Stillsamma mellantider.
Så har julafton passerat.
Dagen inleddes med att jag blev väckt av telefonen & där, på andra sidan luren fanns Ma. Han befinner sig i Halland, hos sin bror. Och jag påmindes plötsligt om att hans dialekt, sprungen ur de markerna påminner om Fredriks. Och skägget. Och den här personens intressen i natur, miljöfrågor, djurrätt, feminism. Även hans lugn & fokus, målmedvetenhet & familjära visioner.
Jag lade ihop några, troligen, märkliga pusselbitar igår. De blev lite höjda varningens fingrar åt mig själv; se upp.
Jag vet att jag är oberäknelig, även för mig själv ibland. Upptagen av stunden, förtrollad av det som glittrar (sköna känslor, eufori, skratt). Ibland glömmer jag strategiskt att det finns en morgondag & jag försöker därför komma ihåg det nu, att inte smickras in i ett rus (som kommer utifrån) & till en riktning jag inte är redo för.
Pratade med en vän vars ex. flickvän är gravid. Hon har precis hört av sig till min vän, avslöjat att hon önskar att han vore den verkliga fadern, inte den hon nu blivit gravid med. Vilken ångest! De två har inte glömt varandra men omständigheterna runt allt har gjort att de gått skilda vägar & nu trasslar livet till sig så mycket mer. På bekostnad av andra människor också. Vilket jädrans inferno av känslokaos. Troligen går de vidare med sitt nu, nya partners, andra än varandra, riktningar de nu känner att de ”borde” förhålla sig till. Bittert, olycksaligt tänker jag & tar med mig påminnelsen om att jag inte vill trassla in mig i kompenserande relationer, andra fokus ”bara för att det är enklare än det jag önskar mig. Egentligen.”
Efter samtalet med Ma drog jag iväg, åkte skidor i nitton minusgrader med M som skrattande sällskap. En sån ljus människa han är. Han påminner mig om leken; jag blir ofta som ett barn med honom; ivrig, impulsiv, handlingskraftig, humoristisk & i nuet. Det är skönt att vara så; enkel i sitt sätt, rakt på bara. Det var utmanande kallt igår, vackert. Jag gjorde en vurpa rakt in i den luddiga mjuka snöklädda mattan till skogsgolv. Skrattade mig upp på benen igen, åkte vidare.
Min gamla Glenn var oss en riktigt trotjänare igår sen & startade på första försöket trots kallstarten. Tillbaka hem för att landa innan det var dags för det matfyllda firandet.
Fick rader av J under skidturen som önskade mig, sin räv god jul. Jag uttryckte under vårt möte en längtan efter att få sova tillsammans igen, hur jag saknar det. Han återkopplade till det nu. Med värme & lite humor, uppmuntrade mig till att sänka ned mig i lite kallvatten innan det stundande sova-intill-hänget. Log när jag läste raderna. Jag lovar tänker jag, med krossade fingrar bakom ryggen. Sure. Kom bara.
Julafton hos min bror förflöt så otroligt fint. Vera ville vara nära så mycket som möjligt. Kröp ihop i min famn, gnuggande näsan mot min, höll om mig hårt, höll koll på vart jag befann mig. Hon är så ärlig. Hon behöver närhet, trygghet, kanske tydliga relationer nära sig. Då tar hon för sig av det. Det är inspirerande.
Så fint att ha familjen samlade. Mor- syster - far - bror- tesa - paulina - sebastian - tobias - vera - bengan - aila - åke - bamse.
Min flock. Det var lugnt, opretentiöst familjärt, varmt, humoristiskt. Vera tog tomen i handen, hunden slickade mig på armen, tårtan var alldeles för söt, kaffet starkt & gott. M kom förbi & expanderade familjen. Sen gled vi två över en stund till bekanta till mig som följt med mig sedan barndomen & det var fint, vattna historien & samtiden.
Återvände till grytet sent. Avrundande med ord från Ma. Kände både längtan efter att träffa honom igen & lite panik; allt i ett & samma paket. Gå inte för nära där räven. Det känns som bermuda litegrann. Jag önskar mig en viss typ av bekräftelse. Och den kommer farandes nu men inte från den källa jag helst vill dricka ur. Jag blir ändå lite tagen & glad. Försöker skilja på olika nyanser av känslor, vara i lugn. Inte dras med för att det vore så enkelt & skönt att bli så sedd. Funderar en del på sådant; behov av bekräftelse. Så ofta som jag avskytt det; velat vara tuffare än så, än att erkänna att jag behöver det. Tänker på Ma vars kärleksrelation nu har tagit slut. Det känns i sig skönt, även för mig. Rena gester hela vägen, ärliga rader. Vi kanske rent av bara använder varandra nu. Använder som distraherande fokus, som en krydda i livet som ljusnar upp stunder. Det är också okej, I guess.
Har den lugnaste juldag en kan tänka sig idag. Inte många meters rörelse. Snart kommer P förbi & hämtar sina allra sista prylar som har blivit kvar. Sen ska jag på något förunderligt vis få igång mig själv den här dagen & bli laddad för en fest med queerfolket de mina (Mariana, hennes Petervän m. fl). Det ska bli intressant att se om jag ens kan få igång mig själv. Lite alkohol i systemet är nog enda chansen att få till det. Dagdrömmer om att möta J ute i nattens vimmel & dra med honom hem. Good luck Räven, troligen händer det (inte).
