Så många är de, orden.
Undrar i vilken ände jag ska börja här. Vickar på sittbenen, funderar. Stretchar på den onda tån som fick sig en smäll under Hamnmilsloppwet & håller tummarna att det går över fort så att jag kan dra ut & löpa igen strax. Ringde Malla & bad om tåråd på telefon, den nya virtuella hälsoakuten.
Körde ett Triathlonlopp i tisdag där jag gav allt vilket genererade adrenalinpåslag som gjorde det svårt att varva ned sen, låg mest & log när jag skulle sova sen, lycklig över vad kroppen klarar av. Har många stora planer på att göra det här till träningens år. Är så glad över att börja förstå andningens underfundiga funktion i träningens olika grenar, börjar ana vilka tekniker som går att använda, hur huvudet spelar tango med sig själv ibland när det är stora ansträngningar, ja - börjar lära känna mig själv & kroppen, mer & mer för varje stund & ändå var jag inte omedveten förut.
Jag har gjort drygt två veckor på det nya jobbet nu & redan nu önskar jag att jag hade haft en genväg till mig själv för två veckor sedan. Då hade jag smitit mellan i tiden, kramat om henne & bedyrat att hon inte behövde oroa sig över det nya jobbet, om hon skulle fixa det, om hon skulle tendera att dö själanöden inom byråkratins fästningar fyrkantigheter. Just do it. Två veckor senare kan jag nämligen konstatera att jag bör påminna mig själv om, även framöver att jag kan lita på mig själv i det här. Tänker på Röda Bönornas Befrielselåt; ”Törs vi? Vill vi? Kan vi? Ja! Vi kan! Vi vill! Vi törs! Första två dagarna var ett mindre kaos i huvudet & det mesta slog knut på sig själv & gjorde mig säkert både vinglig & vindögd. Men, ganska snart greppade jag rodret & insåg att jag måste lära mig sjökartan snabbt som attans för min egen skull. Lära mig att köra ut i stormen & släppa ankaret (i form av andras vaggande). Min processledare i projektet nämnde att hon önskar att jag så snart som det kändes tryggt skulle ta över det roder som hon tagit fram åt oss, att jag skulle bli ansiktet utåt & leda projektet så självständigt som möjligt. En av Norrbottens största satsningar med några av de mest utopiska (eller verkligt konkreta?) mål & styra det skeppet själv. Fine! Hoppa i då! sa jag till mig själv & gjorde det. Läste om otaliga evidensbaserade metoder som vi kommer att eventuellt, om det verkar passa, integrera i våra pilotkommuner, har orienterat mig kring organisationskulturer, om projektledning, startat upp en ledninggrupp i projektledning, börjat bygga upp minmaps för hur vi ska jämställdhetsintegrera mer i projektet & på arbetsplatsen i sin helhet.
Det ena har lett till det andra. Plötsligt sitter jag i en grupp för att arbeta med strategin för Mänskliga rättigheter inom landstinget, jag har skapat samverkan med ett projekt om maskulinitet och jag har hunnit göra två vändor till Haparanda och utbildat all skolpersonal, psykologer, terapeuter med flera i hela kommunen & fått köra snabba bilar. Pust. Andas. Jag har försökt andas också. Idag försökte jag uppmärksamma min framfart där jag stod i Haparanda, redo att gå på en scen & påbörja utbildningen. Jag kände mig trött bakom ögonen, lite ofokuserad. Men, så fort myggan slogs på & sorlet tystnade så slog jag också på mig själv, som en effektiv on-knappt som säger: leverera. Jag blir plötsligt skärpt, saklig, fokuserad, lugn & säker på vad jag gör. Jag har tid att välja mina ord, att notera deltagarnas reaktioner, hinner resonera med mig om jag når fram eller om jag behöver dra i andra spakar. Efteråt, dras proppen ur. Då är jag trött igen. Men, under tystnad- tagning så är det bara att ge. Och att få. För det ger mig så mycket att få med mig aktörer, att märka hur det jag säger går in, hur jag inser att jag redan har börjar göra projektet till en hjärtesak för mig. Jag är inte rädd för att dö själanöden. Jag känner ju det jag gör nu. Känner. Och det är viktigt för mig. Och jag trivs att dra på mig skjortan & befinna mig i en miljö om dagarna med andra i kodade kontorskläder. Kontorsråttan i mig är nöjd över att på arbetstid få plöja rapporter som handlar om mänskliga rättigheter av olika slag. Jag tror minsann att jag har kommit rätt. Och- det är utmaningar, det väntar tuffa dagar, svåra beslut, knepiga kontakter & många långa dagar men jag är rustad för det. Jag är inte rädd för det. Och fixar jag det inte på en gång så går det väl vid andra försöket. De verkar nöja på jobbet också. Haft möten med både processledaren och högsta chefen. De följer mig med nära blickar, nickar uppmuntrande, släpper mig med fria händer.
Livet är mest jobbet, så är det. Men inte alldeles det enda som berör mig.
Det har hänt att det har blinkat till på chatfunktionen som jag har på jobbet med ett namn som får all min uppmärksamhet att riktas mot skärmen, hans. J. Blondie, guldlock. Jag suger i mig orden, försöker förstå om det finns några nyanser i det formella hej-jag-är-på-jobbets-språket-och-alla-kan-läsa-det-som-skrivs. Tinget lagrar det som skrivs & teknikfolk kan vid behov gå in i våra system & möblera om. Så, han har en poäng i sin formalitet & jag möter honom precis likadant; som kollegan. ”Nej, jag har inte koll på den siffran. Ja, jag har sett den rapporten, har du sett den där andra? Vad tror du om en sådant metod? Ska vi ses & projektera ihop om maskulinitet? Ja, perfekt. Då har vi en date, eller jag menar, ett möte. Ja, hörs då.”
Jag försöker förnuftigt resonera att det är olyckligt att inte få det jag vill ha men att det är okej. Han är inte heller något som går att ha, på det sätt som ingen går att ha snarare än att få möta, dela med.
Häromdagen när jag satt ute på eftermiddagsfikat så passerade han tillsammans med någon kollega. Jag hade inte sett honom på två veckor men däremot tänkt på honom dagligen, nästan som om han vore en skuggfigur av någon person som inte riktigt finns. Det gick nu inte att ta miste på hur det känns att se honom, att möta hans blick & höja handen till hälsning. Plötsligt kändes det som att jag befann mig i grundskolan & spanade in den hemliga tonårskärleken. Det där inre jublandet över att få se personen, den där lyckliga känslan över att förstå att personen också ser dig, att det är stort nog. Naivt, lite gulligt & smått. Det känns som om det bara kan vara fantasier, inte minnen det som får mig att längta efter närheten. Hur han känns att röra vid, hur han vidrör. Hur han är att somna intill, hur min magkänsla så många gånger har varit då, salig. Det var svårt att se honom häromdagen & inte fastna i det ögonblicket utan att genast vända bort blicken & återgå till kollegor & samtal om sådant jag knappt hörde längre. Manade mig till att fokusera, vara där & då. Pausen var över, så även vårt ögonblick. Jobbet fortsatte men det dröjde inte länge innan vi möttes igen & den här gången var vi magnetiska & det riktigt sög till i magen. Som det känns, som han känns. Jag vill bara vara med honom. Vill vara naken. Nära. Vill & trånar som en vilde. Han av alla människor? Ja. Tydligen är det så. Om jag lyssnar på hur det känns & på vad jag vill. Så dök det under den eftermiddagen upp mail som tveklöst kommer att föra ihop oss två i gemensamt projekt & jag ringde upp honom. Samtal mellan två jobbtelefoner, svårt att hålla tillbaka förtjusningen som bubblade upp, den som gör rösten lite ljusare, lite snabbare, ivrig. Nästa vecka kommer vi att jobba ihop, han & jag på ett kontor, en mindmap om ett genusprojekt, återhållsamhet & lockelse med locket på. Han, jag & min proeccledare. Teater, action, tagning två.
Efter jobbet den dagen med alla fjärilar i magen utsläppta så cyklade jag direkt till en strand med fokus på att göra mitt första Triathlonlopp som jag nämnde vid inledningen. Mest för att få uppleva hur det känns att slå ihop simning, cykling & löpning. P var där, den vackre lockige lejonmannen från sommarens akroyogaromantik. Jag såg på honom. Han är vacker. När loppet väl satte igång så simmade vi jämsides, hårt kämpandes i vågorna. Vacker men våra vägar möts inte längre. Det är nog som det ska bara. Att köra ett Triathlon. Wow, hårt, något av det hårdaste jag gjort. Jag gav allt. Tog ut simtagen, körde ibland armen genom sjögräs & slet mig fri, fortsatte framåt. Nådde en strand, mötte tyngdkraftens motstånd, stretade på, rundade ett landmärke & vände tillbaka ned i vattnet & simmade tillbaka, körde bara körde. Upp på ursprungsstranden, snabbt ombyte till cykelkläder & så iväg. Benen slet, runt runt runt. Snabbt, med skratt i kroppen. Svett. Återvände till den sista grenen & så iväg - löpning. Så svårt att gå från simningens andning på var 4:e simtag, till cykeln ökande andning & sedan löpningens som brukar vara rytmisk, lugn. Nu var den mest hackig, hade svårt att finna balansen & det blev tungt, svårt att syresätta musklerna på ett bra sätt men ändå fortsatte den fantastiska kroppen - hela vägen till mål! Jag gjorde det, hela gruppen gjorde det. Våra tränare peppade som fan hela vägen. Efteråt, adrenalinhög. Sugen på mer. Tacksam för kroppen. Stark, snabb, hård.
J har hört av sig. Flera textrader om längtan, om hur nära uppkopplad han verkar vara med mig. Jag blir alltmer övertygad om att han vill så mycket mer, med oss än vad han vågar. Det är synd men ganska troligt.
Igår efter andra turen till Haparanda med en av de snabba bilarna så mötte jag J under kaffepausen i solen med en av landstingets höjdargubbar. En av de gubbar jag gillar. Skarpt. Jag slätade till mitt ivriga anlete & slöt upp med dem. Snart var vi alla tre igång i heta diskussioner om livet & allt där emellan & det var skönt att märka att vi fixar det J & jag. Vi är bra, även som kollegor. Jag log för mig själv, tänkte att den andre mannen där inte skulle kunna ana hur jag & hans kollega ibland äter upp varandra. Det finns ändå en charm i de här olika fasaderna. Även om jag helt klart skulle vilja att jag & J valde att gemensamt satsa på den stora känslan som finns, lägga undan funderingar på efterföljder & få känna, det som gör oss glada, heta, lätta. Vara i Kärlek & inte dölja det mer, vare sig för varandra eller andra.
Idag har jag varit iväg & utbildat på RFSL. Sista uppdraget med HBT-certifiering. Jag minns hur glad jag var när jag satte igång med det här & plötsligt har det gått drygt två och ett halvt år sedan det allra första uppdraget. Det nyfikna hos mig har ersatts av en liten leda, jag märkte det idag. Eller, ganska stor leda. Det kändes fint att få dra igång en ny process idag men att samtidigt önska verksamheten lycka till & tacka för mig. Jag saknade mitt jobb på landstinget idag & det gjorde mig glad. Som att vi har inlett en ny (kärleks)relation & jag är lite för uppfylld av den nu för att kunna ta vara på det sista på RFSL. Det kanske så det var för mig, P & J historien. Jag blev uppslukad av J men vad jag inte visste var är att känslorna jag utvecklade för honom skulle komma att bli likt kardborrar i mig. Svåra att dra loss. Fast, nära huden.
Han hörde av sig nyss & uttryckte att han Kärleken är farlig & att min öppenhet får honom att dra sig undan. Orka! tänker jag. Hur mycket till vill jag, tycker jag att det är värt att fortsätta streta sig fram med honom? Lockar & ropar som om han vore ett exotiskt litet djur i sin lya. Jag kanske börjar förstå hela vägen in snart, att han faktiskt menade allvar i sommar med att han inte är kär & inte vill ha en relation. Jag är lite mer realist än honom dock & ser inte hur vi ska kunna vara så nära som han önskar samtidigt. Tonar kärleken ut så gör även vår närhet det. Det är ju så det är redan nu & blir alltmer påtagligt. Jag får nog se det som att han hade ett återfall för exakt sjutton dagar sen då han somnade med sina händer i mitt hår & då han kröp så nära, nära intill mig i natten, nästan krampaktigt höll mig intill sig. Och, ett återfall igen för tio dagar sen då vi åt lunch i solen med varandra & då hans händer söka mina, igen. Han klipper linor som jag dansar på, jag faller & han också men vi verkar inte ta emot varandra i det här. Jag returnerade några ord om att vi tonar ut. Så jävla tråkigt! Tråk-locken där. Rädd-blondie. Jag kommer snart att bli arg för det han gör är så förbannat onödigt. Han blir en klassiker, en sån som identifierar sig med rädslor & som i tanken skriver långa texter om sin ånger. Sånt vi hör i den mesta musiken. Ånger. Över kärlek som aldrig blev. Onödiga begränsningar. Fan, jag saknar dig J.
Pling, rader. Från honom. Jag vet inte vad han vill med sina ord. Jag läser men förstår ändå inte. Det är kärlek, det är det. Till mig. Men också en önskan tror jag, om att inte agera på något utan han lär sitta kvar i sin koda, som en humla som inser att den faktiskt gått emot evolutionen alldeles för länge, den kan faktiskt inte flyga.
Nu ska jag dricka kaffe i mängder & knarka uppsats. Nu är det bara att köra, no return, In till slutet. Med ögonen som är lite trött men med ett huvud som måste vara vasst.
