mellan raderna.

Jag citerar mig själv från tidigare: "Det är något jag fortfarande inte begriper med den här relationen & det har varit så från allra första ögonblicket jag såg honom; känslan av total självklarhet. Hur kaos det än är, hur nära, hur tomt, kallt eller varmt så finns en underlig självklarhet över allt det här. Som om det är klart att vi tillhör. Finns inget annat sätt."

Jag tänker att det jag strax kommer att skriva här, knappast kan vara verkligt eller sant. Att det måste bero på att jag har feberyrt väder i huvudet eller att kaosplaneter har nått jordens atmosfär & får mig att hitta på lustigheter här. I eftermiddag fick jag först ett högst verkligt besök av min mor, världens bästa mor som kom förbi med en krya-på-dig-presentpåse med allt gott en kan behöva för att bli frisk.

 

Strax därpå ringer telefonen & jag stirrar på den först utan att svara. Ser fotot på en människa jag saknar & skrivit om så mycket att han nästan blivit en illussion, en dröm mer än den verkliga varma, ser namnet & undrar först om det är en synvilla. J, det är J som ringer. Nu kommer det där samtalet jag hoppats på men som jag helt övergivit tanken över & därför kastat hoppet överbord. 

 

Hans röst i mitt öra. Hans. Först, några få minuters trevanden. Jag vet inte riktigt, ska jag lyssna? Vågar jag berätta? Våga fråga? Våga ta in? Lyssnar på hans röst. Min människa. Det är så jag känner när jag hör honom. Så ringer du äntligen. Varför? 

 

Att höra hans röst är som att komma hem & det är inget annat än sant. Det bubblar i mig av en månads tystnad & det är inte bara i mig som det sjuder & väller fram. Men, det som kommer ut, det som når mina öron är ord som jag aldrig någonsin trott att jag skulle få höra, allra minst nu. 

 

Jag måste bara få berätta en sak för dig, började han när tonen på samtalet blev mer allvarlig efter många andra längtansfulla uppdateringar om politik nationellt & internationellt & sådana mindre väsentligheter. 

 

Idag stod jag i mitt kök & saknade dig. (han har alltså saknat mig hann jag tänka) Plötsligt märker jag hur jag alldeles högt säger det jag förstått att jag känt så länge nu. Och, nu sa jag det bara, rakt ut att Linda jag älskar dig. Alldeles högt. Och jag kunde inte sluta säga det. Jag älskar dig Linda! Jag älskar, älskar älskar dig Linda! Och det kändes så tydligt, så riktigt & verkligt! Jag förstod det plötsligt, att det inte finns några tvivel. Kände mig så uppfylld, lugn, lycklig. För jag älskar dig! Och så började jag skratta. Där stod jag alltså i mitt eget kök alldeles ensam & pratade med mina väggar & berättade för dem hur mycket jag älskar dig. Och det är ingen konstruktion, ingen önskan att försöka känna något. Du är det finaste jag vet & jag vill säga det åt dig, att jag älskar dig. Att förlora dig ur mitt liv, rakt på & helt kallt är inget jag kan leva med. Jag älskar dig och jag vill ha dig i mitt liv.

 

John ringer alltså & säger att han älskar mig. Alla jordens tunga berg har uppenbarligen legat på mina axlar för plötsligt lyfte världens tyngsta börda ifrån mig. Som om jag varit nedtyngd, rejält tillplattad mot marken. 

 

Det här behöver jag få njutav. Realitycheck. J. J i mitt liv. Jag finns här, han finns. Det här är sant. Helt jävla sant! 

 

Mer ord imorgon. Nu drömmar. Tankar. Känsla. Landa. Flyga högt.