mellan raderna.

Jag vet inte hur jag ska börja det här. Tangenterna ger mig panik. Om det skrivs så finns det. Då är det sant. Bara de här orden tar tid. Det är nästan fysiskt svårast. Som om jag vill krypa ur mitt eget skinn, få försvinna. Gråter ur honom, ur mig. Det här är panikkänslor på hög intensitet. PanikSorg. 

 

Igår. Jag på löpbandet. Tänkte på honom. Längtade efter att se honom & sände iväg en fråga om han ville ha ett rävbesök Han var inte hemma, sa han. Jag fick en magkänsla som sa något annat. Kunde inte sova igår. Därför som jag skrev, sent in på natten. Om min osäkerhet inför oss. Somliga skulle kalla det intuition. Som om jag anade. 

 

Här dödade han sin räv. Där & då när jag sprang på löpbandet påbörjade han slakten. Det är så det känns. En del saker råkar bara inte ske. Det är aktiva val, stunder av fokus, tanke. 

 

Det allra heligaste. Som var vårt. Att skriva det här är som att karva i mig själv. Det är vasst. Känns inte humant. Jag kommer att fortsätta med orden ändå. Redogöra för att inte lyckas förneka eller förtränga. 

 

Jag hoppas att du kommer att må dåligt över det här J. Att du kommer att ångra dig. Inte för att ånger ger dig mig tillbaka men för att det ska göra ont i dig också. Att flykten från känslor inte lyckas denna gång. 

 

Så trött. Vill inte skriva mer. Gå & blunda istället. Bli klubbad, till våren. Eller till en annan livssstid när jag bor nån annanstans, en flytt som mystiskt nog har skett medan jag sovit. Som en björn som byggt idé i ett berg på ett isflak. Till våren är isflaket strandat på en exotiskt strand på andra sidan jorden, eller har fått vingar & har flytt till en annat solsystem. 

 

Han hade inte saker att göra som nödvändigtvis lade hinder för mig att träffa honom igår. Han hade valt annat. En annan. Det sa han inte då. Det hade ännu inte skett. Men, det var på väg att hända & det är klart som fan att han visste det. Jag struntar i detaljerna nu. Hur faan han fick till det. Två dagar tidigare hade jag förklarat att jag inte fixar att vara hans vän om han träffar någon annan. Om han ligger med någon annan. Den intimitet vi två delat har varit ovärderligt för mig. Vacker. Ren. Bara vår. Jag förklarade det. Att jag inte kan göra så mot mig själv, att jag stannar kvar om det händer. Han sa att han inte hade varit med någon annan, inte planerade det. Två dagar senare ser världen helt annorlunda ut. TVÅ jävla små ynka dagar alltså. Tänk om jag kunnat se in i framtiden när jag satt framför honom, då han slingrade sina fingrar kring mina, såg mig mjukt i ögonen. Om jag vetat att de händerna som smekte min mage där & då snart skulle smeka någon annan. Om jag förstått det som skulle hända, senare. Att det var så nära, att en nästan hade kunnat kika runt hörnet till framtiden. Då hade jag sett dem. Jag vet att det här kommer ge några svåra nätter. Då fantasin löper amok & ger bilder om hur det det, hur jag tror att det var, såg ut, kändes. För dem, i sitt möte. För honom. Där när han visste vad jag kände & ändå var beredd att välja lusten före. Lusten för någon annan. 

 

Jag fick några rader nyss. Jag har läst dem en enda gång. Tänkt att jag dör om jag läser igen. Är lugnare nu. Det står: "Avlägger rapport enligt överrenskommelse. Jag har råkat ligga lite med någon annan. Pang bom känslolöst, likt det här smset. Flyr nu brottsplatsen för en vecka i Kittlefjäll, skämskudde, radioskugga och tankar på annat."

Jag skriver nyss ned hans ord snabbt, snabbt som en skenande häst utan att bromsa in. Nu, serverade. Giftiga ord. Jag får ont i magen av dem. Som gammalt surt vin. 

 

Klart att J inte är den som råkar göra saker. Han vet mycket väl att jag vet det. Läser raderna jag skrev nyss. Läser. Det är sant alltså. Jävlar. Jag får panik vid tanken på att jag ska förstå att det är sant. Att hela hjärtat ska förstå. Jag svarade robotlikt tillbaka: "Noterat". 

 

Noterat har jag gjort. Vridit mig själv ut & in. Låter mig känna. Tack jävla guldlock för din ärlighet. På riktigt. All respekt för fria val. 

 

Jag fixar inte det här. Så känns det. Jag vill försvinna. Komma tillbaka när jag inte minns honom. Som i filmen där de går till en företag som kan rensa bort en del av ens minne & olyckliga personer rensar ut människor som ger dem sorg. Så vill jag ta bort honom. Jag måste börja med detaljerna. Plocka bort hans tandborste från mitt badrum. Skulle vilja radera honom från alla sociala medier jag har kontakt med men det vore för uppenbart då, att jag är knäckt. Bara att knäcka huvudet av tandborsten vore skönt. Den ska brinna sen, vid någon form av ceremoni vid nyår. Brinn åt fanders. Ska sluta minnas våra skratt & hur vi sa godnatt efter tandborsten.

 

Det där med att känslolöst ligga med någon annan med full vetskap om hur det gör en annan väldigt illa. Å andra sidan, vi är inte tillsammans. Vi var inte det igår heller. Vi hade bara varit dedikerade till varandra under rätt lång tid. Det hade känts ovärdigt för mig att bjuda in en annan mansfigur till min egen nakenhet. Jag delade med glädje bara den intimiteten med J. Det kändes som en present från mig till honom varje gång. Det var det vackraste jag visste & om det var något jag längtade efter så var det d e n känslan, när vi möttes så & allt annat försvann. För mig var det så fint särskilt tack vare att det var vårt eget. Det blev unikt för mig. Att välja honom så. Att bli vald så. Jag som förlorat tron på att det var möjligt, både att vilja välja men också, äran i att få bli så utvald. Där igår sköt han oss. Han siktade & gjorde som han ville. Nu får jag skrapa upp mig själv & jaa, inte vet jag. Hantera det här bara.