Choose with heart.
”Jag hör ju hur ont det gör”, säger hon på andra sidan luren. ”Jag hör hur du bygger upp den där skarpa ytan men det är så tydligt hur ledsen du egentligen är men ändå så har jag inget svar på vad ni ska göra åt det här”.
På ängsbacka talade hon, min levnadsguru, om den där svansen som riskerar att komma som ett brev på posten i efterskott. Vi agerade ut både han & jag, förvisso på olika sätt men ändå, riktade oss ut från varandra till andra. Och nu, nu har svansen hunnit ikapp i en svindlande hastighet och bär taggar & svärd under rustningen & den slår mig öm & vimmelkantig & blind & klarsynt; allt om vartannat.
En måste få försöka, tänker jag. Och vi gjorde det. Allt för att lära känna vårt gemensamma Vi & hur detta vill vara men ännu viktigare, för att få lära känna sig själv. Och jag får landa i hur det blev, att vara i en öppen relation & blir påmind om det redan självklara; hur viktigt det är att älska sig själv. Att ta hand om sig själv. Det är därför som vi står mitt inuti varsin eld just nu både han & jag. Han med sin längtan & jag efter min, vars riktningar går åt helt skilda håll & det gör så jävla ont. ”Var inte så begränsande & svartsjuk” vrålar han. ”Men ta ditt ansvar & välj en annan relationsform då bortom det här”, gastar jag.
Det finns stunder då vi skrattar åt det här, åt oss & andas ut i det ansträngande andetaget & kommer nära, kanske närmare än någonsin & minns förut, när det inte var svårt att vilja vara med bara den andra i kärleksfokus. Då, i en dåtid som inte finns längre. Även om jag blundar & som besatt kniper ihop ögonen så ser jag hans längtan efter de andra nu. Den vrålar högt & lyser i neon & får mig att vilja kasta ut hela den här skiten genom strupen. Det gör mig vansinnig & förbannat långt ifrån den ”relationsanarkistiska idealisten” som jag ibland vill vara & gör mig otroligt svartvit & besvärlig.
”Men gå då”, vrålar jag & smäller igen sovrumsdörren & får hela sovrummet för mig själv den natten.
När jag går hemifrån nästa dag som är idag så lämnar jag ett kort litet brev, inte mer än en avriven lapp med ett par ord.
”Välj fritt & kom ihåg att du är aktiv i ditt val”. Det är dags att han slutar vara i drömmen om den dynamiska relationen för vad än jag själv också drömmer om så är jag inte där, VI tillsammans är inte där även om han verkar stå i den tron helt på egen hand. Det är dags att välja. Att se vad som verkligt är. Jag är helt enkelt för trött & varken orkar eller vill fylla min vardag med kärleks – och sexkamrater till höger & vänster. Varken mina eller hans.
Jag är tacksam över det jag fick möta under Ängsbacka. Att jag fick återförenas med henne på ett djupare plan än tidigare. Min spända förväntan när vi låg tätt intill varandra & jag inte vågade men gjorde det ändå; då jag placerade mina läppar över hennes i vår första kyss & då hjärtan slog hårt genom bröstkorgar. Det började bubbla i mig på ett sätt jag inte upplevt sedan jag var fjorton år & var helt ny för hela världens alla beröringar & känslostormar. Jag berättade allt för henne & hon smekte mig mjukt över håret, jag kände hennes höfter under handflatan, följde hennes brösts linjer & mötte den där blicken, de blå som jag älskar & faller för igen & igen & i en enda oändlighet. Jag älskar hur hon dök upp när som helst & lindade sina armar runt min kropp & skrattade så som bara hon kan på det där sättet som gör mig alldeles knäsvag & väldigt lesbisk. Tack sjöng det i mig. Tack för att du påminner mig om vem jag är & vad jag har möjlighet att få möta i mig själv. Ibland gör det mig uttråkad & liksom torr i tanken, som en förvriden gammal kvist, insikten om att jag fastnat i det olikkönade parträsket med heteroprivilegier dikterade från patriarkatets alla röster. Att känna såhär för Finn är som att möta sig själv igen med råge. Det dyker upp från djupet av mig själv & gör mig trygg & lugn. Jag älskar att hon är kvinna. Att hon är som jag men ändå inte. Finn, beloved. Med sina honungsläppar som jag suger i mig allt ut av. Jag är förälskad & otålig & vill bara ha mer & ännu mer & ja, allt som har med henne att göra vill jag också uppleva & det är helt galet; jag blir nästan rädd för mig själv & tvingar mig tillbaka litegrann för att inte skrämma bort henne men då hör jag hur hon ber mig komma närmare; "äntligen Linda, så är du nära."
Jag lämnade Ängsbacka men inte henne. Inte i hjärtat. Hejdå Finn & hej vardag igen & alla människor som verkar jaga efter att äta upp varandra men jag vill varken äta eller ätas. Jag är mätt & har fått perspektiv. Jag är inte slav för mina lustar & att bara få drömma för sig själv ibland är en glädje i sig. Jag behöver inte flera kakor för att må bra. Det vore vackert att vara en totalt osjälvisk person, alltid trygg & full av uppmuntran till alla att älska högt & brett & utan riktningar. Men, jag är inte där, i det. Jag jobbar på att acceptera hur det är. Jag är här i det jag är i & det är i denna process, här & nu som jag behöver leva. Jag kan gärna fortsätta att älska mina drömmar men behöver ett fokus & en grund under skosulorna. Min egen först & främst men även att personen jag lever med lever är på samma planhalva som jag. Annars är vi gameover & det är så det känns nu. I jakten på andra raderar vi varandra.
Än så ser jag dig, Peter Pan. Tydligt & klart & därför jag lämnade lappen där imorse som uppfodrande säger åt dig att göra ett val. Lev i den här relationen som stavar sitt namn ”monogami” eller ta ansvar för att du behöver mer än det & lämna. Jag är redo för vad som än är. Kanske lite för redo, lite för sval. Lite väl mycket skal men det är också en del av den här processen att det är som det är & det blir som det ska vara.
Choose with heart and the rest will follow.
