Nutid.
Reste söderut häromdagen. Genom molnen & många timmar på tåg.
Tanketid. Destination Bollnäs. Reste ned, sov på kallt hotellrum.Deltog på konferens om vad som kan tänkas ske i en framtid då vi ger unga den makt de har rätt till. Blev förtjust i gycklare. Inspirerades av grymt bra föreläsare. Återvände hem & är laddad med ny energi för att förändra världen & andra vardagligheter. Jobbet känns fantastiskt engagerande just nu. Och jag förstår att jag inte kommer att gå tillbaka till RFSL när min tjänstledighet tar slut strax. NLL it is.
På jobbet idag.
Såg honom i korridoren. J. Att spontant vila ögonen på honom efter drygt två veckor ifrån ger ett omedelbart skratt i kroppen som sedan smittar & följer med mig genom dagen. En hand till hälsning & så lätt kan det vara att få mig på fall, igen. Jag tar med mig leendet ut i snön under lunchen för date med Petter, beloved one. Genom arbetet med interna styrdokument, i mötet med min chef & jag bär det med mig till det är dags att möta honom för ett eget möte på tu hand. Vi möts för jobbets skull & jag förväntar mig just inget annat heller. Så fort jag kommer innanför hans kontorsdörr möter han mig med öppna armar & fångar in mig. Först står jag där, nästan lite borttappad & överrumplad men mjuknar snart. En sådan famn som inte alls är kollegial. Rolig scen egentligen. Där stod vi; han som omfamnade rävpalten som sakteligen drunknade. Det var ett tydligt kärt återseende. Och, vår hastiga uppdatering blev inte så kort som vi hade planerat in i de formella kalendrarna. Det var många samtal om politik, om makt. Stundtals kunde jag inte låta bli att le. Bara att sitta där mittemot honom. Honom. Kunde inte heller låta bli att betrakta hans händers gestikulerande, min längtan efter dem. Och ärligt & rakt på så har jag inte upplevt en sådan stark, rent fysisk längtan förr efter en fullständigt påklädd person på andra sidan av ett bord. Så osexig situation. Egentligen. Men, jag kan sitta mittemot honom & bli akut störtsugen; ge mig dig. Om han bara visste. Jag går igång på hans intellekt, hans huvud är som ett enda förspel. Haha, mad. Han reste sig en stund, fick telefon, rörde sig ur mitt blickfång. Jag försjönk i några texter. Ryckte till, kände mig som en följsam katt då jag plötsligt kände en smekning längs ryggen. Alldeles för intim för att vara på jobbet, överrumplande för att ske där. Att känna hans händer. Han kan inte riktig hålla sig borta. Och jag vill ha mer. Genast. Ska du jobba mer, har du planer, undrade han, eller vill du ta en promenad i snön med mig? Om?! Jag drog upp till mitt kontor, packade ihop mig. Ögonblicket att gå nedför trapporna & se honom stå där & vänta på mig, blondinen under sin luva. Med blicken riktad mot mig. Jag ville gå fram, kyssa honom. Önsketanke. Mötte den blicken. Log. Vi gled ut i snön & traskade sida vid sida medan snöflingor stora som vantar singlade ned, lade sig över våra huvuden som extra mössor. Egentligen ville jag bara att vi skulle fortsätta gå & gå & gå men det blev dags att säga hejdå. Han var snabb, gled tätt, tätt intill, slingrade in sina händer runt min midja, drog mig intill mig. Tog tag om mig, fäste händerna runt min bröstkorg & kysste mig i pannan. Rörde vid mig på ett sätt som talade om att även hans kropp minns mig & mina konturer. Du är så mysig, viskade han med läpparna kvar vid min panna. Jag stod kvar. Såg upp i hans ansikte. Vi släppte taget om varandra, rörde oss sakta ifrån. Med blickarna kvar på den andre. Jag vill träffa dig, mer, sa jag högt åt honom innan jag slet blicken ifrån honom, rörde mig vidare.
J alltså. Min kropp vill ha honom närmast. Jag längtar tillbaka till de gånger som han tidigare frågade mig om han fick vara min. Rader som kunde falla in i min telefon när som helst om dygnet, några timmar senare dök han upp. Tänker; kom, du behöver inte ens vilja vara min. Bara kom, var intill, inuti, runt mig.
Har spenderat kvällen med Veras lek & i moderns närhet. Lyxig lek att rida ranka nästan hela vägen till sömnen. Att vara med varandra, i livet.
Då. Två skallepär.
