mellan raderna.

Skönt att sitta här & vara alldeles genomtrött i kroppen. Väcktes imorse av Micke i luren & det var inte svårt för honom att få med mig kring planer om skidor & styrketräning idag. Och det blev en heldag. Sov länge imorse. Hade Sengångarvännen på besök här i grytet till sent inatt. Sista timmen låg vi ihopvirade med allt mer slutna ögon, med ord som kom med allt längre mellanrum. Mysigt att vara med honom, att vi fortsätter att lära känna varandra fastän det är drygt tio år sedan vi träffades första gången. En påminnelse för mig om vad jag identifierat mig med under olika perioder i livet, vart jag är nu, att livslinjens utformning har sina skäl. Att vara med Johan är lite som att vara med en bra sida hos mig själv, en sida jag trivs med. En vän det också är enkelt att säga godnatt till & sedan få vira in mig ensam med mig själv bara. 

 

 

Vi drog igenom våra kroppar ordentligt i skidspåret M & jag. Organisk, närvarande. Kände in kropparnas pulserande, musklernas ansträngning, hur luften som drogs in genom näsan var kall & den som kom ut varmare. Stannade upp, jag såg en liten gran som efter lång tid under tung snö plötsligt bestämde sig för att kasta sig upp ur snön, såg ögonblicket då den sträckte ut sina granhänder mot himlen, befriad. Ögonblicket när den sprängde sig upp ur snön var som att se en naturfilm i hög hastighet, som att skåda ett frö som blir till frukt under två sekunder. Vackert. Jag vill ha mer av sådan skönhet under mitt nya år tänkte jag & jag känner det fortfarande. Mer sådan slående skönhet, då en blir hänförd, stum. 

 

 

Efteråt i värmestugan såg vi plötsligt P som åkte skidor. Han kom aldrig in & ville prata med oss. Han var där med en vän, såg oss utan att le, vinkade & drog vidare. Att se honom genom en glasruta, på skidor var som att se genom en lucka till ett liv som en gång fanns. Märklig känsla. Att minnas att jag en gång kände den där människan, men inte längre gör det.

 

 

I eftermiddags möttes vi igen M & jag & körde stenhårda timmar på gymmet. Den här människan. Vilken skatt som har kommit till mig. Som han både utmanar mig & får mig att skratta. Han är så bra på att leva. På att göra det han verkligen vill & njuter av det, så ofta som möjligt. Han låter sig drömma, dras med i tillfälliga flöden, uppslukas, växa. När han vänder sina grönblå ögon mot mig eller ger mig en highfive så är det omöjligt att tycka att allt är grått för med honom är verkligheten så många fler färger. 

 

 

Ledsamheten över tillståndet med J finns hela tiden närvarande som en värk som mer eller mindre finns där. När den slår till är det som ett slag i magen, en känsla som föregår tanken. Det är inte så mycket tanke alls faktiskt. Det finns inte mycket att fundera över eller analysera, inga oklarheter, inga frågor. Visst slog det mig idag då jag gick genom stadens gator att jag plötsligt kunde titta lite extra på någon kvinnofigur, komma på mig själv med att undra om det var hon, eller hon, eller den där? Fick slå mig tankemässigt nykter, få bort mig från de tankarna. Det spelar ju ingen som helst roll ändå. Och, visst hände det ikväll i bastun att jag lade handen över magen, följde andetagens rörelse & mindes vårens kärleksmöten i bastun då hans händer drogs till mig som om jag var det finaste han upplevt. Jag tänker på hur J & jag konstaterade att vi varit varandras stora glädje under det här året. Men, med tillägg vill jag säga att; du har också bidragit till många tårar J & du har fått så väldigt mycket mer tanketid från mig än vad som är rimligt. Inte för att du bett om det utan på grund av den inverkan du haft på mig. Jag börjar också se vad jag såg, lite från utsidan. Jag förstår att jag tolkat J:s signaler som kärlek. Med det (kärleks)språk jag lärt mig, med de erfarenheter jag bär så var det inte något jag behövde söka efter för att tycka mig kunna se. Det var oftast han, inte jag som inte kunde undgå att röra vid den andre. Så fort det bara var vi två så rörde han vid mig, alltid, alltid en hand vid mig. En smekning, en vilande beröring, ibland dagdrömmande, andra gånger intensivt omhållande. Orden han sagt, sådant jag fortfarande tror att han menade. Hur jag kunde komma på honom med att betrakta mig, den där blicken han hade de gångerna. Den sa allt & den gjorde mig övertygad om att han inte hade bråttom ifrån mig. Jag tror mig förstå en hel del i honom. Jag tror inte att han lurade mig eller att jag lurade mig själv. Däremot var han aldrig redo för något mer än de tillfälliga, flyktiga mötena som hela vår relation byggde på. Inte en enda gång var han redo för något mer. 

 

 

 

Strax, imorgon vid tolvslaget går jag in i ett nytt år där vi två befinner oss mil ifrån varandra, både geografiskt & relationsmässigt. Imorgon jag med andra ord in i ett nytt år utan honom. Den insikten gör ont. Den är också realistisk nu. Det finns inte heller några skäl till att försköna läget. 

 

 

Jag har äntligen börjat ana mig till en del inre längtan (igen); längtan efter att leva ut en del drömmar. Har nämligen lokaliserat drömmar som legat i träda ett tag. Och insett att jag tror på det här nya året! Yeah! Ändå.  Och på förlängningen av det. Tänker; att det bara måste bli bättre än det här skitåret som snart är förbi. Med en ny start vill jag också forma livslinjen utifrån de inre riktningar jag fantiserar om. För att inte riskera att tappa tron igen längre fram om att det finns meningsfullheter. I min livsdesignande mindmap som jag har påbörjat står det en hel del sådant som skulle ge nya erfarenheter att växa av, och bli glad genom. 

 

Några av de saker som står med:

 

- Våren:

• Resa till Berlin med en vän. Träffa queerfolk, klubba. 
• Resa till Thailand & besöka Malla, vandra i djungel, tänja på lite gränser. 
• Träna hårt & se tydliga resultat på förbättrade tider etc. Anmäla mig till några lopp för året. 
• Komma igång med meditationen.
• Ge mig själv mycket kärlek & tillfällen till skratt.