mellan raderna.

Plötsligt ser jag på avstånd hur två varelser närmar sig oss. De påminner om som en blandning mellan stor apa & sengångare. Likadana zoombieliknande ansikten som sengågare, långa armar men med en apas aktiva rörelser framåt. Jag hör hur de ropar; kom, kom vi måste se efter, det är människor där & vi behöver se hur människan ser ut. Från okänt håll hör jag någon som varnande ropar åt mig & mitt sällskap; se upp, akta er, de är farliga, spring! Och vi börjar springa. Jag bär en hund under armen, den är tung, jag beslutar mig snabbt för att lämna den längs vägkanten. Varelsen kommer ikapp. Vi ser på varandra. Den ser mjuk, snäll ut. Dens svarta ögon ser på mig, nyfiket, vänligt & kärleksfullt. Jag vill röra vid den; hör rösten igen, den varnande som uppmanar mig: akta dig! lås in den! sådana som den får inte gå fria! Från ingenstans drar jag då fram en ryggsäck & knuffar vårdslöst in varelsen där. Ser hur trångt det blir, det verkar göra ont. Jag sliter i dragkedjan, luggar den i pälsen, ser de snälla ögonen som tyst tittar tillbaka på mig. Bilden fryser i drömmen. Jag får en insikt där, bredvid varelsen som jag precis har behandlat lika illa som andra gjort. Vad gav mig den rätten? Hur vet jag att den är farlig? Ovärdig en gott bemötande? Varför lyssnade jag på den okända rösten & behandlade varelsen på samma sätt som andra gör? Varför tänkte jag inte själv? Hur kunde jag göra så? Jag fylls av ånger, vaknar. 

 

 

 

Ny dröm. Jag & J reser runt tillsammans med andra kollegor. Vi ska resa utomlands. Är på en konferensanläggning & ska förbreda något. Göra något stort. Jag har ett rum på ett ställe i närheten. Ett litet, litet rum som är stökigt men ljust. J är nära mig, rör vid mig. Drar iväg mig till mitt ställe & där lägger vi oss, han raklång på rygg, jag med huvudet på hans bröst, hans händer i mitt hår. Scenen skimrar. Han börjar planera en ny spontan resa. Säger: Följ med mig. Weekend, kärlekstur. Vi packar ihop mitt rum, drar. På väg någonstans för att bara få vara vi. Drömmen är luddig, varm, glad. 

 

Vaknar. Vaknar på riktigt. Känner mig bakis. Inga klara tankar direkt. Vänta lite nu? Känns som att jag har bakisångest, som om jag varit förbannat full igår & att jag av misstag har legat med någon annan, bedragit den jag älskar. Ånger. Ont i kroppen av det. Vänta lite till nu? Det var inte jag. Det var inte heller han som bedrog. Ingen kunde bedra i vår relation. Däremot kunde vi välja att vara ärliga & behandla varandra med respekt; vi kunde följa överrenskommelser & leva med alla kort på borden. Det gjorde han. Rakt på, precis som jag bett om. Ändå är det så svårt att begripa att de orden skulle komma. Mitt hopp var envist, jävligt hårt satt det fast i mig. Trodde in i det sista att han ändå valde mig. Kan det verkligen vara så att han sket i det till slut? Drar fram telefonen. Måste läsa hans ord igen. "legat med någon annan". Jo. Klarvaken. Så var det, så är det. Obehaget är kvar i mig. Inte skuld men stort obehag.