mellan raderna.

Upp med hakan lilla Räv. Keep moving and rememeber that your fur is really warm and that your legs are strong and that your sense of smell is admirable. Enjoy yourself. Be yourself!

 

 

 

 

Sådärja. Där åkte vid skidor med varandra, som omhållna av den mörka vilande granskogen, under fullmånen & ett mäktigt pulserande norrsken. Det berättades historier som fick glada skratttårar att rinna längs mina kinder & där fanns också ett allvar, en brutalt framdukad ärlighet. Med Ma har jag drabbats av ärlighetstorrettes. "Det här är så jag känner", "såhär är det med". Jag lämnar inga uttrymmen för tolkningar. Jag kommer inte att ens påbörja en känslomässig investering i det här hur mycket jag ändå tycker om att vara med honom. Han får göra sina resa & jag är inte en del av den. Han har inte heller bett mig vara medresenär; jag bara understryker & förebygger & låter ingenting ske organiskt. Det här är för nära sådant jag lovat att lära mig av & därför handlar jag uppstyrt därefter. Vi kramade varandra hejdå efter en riktigt fartfylld skidtur & han viskade tack i mitt öra; tack för ärlighet & inspiration. 

 

Kommer hem. Så tyst det är här. Som det ska vara i ett rävgryt inneboende med en enda rävkropp. 

 

Det slår mig att jag känner mig som Knyttet & jag önskar så att Tove Jansson var här med mig.

"Och knyttet gick och gick, men inget hände
fast det fanns fullt av folk på alla håll.
Han såg ej till en enda som han kände
för knyttet var ett mycket ensamt troll
och alldeles för blyg för att säga hej,
kan jag få tala några ord med dej?
Och fyra filifjonkor körde visslande förbi
och två små gröna ekipage med åtta homsor i
och mymlan band en lingonkrans att lägga om sin hals
men knyttet gick och gömde sig och syntes inte alls.
Men vem ska trösta knyttet med att säga sanningen:
om du bara springer undan så får du ingen vän."

För. Visst är det skönt när det är tyst i ett rävgryt. Men, det är också ensamt ibland. Faktiskt jättemycket ensamt, vissa särskilda stunder när jag skulle vilja blunda & genast få känna hur guldlock, för visst är det guldlock & ingen annan som kan fylla just det särskilda ensamhetshålet, få känna hur han tar i mig både självklart & frågande på en & samma gång, med både nyfikenhet & tillhörandekänsla. Frågorna kommer tillbaka till mig, smygandes. Jag är fortfarande så glad för att han finns i mitt liv igen men jag börjar acceptera hur ledsen jag är för att han inte finns hos mig på det sätt jag önskar. För mig finns det inget hellre jag vill än att spendera den här kvällen med honom. För honom är det andra prioriteringar men en vänlig tanke skickas åt mitt håll. Som om han stannar upp i sin rörelse, smeker räven på huvudet, blir nöjd & går vidare med sitt. Kvar står jag med trampande dynor & mersmaken hängandes i mungiporna. Kom nära, kom bara lite närmare, skulle jag vilja säga. Han skulle nog titta på mig tillbaka med mjuk blick & påminna mig om att vi inte är älskare längre & att det inte är säkert att han delar kudde med mig framöver. Att hemma för mig inte behöver vara hemma för honom. Och jag skulle nicka till, minnas & försöka ge en famn innan jag går hem till mig eget, en famn som inte avslöjar att hela havet stormar av ömhet där i. Visst, kamrat. Just det. Jaha ja. Den här resan kommer inte att bli lätt men den kommer fan i mej vara värd det.