Förut gav relationen med J ljus i tunneln & sol åt de flesta betraktelser även i hans frånvaro men those days are gone. En relation är en relation trots frånvaro av personen ifråga & vår relation finns definitivt även om definitionen av vår inte längre än vad den var. Det är just när inget händer som allt sker. Det har gått tjugotre timmar sedan hans händer drog mig intill sig. En vindpust & en evighet bort.
Jag klev upp bara för att hinna dra på mig skidkläder, slängde in en ännu inte vaken räv ut i snön, till den översnöade bilen. Betydligt mer efter-göra-bilen-fri-från-tung-snö-uppvärd körde jag iväg. För att möta Ma. Vi skrattade oss snart fram genom en snöklädd, nästan öververkligt vacker skog på våra skidor. Ma är lekande, lockade ut mig på ospårade marker, fick mig att upptäcka tjusningen i att glida fram genom, under snömassor, drog upp över kullar, ramlade som en serigefigur, fick mig att vika mig av skratt. Med honom är det så lätt att vara jag. Att se den ljusa sidan.
Efter en mil i skidspåret, efter obligatorisk temosfika skjutsade jag honom vidare en bit, för ett hejdå för en stund då han nu drar söderut. Där, i bilen skedde en sådan händelse, ett avtryck för vår gemensamma historielinje. På något sätt fanns hans hand plötsligt under min egen. Ingen vante mellan. Inget skyddande lager. Första gången som jag kände hur mjuka händer han har. Kände. Jag tystnade i vårt pågående samtal, tog hand hand allvarsamt & varsamt i mina. Såg honom i ögonen, han var lika tyst som jag. Leende blå, lite blyga plötsligt. Han var nog en spegel av mig själv. Vi kommunicerade fortfarande, högst levande. Bra att han reser, tänkte jag. Åk härifrån & rör mig inte mer (eller rör mig ännu mer). En sådan beröring som en hand i min kändes plötsligt intim. Hans, min väns. Jag ville där & då alldeles för mycket att han inte alls skulle åka & den känslan fick mig ur balans. Så drog han fram en överraskande julklapp. Martin alltså. Hejdårå, kamrat.
Förmiddagen med honom gav mig en del att tänka på. Tankar om hur vårt fokus i relationer avgör för dess möjliga utveckling, framtid, avslut. Of course. Men verkligt något att minnas. Fokus är inte där av sig själv, inget att förvänta sig. Det handlar om aktiva val, att vilja välja. Jag vill prata med J om det här. Lyfta fram, uppmärksamma honom på att det inte behöver handla om konkreta händelser, andra möten som förändrar oss två, som kanske skiljer oss åt. Det är mer om hur vi väljer. Jag vill bjuda in honom till min process, ge honom en chans att förstå den. Än väljer jag honom, helt & fullt men känslan av en annan hand i min idag påminde mig om att jag inte kan eller vill leva på standby med önskan om J:s hand om den inte alls är på väg åt mitt håll mer. Och det känns som att vi är kvar, nära den andre så pass mycket att jag vill lyfta det här med honom först. Trots ord som redan finns om att bara vara vänner. Orden finns men jag har har inte sett honom uttala dem, bara hört.
Tanken på att någon annan får J:s hjärta att rusa gör mig ledsen. Intressant att notera en sådan sak.
Ledsen när jag frammanar bilder av hur dina ögon ler, hur din kropp rör sig lekfullt, lugnt utan att dölja den minsta förnimmelse av hur det känns i dig när din hud berörs av en smekande hand. Dina glödande örsnibbar, din fulla närvaro. Du är en av de mest hängivna personer jag träffat utan kläder & det har varit en ynnest att uppleva. Tanken på att det är någon annan där, att du upplever andra avklädda äventyr som får dig att njuta, kanske skratta borde inte få dra ned mig. Vad är Kärlek? Är det verkligen den här egoistiska girigheten som vill äga din lust & njutning, konservera den, göra den till min när jag är mottagaren för din åtrå? Nej. Det här är ett påslag; en slags tillhörande, ofta medföljande detalj som så ofta få glida med inom ramen för viljan att få lära känna en annan människa på djupet. Får glida med & förklaras som en del av ömma känslor fastän kärleken i sig själv inte vill ta ifrån någon något, inte vill begränsa, förminska. Om du ler borde jag vara glad för dig. Om du njuter bör jag i kärlekens namn bli tacksam för att människan jag älskar får det som den behöver. Ändå är det inte så det känns. Och vore fler öppna & rena i den här kärleken skulle fler relationer bygga på mer än tvåsamhetens inramning. Men. Jag börjar landa i att det är ett paket en får med sig när en tillåter sig att drunkna i en annan person; att det är mänskligt att vilja finna former, överenskommelser, begripliga kontrakt för att känslan av det blir en översättning som vi kallar trygghet. Och vi behöver trygghet. Jag behöver det.
Därför vill jag veta om du träffar någon annan nu. Vill berätta att jag leker med den tanken om att åtminstone just tankemässigt öppna upp för fler fokus. Att i praktiken inte längre vara här för varandra. Och, i och med den öppningen talar erfarenheten för att öppna dörrar sällan går att backa genom. Out, and get away. Och därmed med stor sannolikhet påbörja den allra sista resan mot vårt gemensamma avslut. Inte för att jag vill, men för att du kanske redan är där.
Var nyss & spanade in coola Roller Derby kvinns. Bra grej.
Nu hemma. Jag tror att J aktivt undviker mig nu. Att han är rädd för hur det kändes igår. Att det kändes. Han kan nog inte förhålla sig med allt det där under huden för sig själv. Fegguldie. Och jag får inga svar & bollandet verkar utebli den här eftermiddagen. Jag blir alltmer expert på att vara själv & ständigt längta efter det som inte är & får lägga locket hårt på den ventil som ibland brister & som får mig att sjunka.
