mellan raderna.

På sängen ligger den nya väskan framlagd, öppen & redo att sluka helgen fest- och spaglada kostymer. Började känna mig lite mer yr än vad jag tidigare gjort under dagen nyss. Panik. Inte bli sjuk nu. Visst har motivationen att resa iväg känns svårgreppad tidigare i veckan men nu hade jag landat i glädjen över att kunna resa, få fira Malla. Att fira dessa chosen ones, familjen, är viktigt för mig. Att få vara intill, om möjligt. Protein, jag kanske akut behöver protein? C-vitamin? Kokade mig ett ägg, åt en deciliter blåbär. Bättre? Det har flyttat in ett slagverk i huvudet, en myrstack i baken som vandrar runt med feberyra steg. Jag såg nog det här komma redan tidigare i veckan. Men jag lyssnade inte in det. Gick runt & frös, hade ont i halsen. Sprang ändå. Åkte skidor. Plötsligt täppte näsan igen & värken tog över. Time to rest vrålar kroppen. Det har varit mycket på senaste. Stress över jobbet, stress & sorg över kärleken & inte en enda vilodag på mer än en vecka. Klart att det blir såhär. Jag förstår att det här läget inte möjliggör min stockholmsresa. Men, ändå vill jag inte boka av den, inte tro på det. Ska vänta lite, lite till. Kanske vänder det. Har några timmar på mig.

 

 

Gick tidigare från kontoret idag & placerade mig på Vetenskapens hus där personen jag tidigare brukade le åt med största möjliga blygsel nu är den jag stämt träff med. Att se honom släntra in i eftermiddag gjorde mig glad. Två timmar senare, många samtal rikare & flera steg närmare varandra skiljdes vi åt. Han överraskar mig hela tiden. Så mycket människa i honom. Jag har en sådan märklig känsla över honom. Den säger mig antingen att han måste vara väldigt lik någon jag känt någon gång/jag känner honom sedan tidigare/jag har varit honom i något tidigare liv/jag möter honom för att jag inte vågar leva utanför gamla mönster. Jag förstår inte det här. Han är alltså en främling, en nio år äldre man från Alingsås. Vi har inget gemensamt förflutet, inga gemensamma vänner, ingenting. Ändå, så bekant. Så mycket tankeverkstad, så mycket friluftsliv & så mycket hängivenhet. Jag ser till att lära mig av tidigare misstag. Rakt på sak, alla kort på borden. Jag går inte in i, helst inte ens för nära honom på ett sådant sätt att det kan riskera hans fokus från sin valda partner. Thats not my cup of tea. Jag har gjort det en gång, aldrig igen. Och han, som den levda människa han är berättade om sina erfarenheter från situationer där han brutit löften & hur han lärt sig, en gång & inte heller någonsin igen. Det kändes moget & modigt, även lite roligt att vi tog upp det. Vi är inte där, ens i närheten av att se på varandra på det sättet. Ändå tog vi upp det. Kanske för att vi båda är långt ifrån naivitet eller kan dölja oss bakom tankar om att "saker bara händer". Vi två kommer inte bara "att hända" om det skulle ske. Vi upplever båda att vi är intressanta för varandra & även att vi möts i fel tid. Det var fint att han berättade att han hade tänkt kontakta mig längre fram. Att han hade mig i tanken långt innan det att jag mötte på honom där genom jobbet för några veckor sedan. Men, hade menade att han ville vänta till dess att han själv hade vågat ta sig dit han behöver vara för att vara i egen balans & ro. Så dök jag upp, överraskade & då blev sen ett nu som istället då tar små, små minimala myrsteg.

 

M hjälper mig, får mig att sakna J lite mindre även om den saknaden som är kvar fortfarande är enorm. Ändå - han svarade inte på meddelandet jag sände honom igår. Om att jag uppfattar det som att han lämnat mig. Att jag måste gå vidare om det är så. Där, då, genom de sista orden fick han en chans att fånga mig i luften; ropa tillbaka mig, greppa mig åter igen med de där mjuka händerna, föra dem genom mitt hår, förklara sin frånvaro på ett sätt jag kunde förlåta för att förenas igen. Om det är en enda sak till jag skulle vilja få uppleva med honom igen, en enda sista sak så vore det att sitta bredvid varandra i ett bastu, igen. Så som allt började. Lekfulla blickar, nyfikna tankar, hungriga händer. Jag hade velat bli äten av honom som den mest utsökta delikatess jag alltid känt mig som i hans fokus, under hans intensitet. Velat vara där, i & under, fylla mig själv med honom & honom med mig. Färdas genom en kväll med skratt & längtan & sedan somna intill. Kanske att just det vore det allra, allra vackraste jag kan tänka mig; att få somna intill honom. Vilja smeka honom lätt över bröstkorgen, nyckelbenen, få märka hur han tar min hand då & somnar med den i sin egen, så som han ofta gjort. Känna hur han han kryper ännu närmare, formar sin kropp efter min, som om vi vore en gemensamt levande när vi båda somnar. Den tacksamhet jag alltid känt där bredvid honom var alltid full av närvaro, en stark känsla av att vara intensivt medveten om hur levande jag kände mig. Det är svårt att inte sakna honom hårt nu. Ännu svårare att släppa taget & att glömma. 

 

Han svarade dock inte. Han kan inte bli tydligare med det. Han hejdar mig inte.