Guldlocksbiten.
Och jag älskar dig!
Det kunde jag ha sagt med största ärlighet där jag satt framför honom. Jag älskar honom för hur han rör sina händer när han pratar, för hur han snurrar iväg & tappar trådar i samtalen, för hur han rör sig, för att han har fågelfotslika vader, för hur han ler nästan blygt när jag ingående ser på honom, s e r honom.
Underbara bästa mysmänniska. Efter en månad ifrån varandra var vi båda inledningsvis lite blyga & så uppenbart glada över att se varandra.
När vi två timmar senare skiljdes åt så vända vi oss om, som på en given signal & såg efter den andre. Och jag ville helst vända om helt & gå efter & säga att det faktiskt är en rätt dålig idé att skiljas åt; ja vi kanske kan ses i oändliga antal timmar & dagar från nu istället. Jag mår så himla bra i hans närhet som om det inte finns någonting annat jag hellre vill göra eller någon annan plats jag önskar mig till. Att bli så omkramad av honom igen! Hans höfter mot mina & hela kroppen svarar.
Vänner. Nu får vi vara rädda om varandra. Jag har ingen aning om hur den här resan kommer att göras. Jag bara vet att vi åker & låter oss färdas i någon form av rörelse med varanda nu.
Kommentarer
Trackback
