mellan raderna.

Gick hem till J i eftermiddag, hans önskemål. Så fort jag kommer in genom hans dörr tar han mig i famn & pussar mig i pannan. Utifrån sett ser vi nog ut som de bästa av vänner. Inuti mig slår hjärtat hårt & fort. 

 

Det känns som att vi inte har träffats på hundra år. Inte såhär, på tu hand. Jag är i ärlighetens namn lite nervös, blyg, lite till mig i konturerna & liksom rufsig. Efter vår nära omfamning håller jag mig på min kant. Inte för att jag vill men för att jag inte vet hur jag ska bete mig  riktigt. 

 

Först pratar vi nästan i mun på varandra, ivrigt & med massor av återhållna uppdateringar som väntat på den andre. Han rör vid mig hela tiden. Så som han alltid gjort. En hand på min vrist, på mitt ben. En hand som stryker min arm. Jag rör honom lite lätt tillbaka men betydligt mer avvaktande. Jag vet inte vad vi är. Vad jag gör där. Han tar tag i mig, drar mig intill sig & min stela kropp mjuknar lite. Plötsligt är jag i hans famn. Igen. Mina händer i hans hår, smekandes den där nacken jag älskar. For real? Jag fattar knappt att det är sant, att det är han, precis intill.  Det känns både hemma - och främmande. Som att det var länge sen vi två var nära. Jag känner mig byg, lite tafatt, lite vilsen i mina rörelser om vad jag får & inte. Jag längtar så efter att kyssa honom, att känna hans höfter mot mig men mina händer gör ingenting för att visa det. Det är stillsamma händer genom hans hår. Och jag säger det; att det känns ovant, att det är länge sedan vi var nära varandra såhär. Han nickar. Ser mig i ögonen. Hans blå ögon ser alldeles milda ut, som om någon har plötsligt har sänkt ned ett gäng mjuka moln i hans ögon, som en katt som spinner av vällust under en bering. Den här känslan alltså, utbrister han. Med dig. Det är som att jag slappnar av första gången sedan vi var nära varandra senast. Som om det inte går att må såhär utan dig. Det är som att komma hem. Jag kan förstå att han menar det. Jag känner mig hög, på energi, du gör mig dimmig svarar jag tillbaka. Jag blir nästan onykter av berusning. Han med sina blå ögon riktade mot mig. Jag älskar dig, säger han. Ja, jag älskar dig Linda. Jag vill säga det såhär, jag vill att du förstår att jag gör det. Min blick i hans. Tar in orden. Det finns ingen tvekan där. Han gör det. 

 

Sedan pratar vi vidare om sådant jag undrar om. Allt jag undrar om. Jag tömmer, får chans att räta ut alla frågetecken, får också säga som det är. 

 

Att han vill ha mig i sitt liv är det inte längre några frågetecken kring. Han vill att jag ska vara hans bästa vän som han kan krypa ihop i soffan med & prata om livet eller bara få hänga, nära. Vänskap är det största tänker jag då. Börjar skratta. Du förstår väl att jag skulle försöka förföra dig i soffan då? säger jag & ler. Kan skratta i det här, ha distans till det som är ändå. Jag vill bara vara så himla nära, vidröra, bli rörd vid. Jag försöker förklara, han ler varmt, lyssnande, tar min hand under tiden, leker med mina fingrar. Men, tänk om jag lyckas byta fokus från dig då? Om jag träffar någon annan? frågar jag. Och så berättar jag att jag mött någon (Martin) utan att förklara så mycket närmare än att jag mött någon som gör mig glad men att mitt fokus fortfarande är så starkt på J; att jag än vill vara med honom, all in på alla sätt. Ska jag lämna vårt fokus & ge mig själv en chans att bli berörd av andra? Hur tänker du kring det? Han blir allvarlig av min fråga. Skuggig i ögonen, ser med ens ledsen ut. & säger; Jag vill inte säga det här egentligen men helt ärligt så får jag en klump i magen på tanken, om att höra om någon annan. Någon annan så, med dig. Förlåt. Jag vill inte veta. Jag kan inte hantera det. Och så tydliggör även jag rakt på sak att jag inte fixar att vara hans vän i nuläget om han väljer att träffa andra, inte nu. Jag känner för mycket för honom för att vilja utsätta mig själv för det. Det är lite av ett moment 22. Han vill vara min vän, inte mer. Vill att jag är hans vän som han kan dela allt med. Ändå förstår han att det inte fungerar. Jag vill inte att han delar allt. Jag skulle bli den bästa vännen som öppet skulle morra ilsket åt alla nya kvinns vid hans sida. Skulle bli avskydd av dem, sedd som den svartsjuka vilden bredvid. En icke fungerande idé. Träffar du någon nu så kan jag inte stanna med dig, tyvärr. Jag vill inte vara din vän då. Jag känner mig själv nuförtiden, mina behov, mina gränser. Det vore självdestruktivt. Så, tyvärr. Han ser mig, förstår läget. Och jag ser honom i ögonen medan han pratar, fångar upp hans hand, ler för jag kan så tydligt se oss båda så trevande i den här historien, så mycket i någon slags känsla vi inte kan göra något vettigt med tillsammans. Tänker; vi är nog kära båda två. I varandra. Men, det kommer att ta tid att mötas i det. Han säger; jag börjar förstå att jag kommer att förlora stort på att inte våga satsa fullt ut som du gör. Du är så tydlig Linda, så rak & utan tvekan. Jag förstår vad du säger, vad du känner. Jag börjar förstå att jag kommer att ångra mig en dag men fortfarande så är jag inte lika övertygad som du om vad kär & vad fokus är.  Det här är svårt, jag vet inte vad jag ska säga Linda. 

Fan, vi är som en enda röra av känslor J & jag. Vi bryter samtalet, det finns ingen vettig utväg i stunden. Jag dyker in i hans famn istället, hans mjuka läppar på min panna, så hemma där. Håller om honom hårt, försvinn inte mer. Han börjar byta om till underställ för att ge sig av ut i kylan & ropar efter mig; Hördu Räven, vill du komma & se din bästa vän vara superhet i de mest omatchande kläder? Jag börjar skrattta. En dag kanske vi får till en fin, mer lättsam vänskap. Som en av de bästa vänner. Kanske. Intentionen är fin åtminstone. Han spexar för mig, får mig att skratta. Vi brottar ned varandra & såklart hamnar vi nära. Hans händer som äntligen tar tag i mig ordentligt, finner min kropp & jag tror att min mage skrattade över att känna hans händer ovanpå den. Jag drar in doften av honom, borrar ned nosen vid hans hals & tänker att jag utan överdrifter eller någon tillspetsad variant av beskrivning känner mig så ofantligt kär i den här människan. 

 

Sen.

 

Han: Hur skulle du sammanfatta ditt år?

Jag: Som ett av mina tyngsta år någonsin. 

Han: Jaså. Säger det lite undrande. Ska jag ta det personligt? 

Jag: Nej. Jag kan nog säga att du var det bästa som hänt mig det här året. Du har varit min glädje. Och när jag säger det, förstår jag hur sant det är.

Han: Och jag kan utan tvekan säga detsamma. Du har verkligen varit det bästa som har hänt mig. Min stora glädje, på alla sätt faktiskt. 

Han stora glädje, ja jävlar. Hur ska jag kunna gå vidare & släppa honom? 

 

Vi gjorde oss klara. Kanske är bra att vi ska vara ifrån varandra länge, sa han mumlandes med sina läppar mot min hans. Så blir det lättare, att vara vänner bara. Nej, vilken dålig ide kontrade jag. Vi har varit ifrån varandra nog länge redan & det hjälper inte ett dugg! 

Utanför honom skulle vi skiljas åt. En lång famn. Så. Innan vi släppte den andre så lutade han sig över mig & kysste mig, sina läppar mjukt över mina & då försvann mitt allra sista motstånd, mina små försök att se oss som vänner, bara. Jag älskar dig. Tänkte jag. Och gick sedan iväg på spagettiben & med ömmaste ömheten i kroppen. 

 

Jag har lagat mat hemma ikväll, blivit lycklig av grönkålens klara färg. Tillåtit mig att vara kär & i nuet. Här. Imorgon, julafton. Kära tomte, jag önskar mig John brevid mig om natten. Tack. Få vakna & linda in mig ännu närmare de där händerna, räva in mig i hela hans närhet. Jag vill att han tar chansen, medan den ännu finns.