jag gav honom hans försenade födelsedagspresent igår. Det gubbiga feministpaketet med Nina Björk & Bridgekarameller – och ett ömhetstramseribrev, skrivet direkte efter vårt första smått magiska möte efter Ängsbacka. Jag läste igenom brevet innan han kom & tänkte att han får det, oavsett utgången för gårdagen. Och han fick det, efteråt, fastän det mest var med vemod som jag räckte över det & förklarade när det skrevs. Jag satt & borstade tänderna & lät tårarna rinna medan han läste & han kom snart & utan ord bara höll om mig, sa att det var den finaste present han fått. Jag lade också till att det ju ändå fortfarande stämmer, från mitt håll. Där stod förklaringar om hur jag ser framemot att få lära känna honom & oss mer, hur jag drömmer om gemensamma äventyr, stunder bredvid. En framtidsönskan som han ett par stunder innan han fick brevet hade tagit sönder för mig. Eller, önskan kan han såklart inte ta. Men möjligheten att förverkliga den. Men, alla kort på borden.

”Jag får panik över tanken på att inte få ha dig i mitt liv” sa han. ”Du ger mig en fristad, ett lugn & en lycka som jag inte mött någon annanstans. Du visar mig ett sätt att närvara i mig själv som jag inte upplevt förr. Jag blir självisk & går sönder av tanken på att du kommer att möta andra. Jag vet att jag inte är din perfekta matchning & jag förstår att jag inte har allt du vill. Insikten gör mig ledsen. Och jag har försökt söka efter men det finns inte i mig – Kärleksförhållandet. Jag fixar inte ett förhållande & jag förstår att du är på väg åt det hållet.” Pang – ord rakt på ur det sorgsnaste blå ögon.

Det kändes svårt att vara sårbar, att öppna sig & förklara om hur jag inte vill ha en relation, oavsett form där jag öppnar upp mitt hjärta om, som i vårt fall nu där det finns en vetskap om att han inte möter mig i känslan. Sen är ju frågan - hur vet en hur ord bakom känslor känns? Vad betyder hans ord för kär? Vad betyder sådana idéer för mig? Spelar det någon roll? Det är framförallt att han inte vill fördjupa, inte vill närma sig mig mer som gör ont. Han är för rädd & jag är för trött på sådan rädsla. Jag vill inte göra så mot mig själv att jag stänger av mig själv för att kunna hantera oss två när han söker sin distans. Då får det vara. Jag behöver vara snällare mot mig själv än så. Jag förklarade det med några historier & tårarna fick rinna. Jag insåg att vi stod med ryggarna mot väggen & att det kändes som ett avslut.

Något som kunde vara vackert går förlorat tänkte jag högt för honom. Och tårarna rann, igen. Och han höll om mig nära, förtvivlad i sina egna rädslor & tvivel. Såhär blir det när en identifierar sig med rädslor. Torka hennes tårar, gör så & minns dem sen nån gång när du undrar vart Kärleken tog vägen. 

Nu har han gått & vi sa ingenting mer. Lagda kort ligger. Han drar iväg ett tag.  Jag ska hålla stenhårt i mig själv & påminna mig om att han redan har fått mina öppna händer – och tog dem inte. Det räcker nu. Inga fler ord i den riktningen. Inga fler initiativ, önskemål, inga fler gemensamma planer, drömmar, inga fler ord om längtan, om saknad. Lägg undan dem, låt dem tona ut. Minns men låt det vara. Blonda vackra vän, som jag blivit uppslukad & vackert berörd. Jag vill inte alls det här, att vi försvinner från den andre. Men, priset om jag står kvar är för högt för mig att betala.

”Det är ju du som får mig att känna mig så uppfylld, så glad, så hemma. Jag blir så himla ledsen vid tanken på att inte få lyssna till dig mer, få krama om dig. Att få landa med dig, i allt det vi skapar när vi möts. Det är en fristad för mig, stunder då jag är lycklig” sa han. Jag såg i hans ögon hur otroligt ledsen han var, så ovan vid att gråta, rädd för insikten över att vara så berörd av mig. Ändå låter han sig identifieras med rädslor för att han tänker sig att han riskerar att annars gå in i något som han inte kan leva upp till. Bättre att leva inom ensamma murar då & få svära åt sig själv när ingen annan ser hur berörd han faktiskt är.

Blonda vackra vän, så ledsen allt det här gör mig. Det är rena känslor i magen. Sorg & brustna förhoppningar. En saknad som stilla börjar gro. En beslutsamhet över att inte be dig vända om trots att jag anar att du inte alls är säker på det här. ”Jag vill inte bara vara din vän” sa jag igår. ”Vill inte vara en vän som lyssnar på dina historier om människor du möter, som du kanske faller för. Jag vill ju själv vara den du faller för, inte den bredvid.” Ibland är även jag binär, svart & vit.

Jag kan inte låta bli att tänka att han fortfarande har en chans att ändra sig, att han plötsligt ringer på min dörr & går rakt in i min famn & vill stanna. Men, det är något jag inte  kommer att be om & därför något som inte kommer att ske. Jag anar att J inte längre kan hålla kvar vid sina tankar om att jag är så stenhård som han trott. Så är det, mer mer verkar det inte bli.