Samtal med H. Fan, mitt i prick. Som om hennes ordflöden är sprungna ur djupet av mig själv. Finns vi båda två, verkligen? Vi noterar; det är något stort som händer i oss, inifrån. Som har pågått ett tag. Är det att växa, att bli äldre? Är det livet som går? Som är färdiglevt? Har vi levt för snabbt? Det finns en känsla vi båda burit ett tag. Är det okej att vara tillbakalutad & nöjd?
Jag har sett den där djungeln, spanat ut från bergskedjor i Hamalaya, sänkt ned mina händer i en helig sjö för första gången, badat i ganges skitigt renande vatten, flytt från maoistgerillan, suttit bakom öronen på en elefant (det som jag drömt om så länge), besökt mina tempel, sett barn födas, simmat med hajar, älskat högt, känt mig heligt uppfylld av livet; längtat mig vild efter morgondagen. Och efter nästa steg, och nästa. Och nästa.
Jag längtar inte. Inte nu. inte alls som förr. Eller. Jag längtar snarare efter att länga men jag längtar inte. J har ofta frågat mig; Och sen då? Och efter den drömmen? Efter det berget? Efter den karriären? Den platsen? Vad drömmer du om? J:s iver har blivit en triggerpunkt för mig. Den har planterat frön i mig av vilsenhet.
Har mitt inre drive, mitt go, min längtan som tagit mig iväg försvunnit? Vart fan är mitt drive? Varför är hans frågor så svåra att besvara? Varför vet jag inte? Varför känns det inte viktigt längre att besöka ytterligare en djungel eller att återvända till de platser jag alltid sa mig vilja se som the second home?
H säger precis samma saker. Som om hon ställt in motorcykeln i garaget & faktiskt inte har någon lust att rasta den längre. Den har sett sina gator. Nu vill den egentligen inte mer än att stå i sitt garage & kika ut från öppen ridå & betrakta världen därifrån. Är det tecken på depression? Eller är det signaler på att en har vuxit, nått andra nivåer? Blir en nedstämd för att en tror att en borde längta mer men egentligen mår bra i det lilla, i nuet, i det som är? Att en inte låter sig må bra för att det nöjda tillståndet känns passiviserande, skrämmande? Tror vi att vi kommer att bli grå & börja tona bort som människor om vi nöjer oss med det vi har?
Om en är där en behöver vara så är det här svårt att ta till sig. Jag söker ständigt, varje dag kikar jag (förgäves efter den inre stora elden som tidigare drivit mina steg framåt) & jag undrar vart tusan jag själv är nu. Vem är jag i den här transformationen, som i ärlighetens namn vill säga till J att jag inget hellre vill än att vila på hans bröstkorg medan han stryker mitt hår än att se alla ännu obesökta platser?
Jag vaknade till rader av J igår. Han är i Berlin. Och där landade han plötsligt i tankar - och faktiskt också i längtan efter mig. Redan i gryningen fick jag rader därifrån & de orden var fyllda av kärlek. Några timmar senare, ännu fler ord. Jag log, återvände till magkänslan om att jag må vara galen som fortfarande tror så starkt på oss men jag vet, jag vet, jag vet, jag vet att vi inte är klara med varandra. Kanske är jag bara galen, besatt. Kanske. Även det är i sig ett tillstånd & med all tilltro så går det över.
Talade nyss med Peter i luren; den Peter som är mjuk, inlyssnande, fin. Så länge sedan jag hörde hans röst. Så länge sedan jag hörde hans röst såhär, när båda lyssnar, finns intill. Blev påmind om våra likheter, då när våra likheter var en tillgång, när det i vårt gemensamma liv var en fördel, vår styrka. Alla spontana skidturer, hur vi lekte oss till att bli ännu bättre klättrare med hjälp av den andres uppmuntran, våra enkla filmval, hur han fick mig att gråta av skratt, att i stillhet förundras av en fjällblommas perfektionism, tänjandet på gränser, euforin att kasta sig utför klippor där hans hand var det sista jag ville släppa taget om. När det regnade som mest kunde vi få för oss att snabbt packa ihop en väska & tält & dra ut tillsammans, bara för att få somna i naturen medan regnet smekte tältduken om natten. Som jag älskade honom, så bra vi var de tider då vi mådde bra ihop. Det är fint att minnas det. Att höra hans röst ikväll & bli alldeles varm, att kunna le över gemensamma minnen. Att tänka att vi kanske kommer att göra en till gemensam skidtur i framtiden. Ändå, att vara i kärlek med någon, att se på en vald person med kärleksögon & med lycka dela gemensamma intressen & riktningar är något särskilt. Det vi hade då bevarar jag ömt med vetskapen om att det var då som vi var två. Och det var just det; när vi var två som vi var vackra. Det var då jag litade på, delade. Jag var hans när jag visste att jag kunde leva i en odelad uppmärksamhet från hans blick. Inte senare. Även om vi fortsatte ytterligare ett år tillsammans med andra i våra nakna famnar så hade vi börjat brista i våra konturer, vår kärlek blev svag när förlorade fokus & till sist även förtroende, respekt, tro. Jag saknar honom ibland & jag blir ledsen i saknaden. Så nära som vi kom varandra, det blev vår vinst & vårt slutliga fall. Minns en gång, alldeles i början då vi låg intill varandra & var rädda om varandra. Han: Jag är rädd att vi kommer att brinna upp. Att våra båda eldar tömmer relationen på syre. Att vi dör. Jag: Vi gör en plan. Vi behöver alltid minnas varför vi behöver utrymme, distans. Vi glömde det. Och så var den sagan slut.
Livet är förgängligt, föder många tankar. Jag bär sorg i mig över Victors plötsliga val; att dö ung. Jag vill leva. Jag är så tacksam för att Peter lever. För att att vi hann med att älska varandra i det här livet.
Jag påminner mig själv om det; att jag vill vara i kärlek, genom allt jag gör.
Åkte skidor ensam i skogen idag. Det var en av de vackraste turer. Nyfallen snö, tung på marken. Vita granar, ren kall luft. Inbäddad i skogens famn. Ensam med ett stort leende, en stillsam glädje. Jag tänkte; jag älskar min vinterstad & jag vill alltid minnas hur jag behöver det här för att må bra. Jag tänkte också; om några år springer en fyrbent, noga utvald vän vid min sida här. En dag blir det nog så & då blir vi två i skogen.
