Som knäckebrödsmulor.
Det har varit mycket känsla idag. Mycket inåt. Känns viktigt med sådana dagar när en saktar in, sammanfattar det som är. Ser vad som är nära & Inte. Andas igenom det, som en enda meditation. Så har min dag varit.
Besvikelsen över att inte bli prioriterad. Den kommer nog att göra ont. Länge. Det känns oftast som att intensiteten i den känslan inte ens har påbörjat sin avmattning. Påminnelsen om besvikelsen är som en gammal moraklocka, en kan lita på att den slår till igen.
Åttonde november var vår senaste morgon med varandra. Så konstigt att läsa mina rader om den morgonen från då som om de vore igår. Jag förstår verkligen de som lämnas bakom nu, de som även jag har lämnat bakom mig, till synes från ett soligt tillstånd till - ingenting. Hur jag så väl förstår att det bara kan bli så, att förgänglighetens verklighet är just sådan. Det gör inte mindre ont. Och, frågorna föds ändå. Trots dess irrelevans. Vart det något särskilt som blev fel? Som hände? Gjorde jag nåt? Vart tog de vägen, de där känslorna som fanns förut? Lika lite som det finns svar så har jag svaret; Det är allt & inget. Livet hände bara. BARA, och det krossade ganska mycket.
Precis innan han bröt så hade jag föraningar & jag skrev om det. " Säg det kanske, rakt ut bara att det är bra nu, färdigt, time to go för att slippa bli rejält stukad längre fram när banden knutits samman alltmer. The running one. (...)"Jag vill möta dig i drömmarna" säger jag som avslut på det samtal vars längtan efter honom gör mig så full av rädsla; rädsla för att bli sårad. Kort & gott. Otroligt, vad rädd jag är för det."
Jag flydde inte, gjorde inte en running-one utan tog smällen. Det lärde mig väl något. Som jag kanske ser i framtiden, inte nu. En faller inte av sin pinne men tilltufsad, det har jag blivit. Stukad. Och jag tänker på Ma:s ord om kärlek häromdagen & finner egna rader om J:"Mina händer längs hans ryggslut gör hans kropp till en förlängning av min egen. En häftig känsla. Som att vara dubbelt så stark, dubbelt så intensiv i rörelse & känsla." Där har vi det. Ma:s livsvision praktiserad under mina händer för en evighet sedan, en sekund ifrån. Att kärlek är känslan av hur två personer blir ännu större & starkare med varandra. Det rör sig mycket motstridiga känslor i mig. Blev påmind idag om att jag är ledsen fortfarande & att det är okej. Jag vill inte glömma H:s uppmaning om att sörja ut honom ur mig för att kunna gå vidare. Inte lägga locket på sorgen bara för att kunna bevara små glimtar av möjliga möten med honom som vän. De tiderna som vänner kanske kommer, kanske inte. Nu är sorgen här, bearbetningen av en kärlek som försvann. Inte någon salig vänskap. Snart har två månader passerat sedan vår sista morgon ihop då han väckte mig med kyssar i nacken. Två månader är många veckor, ännu fler dagar, timmar, minuter & sekunder. Det är många mellanrum för att undra, vara besviken, i ett jävlar anamma & i många försök att släppa taget.
