Run for life.
Ojämna tider. Rejäla djupdyk, inte lika kontrasterande toppar men åtminstone upp igen. Samtal med Månlivet om läget, naknare än vad annat är, hur allt annat sägs & presenteras. Just nu får det stanna där, i det, mellan oss om hur det är ibland.
En bra dag på jobbet, inspirerande. Faktiskt. Imorgon blir det mer klarheter kring vissa planer. Har möte med en höjdare. En får se.
Fick dessutom besök av Ma på jobbet. Varför är jag inte förvånad över att vi har så många gemensamma nämnare? Han är fin med sin intensitet, med en nyfikenhet som nästan sitter utanpå kroppen, flödar ut genom den där väldigt blå blicken. Just då jobbade jag tillsammans med en av J:s kollegor & jag såg hur hon såg på Ma & hur hon noterade & kommenterade vänligt då hon hörde att vi två ska ses tidigt imorgonbitti för gemensamt gryningsjobb, börja dagen fint & mjukt. Jag slogs av tanken om att hon kanske drog ett par snabba växlar, hon är en sådan slags person som gärna gör sådant, och lade ihop ett & ett till en egen evaktion. Och så bra det vore, tänkte jag vidare, om hon skulle berätta det för J eftersom att hon vet att jag & J är goda vänner; om hon hjärligt vilja dela idéer om att jag & den här mannen med skägg tycks ha någon form av förtrolig relation. Som han skulle stanna upp i sin rörelse, tvärstanna. Han skulle nog inte tro det, sedan bli ställd, svartsjuk, iskall. Han är nog övertygad om att jag är hans på något sätt, även om han inte är min. Jag vet inte, mest en känsla jag har.
Det var fint att se honom igår, prata med honom på jobbet. Han & jag på ett kontor i en nedsläckt korridor. Ingen som skulle lägga märke till oss. Kände mig glad, hemma - och villrådig. Hans glädje över att se mig dyka upp med rävsvansen runt dörren, dyka in. Oförställd, ärligt uppsåt. Han skratt & iver över att få dela tankar med mig. Kom bad han, visade mig något. Jag stod nära honom, gjorde allt jag kunde för att inte se den där nacken som såg så inbjudande ut att röra vid bredvid min vänstra hand. Centimeter ifrån, en galax bort. Min hand & kropp vägde bly. Jag ser mig själv utifrån, ser en person som gett upp en dröm. Att vara nära honom är att möta den person jag längtar efter men å andra sidan ständigt påminnas om att jag är bortvald. Att han plötsligt slutade längta efter mig. Vilken erfarenhet det är, som jag plötsligt förstår all klagosång i världen som lämnade människor höjer till skyarna. Det där lite patetiska nästan, Lena Andersson-aktiga. Det trånande, över alla gränser önskande sättet. Med andra ord; att vara med J är det lättaste & det tyngsta. Han ringde mig igårkväll. Vi blev tysta ibland. Jag, osäker. Han, som om han ville säga något som inte kom fram. Lade på, vissen svans. Nu är han borta. På resa. Kommer hem & mellanlandar imorgonkväll innan en längre resa. Hade det varit jag i mellanlandnig hade jag släppt allt för den pausen, vigt den åt närvaro med honom. Jag förstår, vet att han inte väljer så. Vet att vi inte kommer att ses, att han inte ens hör av sig. Jag måste nog älta ut den här känslan i mig, den jag alltid förhållit mig delvis hårdhudad mot förut. Har inte varit särskilt ödmjuk inför de jag själv lämnat när de undrat, velat förstå, önskat sig djupare förklaringar. Nu ser jag mer. Ser sparade konversationer från tidigare, mellan oss. Det som var nyss egentligen men plötsligt hundra miljoner år sedan. Hans nedskrivna längtan. Hur han hört av sig, frågat om han fått vara min för en kväll eller två. Min. Alltid närvarande. Alltid fullt fokus, öm hängivenhet. Det är väl en av orsakerna till att han nådde mig så djupt in. Att han släppte allt för oss när vi sågs. Som han lyssnade, betraktade, tog för sig, lät sig njutas av. Kommer han att sakna det nån gång? Sakna mig, så? Vaknade han bara en dag & hade slutat längta? Är det så som jag har slutat längta efter de jag lämnat? Jag förstår att det inte behöver förklaras, det är inget varför jag söker, inte hur.
Det är en snårig situation när en finner rätt & den andre inte.
Ikväll. Avslutning med mitt löpargäng. Fantastiskt rolig kväll med vilda stafettintervaller. Run for Life. Verkligen.
Kommentarer
Trackback
