mellan raderna.

Halva jobbveckan har nu passerat & det innebär nedförsbacke mot min första helg; på det sätt där helg verkligen blir helg. Tidigare har jag haft otroliga förmåner med chans att kompa ut efter önskemål, flexa där jag tyckte att det behövdes & veckornas utformning såg mest rätt olika ut. Så blir det inte nu & det finns något skönt i det också tycker jag; en tydlighet i tillvaron. Tredje dagen idag & jag är plötsligt glad över att jag har gått in med ett jävlar anamma, med en stark vilja av att få grepp om projektet så snart som möjligt, åtminstone dess yttre konturer. Ju större känsla jag får av att ha lite mer koll på läget, desto lugnare blir jag & ur lugnet föds kreativitet för strategiska lösningar på en fortsättning. Jag fortsätter att tugga mig igenom forskning & har ägnat dagen åt att förbereda mig inför den presentation jag om bara några dagar ska dra iväg tolv mil härifrån för att göra. Hyra en arbetsbil, represtentera landstinget längs vägarna på väg norrut alltså & sedan leverera ett greppbart projekt med tydliga ramar som inspirerar andra till att haka på & vilja vara med. Det finns ingen tvekan, inga funderingar på vad jag tycker är mest bekvämt att göra eller vad som känns tryggt, inom mina egna ramar. Jag gör det som krävs för att på allvar ta på mig projektledaransvaret & då är det bara att köra. Idag när jag lämnade jobbet så märkte jag hur jag log, från djupet. Kunde känna en tacksamhet över att få den här chansen att utmanas såhär, en motivation och en nyfikenhet. Jag börjar tycka om det här projektet, börjar ana att jag kommer att kunna förstå det med mina egna tankar & presentera det därifrån. Och, det har bara gått tre dagar. En lovande start ändå. Trots att byxorna klibbar fast av svett, fastän väggarna är fykantiga. Minns plötsligt en känsla jag hade förut; en känsla & en önskan om att en dag sitta på ett seriöst kontor, jobba med strategier & policydokument, hur jag ville bli den som tog plats i styrelserum & skakade hand & planerade hur vi kan implementera smarta metoder i något specifikt spår. Denna idé fanns redan då jag pluggade genus. Medan flera andra nära mig pratade högt om hur de ville jobba från gräsrötterna, med knutna nävar i luften, i rörelse så kunde jag kontra med att jag gärna ville ta med mig gräsrotsperpsektivet in i byråkratin & bli en tjänsteman bland andra & inifrån makten jobba utåt. Nu är jag här. Och gör just det. Med ett stark gräsrotsperspektiv, det intersektionella med mig i bagaget tack vare tre lärorika år på RFSL. Det är underbart hur livet ändå vecklar ut sig som en följsam & ofta rätt trivsam upplevelse.

 

Efter jobbet drog jag raka spåret till gymmet. Min löpartränare påminde igår om hur viktigt det är att köra rena styrkepass för benen, stärka musklerna inifrån, bli slitstark & snabb. Jag vill ha sådan explosiva ben så det finns inga omvägar nu, till gymmet bara. I tjugoåtta grader & sommarsol ute. Jag sprang också på band. När jag väl kom igång blev det svårt att sluta. Blicken stannade till, vändes inåt. Benen blev snabbare, andningen stadig & pulsen stark. Märkte hur jag intensivt starkt behövde få ut J, han kom upp som en gubbe-ur-tankelådan & gjorde faktiskt rätt ont. Om kvällarna får jag lägga bort luren långt ifrån mig för att inte skicka iväg rader ur affekt. Jag är knappt ärligt med mig själv om hur det känns, lägger locket på som mycket som det går. Vill inte lägga energi på det här men märker att det kommer hårt mot mig när jag väl tillåter mig att tänka, känna. Han skickade över ett godnattmeddelande igår men istället för att besvara det så blev jag rasande; mitt uttryck för att egentligen vara ledsen, besviken, sorgsen. Jag kände mig besviken över att det inte är som jag önskar mig mellan oss. För att den tydlighet som han ärligt lyft fram över det han inte vill ha & & inte vill dela svider hårt att tänka på. Ändå hör han av sig., finns någonstans i periferin. I affekt vill jag be honom dra åt skogen, att aldrig höra av sig mer. Kanske är jag arg för att jag började sörja honom i början av sommaren då han var ärlig med att han inte vill dela en relation i fokus med mig. Jag började bearbeta honom men släppte det då han dök upp igen & snart fanns naken & nära igen. Naken & nära för en natt & sedan borta, igen. Jag vet att det här med besvikelse ligger hos mig, att mina känslor är mitt ansvar att ta hand om & vara öppen & tydlig med. Jag kan inte säga att jag inte förstår varför han stänger mig ute nu eller varför han är svävande långt borta. Egentligen undrar jag mest hur han kan låta bli att våga vara nära så som jag skulle önska att vi var nära men det har inte han själv ens klarhet över så det är ingenting att fastna i. Just let go. Men, det är så svårt. Åtta månaders känsloattachmentsintegrering. Från första gången han lade sin hand på mitt ben, från den första delade kaffestunden då jag trots kärleken till P bara föll rakt ned i min egen lyckliga mage över honom, genom alla delade kvällar då jag somnat med hans hand i mitt hår & fram till nu. Nu, i skrivande stund låg telefonen för nära. Jag skrev snabbt & skickade utan att ge mig en chans att ändra mig iväg: "Jag saknar dig & är ledsen över hur det är. Det här. Det icke existerande du&jag:et. Vill bara säga det, inte låtsas." Det känns sant & det finns ingen skuld åt något håll i det. Bara öm, ung outforskad ömhet. 

 

Nu, dags att ge kärlek åt Kandidaten.