mellan raderna.

Har också följt diskussioner om feminism & känt en avgrundslik ilska över människors rädsla för feministisk aktivism för tänk tanken, ja tänk om feminister verkligen får gehör & skapar skillnad & gör verkstad för en mer rättvis värld? Det vore ju åt helvete. Jag tror inte på hat men däremot menar jag att vi generellt sett daltar med män. Det sexualiserade våldet mot framförallt kvinnor minskar inte fastän feminismen fortsätter att vara en viktig fråga på den politiska dagordningen. Jag tror inte på att översätta och generalisera ideer om förtryckandes mekanismer på övriga strukturella problem rakt av. Så enkelt är det inte. Systemet är skevt. Frågor tas inte på allvar. Människor är rädda. Män generellt ses fortfarande som duktiga när de gör sådant som tas för givet att kvinnor gör. Det är sorgligt att Egalias döttrar, skriven 1977 som vänder patrarkatet ut & in fortfarande ger en bild av vårt samhälle 2014. Nej. Jag är trött & less på patrarkala strukturer som legitimerar det sexualiserade våldet mot framförallt kvinnor. Texter med radikala motiv är inte alltid målet men en riktning för att något måste göras & jag tänker fan inte dalta längre, inte fler tack för att du är så lyhörd & inte går över mina gränser, mannen. Känner sig somliga träffade & att det gör lite ont att höra att det finns män som är åt helvetes jävla idioter? Nå, stackars. Nej. Prova lev som kvinna en enda dag and enjoy the rest.

 

 

 

 

 

Det finns tankar på M som i Martin, på hur han gör mig nyfiken. Känner glädje för M som i Mikael. För att vi pratade häromdagen & att vi genom det nådde nya nivåer av verklig vänskap & förtrolighet, på sätt som tog ifrån honom eventuella tankar om kärlek med attraktion men skapade grund för mer långsiktig familjevänskap. Känner också glädje för Sengågarvännen som åter gjort éntre i mitt liv & som får mig att skratta. 

 

 

 

Mycket av tankebanorna snurrar & vrider sig, smeker & undrar om J. J som kan översättas med Kärlek. Jag försöker längta ut honom. Alltså längta ut honom ur mig. Det är extra lurigt att gå vidare  när sista mötet med honom nära var så bra. Scenario: Jag hade tränat mig genomsvettig & adrenalinmjuk. Cyklade längtansfullt hem till honom i träningskläder & med andan i halsen. Redan medan jag tog trapporna upp till hans tredje våning blev jag varse hans doft & det gick inte nog fort att komma fram. När jag öppnade dörren mötte han mig med molniga ögon, en slags blick som sa att han stod med fötterna på jorden, var landad & lugn men hade tankarna högt flygande, såg glad ut, kanske lycklig över min ankomst. Min dag hade varit tuff, jag var matt. Han höll om mig nära, kysste min hals & sa att jag smakade salt. Drog ned mig på golvet, tog av mig skorna, plockade av mig varje plagg & förde varligt in mig i duschen. Under vattnet landade jag, öppnade ögonen & såg att han stod där framför mig, alldeles uppfylld av mig & min nakenhet. Som om han såg något som han både beundrade & höll kärt. I J:s ögon har det alltid varit lätt att känna sig vacker, att bli sedd. Oavsett om jag varit fräknig eller blek, kammad eller tillrufsad, klädd eller inte, dag eller natt. I bara handuken sökte jag upp honom sedan, lindade in hans kropp i min egen i en naken, ännu inte handukstorkad famn. Hans ögon släppte mig inte, hans blick var mjuk, det var fyra ögon i varandras medan vi småpratade som vi ofta gjort. Om allt. Med J har jag känt det så lätt att släppa ut allt som varit, släppt ut alla tänkbara tankevindlingar, drömmar, förbannelser, visioner. I J fanns en riktigt bra vän, ett bollplank, en person som såg mina steg, min tvekan, som lyssnat, uppmuntrat. Som smekt undan oro från min panna, som skingrat tankar & fått mig att skratta. Den kvällen pratade vi om utmaningar, drömde oss in i vintern & han berättande entusiastiskt om hur han ville lära mig åka utför, offpist bland höga fjäll. Jag kunde inte stanna kvar den natten, hade saker jag behövde göra hemma. Sådant jag hade skjutit på & hellre stannat kvar om jag där & då vetat att det skulle bli vår sista natt tillsammans. Jag hade dock inga sådana rädslor, hade faktiskt aldrig känt mig mer säker på oss två som jag gjorde där just den sista kvällen. Han fick mig att stanna kvar länge, försökte få mig att ändra mig, försökte övertala mig till det fina i att somna nära. Han drog mig intill sig, smekte mig genom håret medan mina ögon blev sömniga. Min hand i hans medan hans rytmiskt dunkande starka hjärta slog intill, tryggt & lugnt. Kysste honom mjukt & tog mig därifrån sent, med en kraftansträngning.

Sista kvällen. Om jag bara hade vetat det. 

 

Jag är ledsen. Jag saknar honom. Den sista kvällen är nu passerad med drygt en månads evighet. Jag är besviken, förvånad, överraskad & ställd inför hur han hanterat oss två efter den kvällen. Ändå känner jag inte en särskild stor ilska. Inte som den största känslan. Som nära & älskad har han varit något av det starkaste jag upplevt. När jag ser foton på honom ser han bara god ut. Han är en snäll, välmenande person i sig själv. Också. I sin rädsla, osäkerhet, flykt. 

 

 

 

Jag vill fortfarande tro att vi hände av en anledning.