Slut.
Förlåt för min frånvaro älskade. Jag är hos dig, har varit hela tiden, är där. Har bara varit inbubblad, ledsen. Försökt snurra runt, glömma lite, stänga av. Inte gärna haft konversationer med folk som är nära, för att inte behöva känna lika mycket. Jag stänger helst nära människor ute när det är såhär. Min H; som jag saknat in i benmärgen. Saknat & saknar. Det är som om hennes närhet i tanken ibland också gör mig ledsen, påminner om hur hon inte är här, i närheten när jag som mest önskar det. Ren smärta, dubbel glädje men ont, när annat också känns sårigt. Skrev till henne idag, lät henne ta del av, mötte henne med ord istället för med tystnad. I våra samtal även när de bara är i envängskommunikation blir allt ännu tydligare. Orden jag skrev kändes sanna, är sanna. Det beskriver hur det är.
För, det svindlar inuti, gör stegen fläckvis ostadiga men det finns inte mycket tvekan kvar nämligen. Det handlar om John. Det slog mig idag som om någon drog undan en mantel från ögonen som jag krampaktigt, envist försökt bevara. Jag har levt med stängda ögon. Bakom stängda ögonlock finns vi fortfarande han & jag, där finns ett kanske. Minnena är så tydliga att han känns nära, så nära att han måste vara kvar, på riktigt. Vill, att där är ett måste. Men så är det inte. Jag har nog vetat det hela tiden. Om jag ser ordentligt kommer jag att skåda det jag inte vill veta något om. Jag visste det redan den där lyckliga dagen då vi vaknade tillsammans, skrattade under höstlöven, värmde oss framför en brasa med H det jag inte ville veta. Hon; är han kär i dig? Jag: Jag vill inte prata om det. Tystnad. Jag visste. Men att ta det i ord gjorde min påhittade saga overklig. Han måste vara blind tänkte jag om honom. Att han inte ser det alla andra ser, hur rätt vi är. Hur kär han egentligen är, han också. Hoppet föder illusioner i dimmor, målar möjligheterna större än vad de är. Hittar på saker. Jag tänkte; kroppar ljuger inte. Hans ständigt nyfikna händer, sådana ömma händer kan inte vara påhittade. Hans kyssar så fort jag öppnade dörren för honom, hur han slukade mig som en sväntande. Hans synkroniserade rörelser med mina & jag tänkte att vi är en & samma. Hans sökande famntag om natten efter mig, alla kyssarna i nacken, hans hand som sökte mig när jag sov & jag tänkte; han vill inte vara utan mig. Hans ord; du är underbar, jag kan inte föreställa mig inte att ha dig i mitt liv; jag trodde honom. Alla skrivna ord; alla hans rader om längtan efter mig. Jag trodde honom & det var troligen sanna. Det var bara det att jag översatte längtan med kärlek.
Senare. Han; Vi ska prata, vi ska mötas du & jag. Och jag fortsatte tro på honom. Och har väntat, väntat.
Idag såg jag honom på jobbet, vände bort blicken. Såg att han inte såg mig. Och jag ville inte bli sedd. Plötsligt ville jag inte det för jag förstod plötsligt hur han ser på mig. Det är slut nu. Jag öppnade ögonen idag & såg det. Han har inte använt de orden. Inte alls. Han har istället sagt att han är osäker, att han behöver tid för sig själv. Ord som egentligen bara är till för den rädda som inte vågar säga som det är.
Det som varit framför mina stängda ögon senaste månaden. Jag tänker att han har varit så mycket i min kropp, blivit en del av min kropp. Som om jag nu räknar månaderna utan honom, som om jag blöder ut honom en månad i taget. En månad passerade. Snart ytterligare en. Det känns i magen. Molandet. Kroppen; Det gör ont & jag fryser, jag undrar var de där mjuka händerna försvann, de som reste runt på alla landskap, som hade blivit trygg & väldigt älskad där. Kommer de snart igen? Kommer den där andra magen att vila intill igen? Hjärtslagen? Huvudet tänker; jag skulle inte klara av det, att möta honom med min kropp igen, då går jag sönder. Det vore för vackert, för naket för att klara av avskedet som följer.
Jag höll på att förlora fästet totalt idag när jag insåg att det är slut. Det liksom slog mig bara. Är det slut på riktigt så dödar jag hoppet. Att göra honom till historia gör ont, förbannat ont. Det är sorgligt, glädjedödande. Det är omotiverat att gå vidare men det finns inget annat sätt. Svårt att förstå vad som i nuet är viktigt. Egentligen. Hur viktigt kan det vara att kliva upp i gryningstid i mörker, färdas i mörker, jobba för strukturer, gå hem i mörker, somna i mörker. Är det att röra kroppen som är motivationen? Kan en lockande svett göra hela dagens stora mening? Det är mycket som är sen, kanske, om. Ingenting är i nuet. Eller. Det som är i nuet är en dimma, eller en klarhet jag vill undvika. Det gör fysiskt ont när det brister inuti, när det både brister & hårdnar på samma gång. Det är ingen undergång, inget omöjligt att klara sig igenom, inget märkvärdigt. Brustna hjärtan händer människan hela tiden & för mig är det att leva, då jag känner. Att nu lägga undan det jag känner som gjort mig så glad så länge får bilden av nuet att mista sin glans. Vaknar, gör, sysselsätter, spinner runt, snurrar. Jag vet att jag inte är en lagomperson, inte lever livet i mellanlägen. H har hjälpt mig så många gånger, sagt att allt är okej. Jag tänker på det, att det är okej att det är så & det är lika okej att jag är nedslagen nu. Månlivet lyssnar & jag spiller över & det är för stunden bra men idag släppte dammarna, det blev för mycket insikt & verklighet. Allt är okej med det som också är åt helvete; men det är dock inte mindre besvärligt att hantera vardagen, att ta på sig maskerna & agera som vanligt. Vad är vanligt? Att vara flitig, arbetssam, nöjd? Idag på jobbet med två kollegor som är de två jag kommit nära sa jag det plötsligt, att jag är ledsen, less på att spela teater. Grät, sa som det var. Sen var det bra. För livet är ju så. Att allt som är, är som det är bara. Lär av det, lev vidare. Gör din grej.
Det är i det här jag är. Det här går över. Jag vet, jag kan skratta om en stund men just nu är jag ledsen och introvert. Huvudet säger; avboka allt, gräv ned dig. Huvudet är en bödel; offrar ljusa moments till förmån för klagosången. Idag tog jag till svetten, det ljusa jag vet. Huvudet började gasta, ville förstöra stunden med tankar.
H säger; Gråt så mycket du bara kan. Kör gråtyoga! Kräkning & läkning, Dela, låtasas inte, sörj, gråt, skrik, fall ned på käna & töm, tömmas på sorg & längtan.
Och jag har gjort det. Vid skrivbordet, när jag tankade bilen, då jag körde genom ett industriområde, då jag skalade potatis, då jag tappat upp diskvatten & när jag har skrivit den här texten. Det får komma nu. Slutet. Då jag tömmer mig på honom fastän det är det sista jag vill göra. Ut med det bara, ut & lämna mig från det gemensamma vi ändå inte hade. Han; ja jag hör honom i bakgrunden. Han skulle protestera mot min text, tycka att jag är orättvis. Vi har något väldigt fint, skulle han säga. Och fortsätta; Att släppa det som är nu betyder inte att det som är inte är, eller att det som var inte var, och det är inte heller att slänga något över bord. Iallafall inte för mig. Släpp ändå tanken om mig, för nu. Precis så skulle han säga, så har har han sagt det. Jag skulle kunna stanna upp igen, lyssna ytterligare en gång. Tänka, kanske, ändå? Och bli påmind om att det är lättare att som rädd linda in sanningen, tro att en bäddar mjukare för fallet fastän hånet mot den som behöver ärlighet blir i lysande neon. Nej; den här gången hör jag inte, det är en lopstation, en skiva som fastnat, ett eko.
Jag ljuger om jag säger att hoppet är taget på sitt liv. Det är nära, till hälften fyllt med klarhet nu, till häften sänkt, tömt. En månad har gått, snart en till, sedan ytterligare en. Med tiden så.
