mellan raderna.

Vaknar & världen är ljus idag. 

 

Jag återvänder till gårdagen.

 

Ingenting hade längre verkat logiskt för mig. Vare sig att J försvann eller att jag på allvar skulle gå vidare från honom. Ändå såg jag inget alternativ även om utgången att gå vidare blev det jag försökte intala mig till, även om det alternativet kändes helt orimligt. Ändå blev jag helt överrumplad när han ringde. En stor del av mig själv hade gett upp tron på honom & hoppet var rejält & djupt nedtryckt unden ytan. 

 

 

Det är vad han säger. Under det här året vi har känt varandra har jag nog inte hört honom uttrycka något med större säkerhet. Och, han är en sådan som inte säger saker i förbifarten eller strör socker omkring sig för att göra tillvaron skönare än vad den är. Därför blev jag stum. I en chock nästan. Om han hade kunnat se mitt ansiktsuttryck just då. Jag fick inte fram ett ord. Lyssnade. Ä  L S K A R. 

 

Jag har sagt det till två partners totalt under hela mitt liv & dessa tillfällen för dessa två går att räkna på en enda hand. 

 

Jag älskar dig, fortsätter han. Men, som jag sagt tidigare så kan jag inte förhålla mig till begreppet kär när det handlar om dig. Det är inget nytt i sig & jag har sagt det förr. Jag är inte kär i dig, jag är inte upp-över-öronen kär & helt galen om det är att vara kär. Det jag känner för dig är något annat, något större. Jag är inte kär & vill fortfarande inte ha en relation där det är du & jag i en romantiskt vald relation. Du är en av de få personerna i mitt liv som jag älskar & vill ha nära, alltid. En slags vänskap som är så stor. Jag vill inte leva utan dig. Och jag vill ha dig nära. Alltid.

 

Jag älskar dig djupt & starkt som människa & jag vill ha dig nära i mitt liv.  Jag känner inte det där extra som krävs för att inleda en romantisk relation som betyder du & jag. Men, jag vill ändå vara nära dig & jag blir inte klok på mig själv & jag sprängdes nästan där hemma i mitt kök idag då jag bara ville ropa högt hur mycket jag älskar dig. Och då insåg jag att jag saknar dig så mycket att jag behöver få säga det också & jag vill att du ska veta om det här. På något sätt vill jag att vi ska finnas i varandras liv. Du är så genomgående bra, så himla fin. Jag älskar hur du är som människa, hur du tänker, hur du agerar, närsomhelst & alltid. Att vara med dig gör mig lycklig, salig, hel. Jag saknar att prata med dig, att dela allt. Du får mig att öppna mig, hur konstigt det kanske än låter när jag nu varit frånvarande och inte kommunicerat med dig. Men,  jag har svårt att öppna mig & är så rädd för det men med dig kan jag prata om allt, även om det svåra när jag väl försöker. Det finns inga hinder, ingen tvekan om att våga vara sårbar när jag väl öppnar dörren för det. Jag har bara så himla svårt att våga göra det men, jag tror att jag alltid kommer att göra det för dig. Jag tror på dig. Och jag vill resa med dig, dela, skratta. 

 

Jag blev alltså stum. Lyssnade. Jag hade aldrig någonsin trott att jag skulle få höra John Kostet säga att han älskar mig. Och nu kom det som det rakaste, som ett brutalärligt flöde från hans hjärta till mitt. Jag älskar dig. Ord som jag själv knappt kan formulera, än mindre uttala. Ord som jag faktiskt inte en enda gång själv har tänkt att jag kommer att säga till honom. Känt men inte tänkt i sin verbala form.  Älskar. Det är stort. Och hans förklaring när han utvecklade sin känsla gav mig ännu mer förståelse för att han faktiskt verkligen känner så. Han har mött så många sidor hos mig & just därför känner han det han känner. 

 

Två och en halvtimme satt vi i telefon. Så mycket att ta igen. Så många ord som inte flutit mellan våra läppar under den gångna månaden. Det känns som att någon dragit undan ridån, som om jag haft en mörk tung sten över mig en månad. Blivit tung själv, blivit nedstämd av trycket. Plötsligt känner jag mig glad, glad ur hjärtat. Det känns roligt & lockande, livet. Det har inte känts så senaste tiden. Plötsligt Känner jag. Att livet pulserar.

 

Jag behöver smälta hans ord. Vi pratade om att ses. Ses. Jag blir full av förundran. Få se honom i ögonen igen. Krama om honom. 

 

Jag förklarade till honom den känsla jag haft som är så svår att sätta orden på. Självklarheten kring att vi på något sätt ska finnas. Jag vet inte heller hur. Men, som att jag redan första gången vi sågs förstod att jag ville vara med honom, för en lång tid framöver fastän han då var en främling. Han känns vald, åt mig, som av en högre mening. Som att jag inte kunde förstå hur han kunde försvinna. Min magkänsla säger mig att vi inte är klara, inte på långt klara med varandra. Han skrattade varmt, glittrande i mitt öra. Åh vad skönt svarade han. Att vi får vara med varandra länge. tack igen, tack, tack, tack för att du finns kvar. Och förlåt för att jag flydde, jag är så ledsen för hur jag har betett mig men ännu mer tacksam för att du faktiskt har trott på mig hela vägen ändå. 

 

Trodde jag själv ens någonsin att jag & John är två personer som tillsammans kommer att bli helt & konstant färdigskapade som form? Att vårt gemensamma mål är en plattform för vila, mer stillhet än rörelse? Visst förstår jag att vi har en otrolig resa framför oss. Bara att spänna fast säkerhetsbältena - eller ännu bättre; släppa loss & har tilltro till att själva färden i sig själv kommer att visa oss, vår väg. Han vill inte leva utan mig. Jag vill inte leva utan honom. Min människa. Jag undrar med nyfikenhet vad denna känsla kommer ifrån. Vad det är som ger mig denna starka tro, övertygelse? När vi möts både inspireras & vilar jag. Som att vi både är element för rörelse & som plattform där livet rör sig omkring. 

 

Om en halvtimme ska vi ses. Igen. Den blonde i mina armar. Äntligen. Äntligen. Äntligen. Det är med fjärilar i magen & lätta steg jag lämnar grytet.